Snälla ta mig bara någon annanstans.
fredag 3 december 2010
onsdag 17 november 2010
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå.
Hej. Det är jag som brukade skriva på den här bloggen. Hah.
Smått censurerat, men så är ju livet ibland, censurerat. Just nu känner jag att min verklighet är censurerad. Kanske är det därför jag känner mig så låg över att lämna den här staden som jag nu ser som min och åka hem. Jag har ju faktiskt världens bästa familj där hemma. Världens bästa familj, världens bästa släkt och världens bästa vänner. Ändå är det som en grop i halsen som inte riktigt vill försvinna. Någonting ligger där nere och gnager, gnager i hjärtat och i själen. Rädsla förmodligen. Rädslan över att komma tillbaka till verkligheten. Bort från den här drömvärlden man har rusat runt i i snart ett år och fantiserat om ett liv utan bekymmer och besvär.
Rädslan över att det som väntar hemma är precis det jag en gång sprang ifrån.
Men det är ju så det är, trots allt. Oavsett om man vill leva sitt bekymmerslösa liv i sin fantasivärld för evigt är det inte direkt optimalt. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp en och det är nog bättre att stanna upp, vända om och möta verkligheten med rak rygg och ärlighet istället för en spark i ryggen i hopp om att lögnerna ska hålla. Man kan ju trots allt inte springa för evigt.
Så det är precis vad jag tänker göra. Man up så att säga. Konfrontera verkligheten och allt vad det innebär. Jag är ju faktiskt inte ensam, även om man ibland känner sig så. Ni vet, det där med ensamhet och så vidare. Personer i ditt liv som du älskar försvinner, så är det, man kan antingen bryta ihop eller bita ihop. I slutet är det du som står där med ryggen mot kanten och måste ta dig förbi dina egna problem. Bryt ihop eller bit ihop.
Man borde liksom bara sluta vända om. För jag vet, jag vänder om, om och om och om igen tills jag snurrat runt alldeles för många gånger. Ibland är det lättaste alternativet att blicka bakåt. Det lättaste, men inte det bästa. Så nog med att vända sig om, nu blickar vi framåt, för vet ni. Allting börjar om, och jag kan också börja om.
Hem. Ny kula. Nytt år. Och så vidare.
Och jag tycker ju om Hem. Jag tycker ju egentligen om min lägenhet, mitt Spånga, min, m i n, videobutik. Säga vad nu säga vill, det är min kyrka och så är det med det. Ibland är det väl bara lättare att se det negativa än det positiva, konstigt nog.
Så hem kommer jag. 21.a december landar jag. I alla fall fysiskt. När den mentala landningen inträffar lovar jag att tala om det. Jag räknar med att dansa ut de sista dagarna av detta oerhört märkliga år, och likt förbannat dansa in ett 2011 som vi hoppas blir det året då allting liksom klarnade upp.
Och jag räknar med att göra det med er, så det så.
Och vet ni, vi har ju alltid musiken. M U S I K E N. För guds skull.
Yeah, and I could die now, rebirth, baby,
Hop up in my spaceship and leave earth, baby,
I'm gone, baby, I'm gone.
Hop up in my spaceship and leave earth, baby,
I'm gone, baby, I'm gone.
Smått censurerat, men så är ju livet ibland, censurerat. Just nu känner jag att min verklighet är censurerad. Kanske är det därför jag känner mig så låg över att lämna den här staden som jag nu ser som min och åka hem. Jag har ju faktiskt världens bästa familj där hemma. Världens bästa familj, världens bästa släkt och världens bästa vänner. Ändå är det som en grop i halsen som inte riktigt vill försvinna. Någonting ligger där nere och gnager, gnager i hjärtat och i själen. Rädsla förmodligen. Rädslan över att komma tillbaka till verkligheten. Bort från den här drömvärlden man har rusat runt i i snart ett år och fantiserat om ett liv utan bekymmer och besvär.
Rädslan över att det som väntar hemma är precis det jag en gång sprang ifrån.
Man, it feels like these walls are closin' in,
this roof is cavin' in.
this roof is cavin' in.
Men det är ju så det är, trots allt. Oavsett om man vill leva sitt bekymmerslösa liv i sin fantasivärld för evigt är det inte direkt optimalt. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp en och det är nog bättre att stanna upp, vända om och möta verkligheten med rak rygg och ärlighet istället för en spark i ryggen i hopp om att lögnerna ska hålla. Man kan ju trots allt inte springa för evigt.
Har sprungit enda sen barnsben,
från allt jag egentligen var,
sprickor blev hål i fasaden,
nånstans emellan var jag.
från allt jag egentligen var,
sprickor blev hål i fasaden,
nånstans emellan var jag.
Så det är precis vad jag tänker göra. Man up så att säga. Konfrontera verkligheten och allt vad det innebär. Jag är ju faktiskt inte ensam, även om man ibland känner sig så. Ni vet, det där med ensamhet och så vidare. Personer i ditt liv som du älskar försvinner, så är det, man kan antingen bryta ihop eller bita ihop. I slutet är det du som står där med ryggen mot kanten och måste ta dig förbi dina egna problem. Bryt ihop eller bit ihop.
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om,
men jag vänder om än en gång,
orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt,
samma gamla visa men vet inte vad det är för låt.
men jag vänder om än en gång,
orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt,
samma gamla visa men vet inte vad det är för låt.
Man borde liksom bara sluta vända om. För jag vet, jag vänder om, om och om och om igen tills jag snurrat runt alldeles för många gånger. Ibland är det lättaste alternativet att blicka bakåt. Det lättaste, men inte det bästa. Så nog med att vända sig om, nu blickar vi framåt, för vet ni. Allting börjar om, och jag kan också börja om.
Hem. Ny kula. Nytt år. Och så vidare.
Och jag tycker ju om Hem. Jag tycker ju egentligen om min lägenhet, mitt Spånga, min, m i n, videobutik. Säga vad nu säga vill, det är min kyrka och så är det med det. Ibland är det väl bara lättare att se det negativa än det positiva, konstigt nog.
Hopp är en illusion,
att falla är tradition,
så vi fortsätter, fortsätter fortsätta.
Falla så fort vi reser oss upp,
Vi faller så fort vi reser oss upp,
det blir bättre varje dag.
att falla är tradition,
så vi fortsätter, fortsätter fortsätta.
Falla så fort vi reser oss upp,
Vi faller så fort vi reser oss upp,
det blir bättre varje dag.
Så hem kommer jag. 21.a december landar jag. I alla fall fysiskt. När den mentala landningen inträffar lovar jag att tala om det. Jag räknar med att dansa ut de sista dagarna av detta oerhört märkliga år, och likt förbannat dansa in ett 2011 som vi hoppas blir det året då allting liksom klarnade upp.
Och jag räknar med att göra det med er, så det så.
Och vet ni, vi har ju alltid musiken. M U S I K E N. För guds skull.
söndag 7 november 2010
Det där med vänner.
Dem är ju faktiskt alltid där, och dem är ju faktiskt alltid fantastiska.
Dessutom fyller den allra bästa av dem år idag. Fröken Frimodig blir stor fröken och fyller 22 och klart att vi önskar henne ännu ett fantastiskt år av nya äventyr.
Amanda är alltså den galna kossan till vänster.
Grattis "lillasyster", du är världens bästa!
Ibland får man faktiskt vara lite emo förresten.
För att få det ur systemet så att säga.
Bara så ni vet.
Nu ska jag gå och jobba, jävligt oklart varför jag gick med på det men jag ska alltså softa i butiken till 6-7 imorgon bitti. Det kommer säkert gå jättebra med tanke på att jag sovit typ 10 timmar allt som allt senaste två nätterna. JIPPI.
Fred ut.
Det där med ensamhet.
Ensamhet. Konstigt ord egentligen, konstig känsla. Kan liksom vara så mycket.
Man kan känna sig ensam i livet, man kan känna sig ensam för dagen, man kan känna sig ensam i hjärtat.
Folk kan lämna en, personer kan försvinna. Och man känner sig ensam. Man kan vara med människor, runt personer, och känna sig ensam. Ensamheten kan slå en som en överraskande käftsmäll, eller smyga sig på som en krypande känsla av oro.
Ibland antar jag att det inte är mycket att göra åt. Ibland måste man stå där och se sig i spegeln och förstå att detta är livet, detta är sanningen. Om än sur, om än bitter, så är det.
Ibland är kvällarna inte som man vill att de ska vara. Ibland är livet inte ens som man vill att det ska vara. Men så är det. Det är ditt liv, det är så. Livet är liksom livet. Otolkningsbar sanning, ologisk verklighet.
Snart åker jag hem. Eller ja, jag åker till Sverige. Till Stockholm. Till Spånga. Till ett land utan verklighetsuppfattning, en stad utan framtidsutsikter och en förort utan hopp. Men det är ju mitt, någonstans, mitt hem. Min verklighet, min framtid, mitt hopp.
Mycket är annorlunda. Eller egentligen inte. Mycket är precis likadant, fast ändå inte.
Vänner har försvunnit. Vänner har flyttat. Hopp har försvunnit, hopp har flyttat. Försvunnit, förvisats, förlorats.
Kommer sakna mitt Toronto, mitt Canada. Mitt låtsasliv som levts i hopp om att verkligheten aldrig ska hinna ifatt en. Men sen kommer den dagen då verkligheten inte bara hinner ifatt utan springer om. Den springer om, tittar tillbaka över axeln och skrattar åt dig. Pekar och skrattar.
Kvar står du med sanningen i halsgropen, hållandes i ett hopp som egentligen inte existerar. Ett hopp och en tro om att livet ska bli precis så som du lovades, precis så som du hoppades det skulle.
Fast verkligheten är sällan drömmen. Drömmen sällan verkligheten. Och när du vaknar inser du att alla lurats och att livet är... livet.
Man kan känna sig ensam i livet, man kan känna sig ensam för dagen, man kan känna sig ensam i hjärtat.
Folk kan lämna en, personer kan försvinna. Och man känner sig ensam. Man kan vara med människor, runt personer, och känna sig ensam. Ensamheten kan slå en som en överraskande käftsmäll, eller smyga sig på som en krypande känsla av oro.
Ibland antar jag att det inte är mycket att göra åt. Ibland måste man stå där och se sig i spegeln och förstå att detta är livet, detta är sanningen. Om än sur, om än bitter, så är det.
Ibland är kvällarna inte som man vill att de ska vara. Ibland är livet inte ens som man vill att det ska vara. Men så är det. Det är ditt liv, det är så. Livet är liksom livet. Otolkningsbar sanning, ologisk verklighet.
Snart åker jag hem. Eller ja, jag åker till Sverige. Till Stockholm. Till Spånga. Till ett land utan verklighetsuppfattning, en stad utan framtidsutsikter och en förort utan hopp. Men det är ju mitt, någonstans, mitt hem. Min verklighet, min framtid, mitt hopp.
Mycket är annorlunda. Eller egentligen inte. Mycket är precis likadant, fast ändå inte.
Vänner har försvunnit. Vänner har flyttat. Hopp har försvunnit, hopp har flyttat. Försvunnit, förvisats, förlorats.
Kommer sakna mitt Toronto, mitt Canada. Mitt låtsasliv som levts i hopp om att verkligheten aldrig ska hinna ifatt en. Men sen kommer den dagen då verkligheten inte bara hinner ifatt utan springer om. Den springer om, tittar tillbaka över axeln och skrattar åt dig. Pekar och skrattar.
Kvar står du med sanningen i halsgropen, hållandes i ett hopp som egentligen inte existerar. Ett hopp och en tro om att livet ska bli precis så som du lovades, precis så som du hoppades det skulle.
Fast verkligheten är sällan drömmen. Drömmen sällan verkligheten. Och när du vaknar inser du att alla lurats och att livet är... livet.
torsdag 4 november 2010
There is a light that never goes out.
"The point is, I'm messed up. I am.
You know, on the one hand, I want to forget her.
On the other hand, I know that she's the only person
in the entire universe that will make me happy"
You know, on the one hand, I want to forget her.
On the other hand, I know that she's the only person
in the entire universe that will make me happy"
måndag 1 november 2010
Ja ni.
En helg som inte är helt lätt att beskriva faktiskt. Men typ så här var den:
Ska försöka mig på en mer ordfylld beskrivning vid ett annat tillfälle. Men ja, herregud vilken helg.
Bäddsoffa rädda mig.
Ska försöka mig på en mer ordfylld beskrivning vid ett annat tillfälle. Men ja, herregud vilken helg.
Bäddsoffa rädda mig.
tisdag 26 oktober 2010
måndag 25 oktober 2010
Shelley.
Ojojoj, det var ett tag sen. Mycket har hänt, mycket att skriva om.
Saken är den att jag ränner runt rätt mycket nu för tiden. Är jag inte hos min helgfamilj uppe hos Amanda är jag kanske hos Måns och grabbarna grabbers och käkar "familjemiddag". Eller så är jag på dundas west och dricker öl med Magnus, om jag inte är i Kensington Market och käkar brunch, eller kanske kollar på Open Mic. Eller så kanske jag bara är på jobbet. Eller på Imperial med Emil. Eller och svänger mina lurviga på Dance Cave. Eller kanske, kanske dansar så att svetten blir till en egen liten insjö någonstans i Entertainment District.
Eller så är jag bara jävligt bra på att komma på ursäkter till varför jag inte uppdaterat på länge.
Jag har tänkt faktiskt, men så blir det aldrig riktigt av. Men ska försöka mig på en liten re-cap av vad som hänt de senaste två veckorna. För det är en del, känns det som i alla fall.
Sist vi sågs skulle jag ju sova (som vanligt) men sen vart det jobb och efter det en mysig thanksgiving-middag med bästa ligan. Det har blivit fasligt mycket häng hos Måns på senaste. Han bor i ett stort hus med fyra kanadensare, Dave, Bert, Ben och Vinnie och alla fyra är så fruktansvärt trevligt att det är svårt att komma på anledningar till att inte hänga där på heltid.
På tisdagen vart det spontandisco vilket var fruktansvärt trevligt, tills man skulle upp efter två timmars sömn. Menmen, livet är hårt för dem hårda.
Onsdag och torsdag minns jag faktiskt inte riktigt vad som hände så det var säkert inget man behöver hetsa upp sig allt för mycket om.
Fredag minns jag inte alls men det är av helt andra anledningar som min mamma säkert skulle kunna hetsa upp sig över. Men kul hade vi! Rackarns så kul. Tror jag i alla fall, haha. Det vart party party på terapicentret (det står nämligen "therapy centre" på kinesiska på en skylt utanpå grabbarnas hus, så from. heter det så) och vi landade nånstans i Kensington för en öl efter vi röjjt sönder halva huset. Har jag fått återberättat för mig.
Lördag vart det häng med Emil hela dagen, lite affärkikande osv. innan vi mötte upp med lite folk för middag på en mysig restaurang på queen west. Sen vart det av till terapicentret och utgång på mitt nya favoritställe Dance Cave. För första gången får jag höra lite popmusik i Toronto. Skönt ställe som levererar dängor av tex. Arctic Monkeys, The Smiths, Depeche Mode osv.
Söndagen vart det brunch i Kensington med Måns och Elise, sen låååång lång promenad innan vi mötte upp med Reetta och hennes kille Tuomo för en mysig picnic nere vid vattnet. Vi satte oss innanför ett partytält vi hittade och smaskade på diverse ost och bröd tillsammans med gott vin.
Fantastisk vecka med andra ord. Och då har vi en kvar. Ni förstår att man inte kan sitta och uppdatera bloggar hela dagarna. Va va va.
Måndag igen då. Världens bästa Amanda lurade med mig på hockey. Maple Leafs mötte Islanders och det var en grym match som Leafs tyvärr torskade på övertid. Men dem har sett helt okej ut hittills i år. Nu har dem visserligen torskat tre raka men vi hoppas på vinst imorn mot Florida. Efter matchen vart det kinasmisk och öl med Emil.
Tisdagen var Emil ledig så vi tog med oss Elise och drog iväg till BMO-field för att kolla Toronto FC's sista hemmamatch. Det var vår sista pusselbit i sportpusslet vi lovade varann att beta av innan vi kom till nordamerika. Nu har vi sett Basket, Baseball, Football, Fotboll och Lacrosse (bonuspoäng). Grymt. Det var en rätt kackig match med FC vann över nåt brödgäng från nåt U-land. Det var nord-/centralamerikanska champions league. Kul var det i alla fall! Efter det vart det en öl med Amanda med syster och systers pojkvän, Måns, Reetta och Tuomo. Trevligt värre!
Onsdagen mötte jag upp med Magnus på Dundas West och käkade en god hamburgertallrik och uppdaterade / uppdaterades. Han har haft strul med sitt arbetsvisum men vi håller tummarna för att det ska lösa sig. Å andra sidan, gör det inte det har jag en magnifik ursäkt till att åka till Malmö i vår! Haha.
Torsdagen jobbade jag hela dagen. Efter att ha kört mina vanliga timmar i min butik drog jag iväg till Gerrard Square där dem hade en inventering. Så det vart blippande av streckkoder till midnatt då jag masade mig hemåt.
Fredag är ju lika med disco och disco vart det. Det var förkrök i terapicentret innan vi drog iväg till Dance Cave där det vart dans dans dans till småtimmarna. Sen en långpromenad hem som innefattade talande av portugisiska, franska och arabiska samt en snodd ketchupflaska.
På lördagen drog jag, Emil och Amanda till en restaurang och mötte upp med Elise, Bert, Ben och Vinnie för lite brunch. Reetta och Tuomo tittade förbi en snabbis och sen kom även Olle och Anette. Efter maten promenerade vi genom Kensington Market i jakt på kläder till den stora halloweenfesten som väntar på fredag. Vi tog en spårvagn till Value Village, typ "hitta-vad-som-helst-typ-en-massa-skit-till-en-billig-peng"-affär. Där hittade jag resten av de fula kläderna som ska vara min Jesper Parnevik-outfit. Rockar ett par riktigt ugly 70-tals-byxor, en rosa piké och en blå pullover. På det en J Lindeberg-golfkepa. Golden. Ska bara hitta en putter också.
Efter shoppandet drog jag och Amanda hem och tryckte i oss lite mac'n'cheese innan det vart en powernap innan folk började trilla in. Vi hittade ett spel med dvd för två dollar tidigare och det fick fungera som ölspel. När vi väl rörde oss ut mot nattlivet var det jag, Amanda, Olle, Anette, Elise, Måns, Reetta, Tuomo, Isabella, Dave, Bert och Vinnie. Emil mötte upp efter jobbet och även Natte hittade dit. Natte som för övrigt åker hem på onsdag, fruktansvärt tråkigt.
Det blev i alla fall en massa disco och ännu mer svettande. Herregud, aldrig varit så svettig tror jag. Men rackarns som man dansade. Worth it, så att säga. Det vart i alla fall en liten efterfest i vår lya innan vi däckade.
Igår, söndag, for jag med Amanda upp för lite mat hos min fantastiska helgfamilj innan vi rörde oss ner mot stan igen för lite häng i terapicentret och lite Open Mic på Supermarket. Trääääfligt!
Idag vart det jobb jobb jobb, suck suck suck, och sen traditionell familjemiddag i terapicentret. Det bjöds på Poutine, denna kanadensiska nationalrätt (i stort sett). Sjukt gott med en massa toppings och grejer. Ska fan ta Poutine (google it!) till Sverige. Skulle rocka på festivaler. Bästa fyllekäket. Efter lite planerade inför fredag promenixa jag och Emil hem och nu sitter jag här med kramp i fingrarna efter denna monsteruppdatering. Herregud.
Men måste uppdatera om lite mer. Festen på fredag, rackarns, kommer bli sjukt skoj. Just nu är det drygt 150 attending på facebook och ytterligare 150 maybe. Då är det fortfarande en ungefär 300 som inte svarat än. Det kommer vara som hämtat ur en college-rulle. Röda muggar, beer pong, live band, kegs med öl, överfullt med folk och ett jävla röj. Det ska bli sjuuukt kul, längtar till fredag. Dessutom lyckades de vinna nån tävling så jägermeister skickar ut ett par tjejer till vår fest med gratis sprit och skit, så ja, ni förstår, det kommer bli legendariskt.
Och sen nästa grej då, idag bokade vi om våra biljetter. Så fram med almanackan, iPhonen, filofaxen eller whatever. Den 21 december landar vi. Jag för ett gott tag, mer oklart med Herr Pettersson. Men hem kommer vi. Så värm upp, från den 21 till 2011 kommer det vara disco disco disco. Det vet ni. 23 är det traditionsenligt uppesittarkväll på Caledonian, på julafton räknar jag med skumpavaskning och juldagen är ju juldagen. Så ja, längta ni, för snart är vi hos er igen.
Sådärja, nu gör det ont, krabban har varit i farten for real. Om ni orkat läsa så tack. Om inte, förstår er. För jag orkar inte ens korr-läsa igenom i jakt på stavfel. Deal with it.
Saken är den att jag ränner runt rätt mycket nu för tiden. Är jag inte hos min helgfamilj uppe hos Amanda är jag kanske hos Måns och grabbarna grabbers och käkar "familjemiddag". Eller så är jag på dundas west och dricker öl med Magnus, om jag inte är i Kensington Market och käkar brunch, eller kanske kollar på Open Mic. Eller så kanske jag bara är på jobbet. Eller på Imperial med Emil. Eller och svänger mina lurviga på Dance Cave. Eller kanske, kanske dansar så att svetten blir till en egen liten insjö någonstans i Entertainment District.
Eller så är jag bara jävligt bra på att komma på ursäkter till varför jag inte uppdaterat på länge.
Jag har tänkt faktiskt, men så blir det aldrig riktigt av. Men ska försöka mig på en liten re-cap av vad som hänt de senaste två veckorna. För det är en del, känns det som i alla fall.
Sist vi sågs skulle jag ju sova (som vanligt) men sen vart det jobb och efter det en mysig thanksgiving-middag med bästa ligan. Det har blivit fasligt mycket häng hos Måns på senaste. Han bor i ett stort hus med fyra kanadensare, Dave, Bert, Ben och Vinnie och alla fyra är så fruktansvärt trevligt att det är svårt att komma på anledningar till att inte hänga där på heltid.
På tisdagen vart det spontandisco vilket var fruktansvärt trevligt, tills man skulle upp efter två timmars sömn. Menmen, livet är hårt för dem hårda.
Onsdag och torsdag minns jag faktiskt inte riktigt vad som hände så det var säkert inget man behöver hetsa upp sig allt för mycket om.
Fredag minns jag inte alls men det är av helt andra anledningar som min mamma säkert skulle kunna hetsa upp sig över. Men kul hade vi! Rackarns så kul. Tror jag i alla fall, haha. Det vart party party på terapicentret (det står nämligen "therapy centre" på kinesiska på en skylt utanpå grabbarnas hus, så from. heter det så) och vi landade nånstans i Kensington för en öl efter vi röjjt sönder halva huset. Har jag fått återberättat för mig.
Lördag vart det häng med Emil hela dagen, lite affärkikande osv. innan vi mötte upp med lite folk för middag på en mysig restaurang på queen west. Sen vart det av till terapicentret och utgång på mitt nya favoritställe Dance Cave. För första gången får jag höra lite popmusik i Toronto. Skönt ställe som levererar dängor av tex. Arctic Monkeys, The Smiths, Depeche Mode osv.
Söndagen vart det brunch i Kensington med Måns och Elise, sen låååång lång promenad innan vi mötte upp med Reetta och hennes kille Tuomo för en mysig picnic nere vid vattnet. Vi satte oss innanför ett partytält vi hittade och smaskade på diverse ost och bröd tillsammans med gott vin.
Fantastisk vecka med andra ord. Och då har vi en kvar. Ni förstår att man inte kan sitta och uppdatera bloggar hela dagarna. Va va va.
Måndag igen då. Världens bästa Amanda lurade med mig på hockey. Maple Leafs mötte Islanders och det var en grym match som Leafs tyvärr torskade på övertid. Men dem har sett helt okej ut hittills i år. Nu har dem visserligen torskat tre raka men vi hoppas på vinst imorn mot Florida. Efter matchen vart det kinasmisk och öl med Emil.
Tisdagen var Emil ledig så vi tog med oss Elise och drog iväg till BMO-field för att kolla Toronto FC's sista hemmamatch. Det var vår sista pusselbit i sportpusslet vi lovade varann att beta av innan vi kom till nordamerika. Nu har vi sett Basket, Baseball, Football, Fotboll och Lacrosse (bonuspoäng). Grymt. Det var en rätt kackig match med FC vann över nåt brödgäng från nåt U-land. Det var nord-/centralamerikanska champions league. Kul var det i alla fall! Efter det vart det en öl med Amanda med syster och systers pojkvän, Måns, Reetta och Tuomo. Trevligt värre!
Onsdagen mötte jag upp med Magnus på Dundas West och käkade en god hamburgertallrik och uppdaterade / uppdaterades. Han har haft strul med sitt arbetsvisum men vi håller tummarna för att det ska lösa sig. Å andra sidan, gör det inte det har jag en magnifik ursäkt till att åka till Malmö i vår! Haha.
Torsdagen jobbade jag hela dagen. Efter att ha kört mina vanliga timmar i min butik drog jag iväg till Gerrard Square där dem hade en inventering. Så det vart blippande av streckkoder till midnatt då jag masade mig hemåt.
Fredag är ju lika med disco och disco vart det. Det var förkrök i terapicentret innan vi drog iväg till Dance Cave där det vart dans dans dans till småtimmarna. Sen en långpromenad hem som innefattade talande av portugisiska, franska och arabiska samt en snodd ketchupflaska.
På lördagen drog jag, Emil och Amanda till en restaurang och mötte upp med Elise, Bert, Ben och Vinnie för lite brunch. Reetta och Tuomo tittade förbi en snabbis och sen kom även Olle och Anette. Efter maten promenerade vi genom Kensington Market i jakt på kläder till den stora halloweenfesten som väntar på fredag. Vi tog en spårvagn till Value Village, typ "hitta-vad-som-helst-typ-en-massa-skit-till-en-billig-peng"-affär. Där hittade jag resten av de fula kläderna som ska vara min Jesper Parnevik-outfit. Rockar ett par riktigt ugly 70-tals-byxor, en rosa piké och en blå pullover. På det en J Lindeberg-golfkepa. Golden. Ska bara hitta en putter också.
Efter shoppandet drog jag och Amanda hem och tryckte i oss lite mac'n'cheese innan det vart en powernap innan folk började trilla in. Vi hittade ett spel med dvd för två dollar tidigare och det fick fungera som ölspel. När vi väl rörde oss ut mot nattlivet var det jag, Amanda, Olle, Anette, Elise, Måns, Reetta, Tuomo, Isabella, Dave, Bert och Vinnie. Emil mötte upp efter jobbet och även Natte hittade dit. Natte som för övrigt åker hem på onsdag, fruktansvärt tråkigt.
Det blev i alla fall en massa disco och ännu mer svettande. Herregud, aldrig varit så svettig tror jag. Men rackarns som man dansade. Worth it, så att säga. Det vart i alla fall en liten efterfest i vår lya innan vi däckade.
Igår, söndag, for jag med Amanda upp för lite mat hos min fantastiska helgfamilj innan vi rörde oss ner mot stan igen för lite häng i terapicentret och lite Open Mic på Supermarket. Trääääfligt!
Idag vart det jobb jobb jobb, suck suck suck, och sen traditionell familjemiddag i terapicentret. Det bjöds på Poutine, denna kanadensiska nationalrätt (i stort sett). Sjukt gott med en massa toppings och grejer. Ska fan ta Poutine (google it!) till Sverige. Skulle rocka på festivaler. Bästa fyllekäket. Efter lite planerade inför fredag promenixa jag och Emil hem och nu sitter jag här med kramp i fingrarna efter denna monsteruppdatering. Herregud.
Men måste uppdatera om lite mer. Festen på fredag, rackarns, kommer bli sjukt skoj. Just nu är det drygt 150 attending på facebook och ytterligare 150 maybe. Då är det fortfarande en ungefär 300 som inte svarat än. Det kommer vara som hämtat ur en college-rulle. Röda muggar, beer pong, live band, kegs med öl, överfullt med folk och ett jävla röj. Det ska bli sjuuukt kul, längtar till fredag. Dessutom lyckades de vinna nån tävling så jägermeister skickar ut ett par tjejer till vår fest med gratis sprit och skit, så ja, ni förstår, det kommer bli legendariskt.
Och sen nästa grej då, idag bokade vi om våra biljetter. Så fram med almanackan, iPhonen, filofaxen eller whatever. Den 21 december landar vi. Jag för ett gott tag, mer oklart med Herr Pettersson. Men hem kommer vi. Så värm upp, från den 21 till 2011 kommer det vara disco disco disco. Det vet ni. 23 är det traditionsenligt uppesittarkväll på Caledonian, på julafton räknar jag med skumpavaskning och juldagen är ju juldagen. Så ja, längta ni, för snart är vi hos er igen.
Sådärja, nu gör det ont, krabban har varit i farten for real. Om ni orkat läsa så tack. Om inte, förstår er. För jag orkar inte ens korr-läsa igenom i jakt på stavfel. Deal with it.
Vi går ut och brinner upp i natten,
och skyller allting på våra fyllehuven,
Undanflykter och självanklagan,
jag ser domen i dina ögon.
Jag ser domen i dina ögon.
och skyller allting på våra fyllehuven,
Undanflykter och självanklagan,
jag ser domen i dina ögon.
Jag ser domen i dina ögon.
söndag 10 oktober 2010
Man måste dö några gånger innan man kan leva.
Sån här typisk söndagsuppdatering, ja varför inte. Det är ju en rätt trevlig tradition. Komma hem sent en söndagskväll/natt och skriva av sig vad veckan har inneburit. Det har faktiskt varit en rätt händelserik vecka. Har knappt varit hemma överhuvudtaget känns det som.
Eller ja, förutom i måndags. Då hade jag en riktig hemma-dag då jag tvättade, diskade, städade osv. Sånt där som liksom måste göras. Tror nog dock att jag behöver ha en sån måndag imorgon igen. Får se hur det går med det.
I tisdags träffade jag Magnus direkt efter jobbet på vårt stammishak Imperial Pub. Där vart det Poutine och ett par (för många) pitchers öl. Fruktansvärt trevligt att få sätta sig ner lite då och då och uppdatera varandra på det senaste. Hah. Mycket skratt som vanligt och jag hoppas vi gör det snart igen.
I onsdags mötte jag upp med den svenska truppens senaste nyförvärv, Isabella. Lena sprang in i henne på svenska kyrkan och jag lovade, snäll som jag är, att visa henne stan. Sagt och gjort, det vart en långpromenad längs queen west, via chinatown och Kensington Market, tillbaka ner på queen för lite middag och sen en promenad hem till church/dundas. Efter att ha lämnat av Bella på tuben for jag och mötte upp Måns, Elise och Reetta i Little Italy där det vart en öl innan vi promenerade bort till Supermarket i Kensington Market där Emil mötte upp oss för en till öl.
På torsdagen hade Måns lyckats med konsttycket att vinna en "vip-kväll" på en nattklubb nere på stan. Det resulterade i lite häng här på hemmaplan med Natte, Bella, Elin och hennes vän Eva som är här på besök. Efter pizza-middag satt vi oss i ett par gratis taxibilar som tog oss till London Tao House. Där mötte vi upp med resten av ligan och fick lite champagne och snacks. Vi var dem enda på hela stället men efter ett tag fylldes det på rätt bra och det vart dans, dans, dans in på småtimmarna. Emil hittade även dit efter jobbet och vi pallade oss hem alldeles för sent.
Fredag upp och jobba igen och sen börja planera inför kvällen. Bella kom och plockade upp mig på jobbet och efter lite städande och fixande hemma (som även innefattade att kasta en hel flaska rom i marken, jävligt kul när man är fattig som en kyrkråtta) kom Amanda över. Efter en stund hittade även Måns, Elin och Eva hit och det vart förande med ett ölspel som Måns hade snott från sin roomie. När vi kände oss nöjda med spelandet satte vi oss i ett par taxibilar (tyvärr inte gratis denna gång) och for mot Entertainment District. Hade hört rykten från en kollega om en klubb som hade grand opening så dit vart det. Där sprang vi i kön på en kille som hette Dollar och prata svenska, spännande värre. Väl inne lokaliserade vi snabbt som attan dansgolvet och där spenderades sen hela kvällen. Herregud. Det var dans. Som. Aldrig. Förr. Jävlar vad vi dansade. Jag och min partner in crime Amanda tog tag i taktpinnen och sen släppte vi den riktigt aldrig. Det var dance battle på dance battle och det var rätt spännande när vi efter en dance-off skrattade och high-five'ade men inser att folk står i en ring runt oss och filmar. Hmmm. Så hittar ni nån video på youtube med en överförfriskad svensk som försöker dansa street så sluta genast titta. Kul var det i alla fall. Svettades som aldrig förr. Tyvärr var musiken så sjuuukt hög och förmodligen rätt dålig kvalle så när vi väl kom ut lät det som en mistlur i båda öronen. Ringer fortfarande faktiskt, men hoppas det går över efter ett par dagar. När alla hade hittat ut från dansgolvets mörker ringde jag och väckte Emil och berätta att det nalkades efterfest. Hemma vart det drinkar och mer ölspel innan alla kollapsade där det fanns plats att sova. Det brasilianska B&B här bredvid stängde ju för ett par månader sen men tydligen öppnade jag och Emil ett eget i samma veva. Haha.
I lördags sov jag och min bättre hälft ut så mycket som vi bara kunde men tillslut masade vi oss upp. Städade upp efter fredagens spektakel och haltade bort till affären för att handla middag. Elise tittade förbi och tillsammans käkade vi en riktigt bra uppstyrd biff-med-bea-och-pommes-middag-a'l'a-Emil-P. Ruggigt gott. Efter ett tag kom även Måns och Amanda över och tillslut också Elin och Eva. Det vart lite drinkar och sällskapsspel men alla var så slut efter fredagen att vid elva-tiden gick folket hem. Jag och Emil bädda ut bäddsoffan och kröp ner för lite film-mys men jag höll väl ungefär en 45 minuter innan jag toksomnade.
Idag sov vi ut lite mer och kände oss båda riktigt utvilade när vi gick upp och städade upp lite. Sen gjorde oss vi i ordning, köpte lite saker på Metro och LCBO och satt oss på tunnelbanan västerut. Målet var Malin och Peter (och Lucas såklart, deras hund). Där vart det en helt fruktansvärt god Thanksgiving Dinner med värdparet och Jill. Åt nog alldeles för mycket men rackarns vad gott det var. Kalkon, jams, potatismos, rödbetor, meat less loaf, sallad, gravy osv osv osv. GOTT! Efter maten vart det först lite pajer till efterrätt och sen lite drinkar och socialiserande innan jag och Emil rörde oss hemåt. Kom dock bara halvvägs då Elise, Reetta och Måns satt på Supermarket med ett par av hans rumskompisar. Där vart det en öl och lite bra (och rätt mycket dålig denna söndag också faktiskt) musik. Satt mig sen på spårvagnen hem efter att ha skickat Emil till Sarah och nu sitter jag här hemma i soffan och har skrivit en hel novell. Bra jobbat måste jag säga.
Ännu en ny vecka startar ju, ja, typ nu. Imorgon skulle jag egentligen vara ledig men det kändes bara onödigt så ska jobba istället vilket är grymt då man får 150% betalt imorn. Sweeeet. Efter jobbet blir det nog städ/disk här hemma och även en liten middag med världens bästa gäng. Annars får vi se vad veckan har att bjuda på. På onsdag blir det nog i alla fall innebandy, är med i ett lag med min finska vän Daniel och hans bror. Ska bli riktigt skoj, så får man ju röra lite på sig också, kan ju minst sagt behövas. Fick ju i alla fall ett bra träningspass på dansgolvet i fredags, haha.
Nu skriker bäddsoffan att jag ska bädda ut den och krypa ner, och vet ni, det låter som en rätt bra idé. Så det så. God natt!
Jo förresten. Håkans nya. Wow. Tack. Som jag har saknat dig. Nu finns ju inte denna låt på youtube än, men ändå. Kan vara den bästa, ja på i alla fall riktigt riktigt riktigt länge. Och som du prickar rätt igen min vän. Du är ju mästare på sånt.
Kärlek Håkan, kärlek. Kärlek och tomhet. Du och jag. Nej rackarns alltså, nu måste jag sova, hörs om en vecka, eller nåt!
Eller ja, förutom i måndags. Då hade jag en riktig hemma-dag då jag tvättade, diskade, städade osv. Sånt där som liksom måste göras. Tror nog dock att jag behöver ha en sån måndag imorgon igen. Får se hur det går med det.
I tisdags träffade jag Magnus direkt efter jobbet på vårt stammishak Imperial Pub. Där vart det Poutine och ett par (för många) pitchers öl. Fruktansvärt trevligt att få sätta sig ner lite då och då och uppdatera varandra på det senaste. Hah. Mycket skratt som vanligt och jag hoppas vi gör det snart igen.
I onsdags mötte jag upp med den svenska truppens senaste nyförvärv, Isabella. Lena sprang in i henne på svenska kyrkan och jag lovade, snäll som jag är, att visa henne stan. Sagt och gjort, det vart en långpromenad längs queen west, via chinatown och Kensington Market, tillbaka ner på queen för lite middag och sen en promenad hem till church/dundas. Efter att ha lämnat av Bella på tuben for jag och mötte upp Måns, Elise och Reetta i Little Italy där det vart en öl innan vi promenerade bort till Supermarket i Kensington Market där Emil mötte upp oss för en till öl.
På torsdagen hade Måns lyckats med konsttycket att vinna en "vip-kväll" på en nattklubb nere på stan. Det resulterade i lite häng här på hemmaplan med Natte, Bella, Elin och hennes vän Eva som är här på besök. Efter pizza-middag satt vi oss i ett par gratis taxibilar som tog oss till London Tao House. Där mötte vi upp med resten av ligan och fick lite champagne och snacks. Vi var dem enda på hela stället men efter ett tag fylldes det på rätt bra och det vart dans, dans, dans in på småtimmarna. Emil hittade även dit efter jobbet och vi pallade oss hem alldeles för sent.
Fredag upp och jobba igen och sen börja planera inför kvällen. Bella kom och plockade upp mig på jobbet och efter lite städande och fixande hemma (som även innefattade att kasta en hel flaska rom i marken, jävligt kul när man är fattig som en kyrkråtta) kom Amanda över. Efter en stund hittade även Måns, Elin och Eva hit och det vart förande med ett ölspel som Måns hade snott från sin roomie. När vi kände oss nöjda med spelandet satte vi oss i ett par taxibilar (tyvärr inte gratis denna gång) och for mot Entertainment District. Hade hört rykten från en kollega om en klubb som hade grand opening så dit vart det. Där sprang vi i kön på en kille som hette Dollar och prata svenska, spännande värre. Väl inne lokaliserade vi snabbt som attan dansgolvet och där spenderades sen hela kvällen. Herregud. Det var dans. Som. Aldrig. Förr. Jävlar vad vi dansade. Jag och min partner in crime Amanda tog tag i taktpinnen och sen släppte vi den riktigt aldrig. Det var dance battle på dance battle och det var rätt spännande när vi efter en dance-off skrattade och high-five'ade men inser att folk står i en ring runt oss och filmar. Hmmm. Så hittar ni nån video på youtube med en överförfriskad svensk som försöker dansa street så sluta genast titta. Kul var det i alla fall. Svettades som aldrig förr. Tyvärr var musiken så sjuuukt hög och förmodligen rätt dålig kvalle så när vi väl kom ut lät det som en mistlur i båda öronen. Ringer fortfarande faktiskt, men hoppas det går över efter ett par dagar. När alla hade hittat ut från dansgolvets mörker ringde jag och väckte Emil och berätta att det nalkades efterfest. Hemma vart det drinkar och mer ölspel innan alla kollapsade där det fanns plats att sova. Det brasilianska B&B här bredvid stängde ju för ett par månader sen men tydligen öppnade jag och Emil ett eget i samma veva. Haha.
I lördags sov jag och min bättre hälft ut så mycket som vi bara kunde men tillslut masade vi oss upp. Städade upp efter fredagens spektakel och haltade bort till affären för att handla middag. Elise tittade förbi och tillsammans käkade vi en riktigt bra uppstyrd biff-med-bea-och-pommes-middag-a'l'a-Emil-P. Ruggigt gott. Efter ett tag kom även Måns och Amanda över och tillslut också Elin och Eva. Det vart lite drinkar och sällskapsspel men alla var så slut efter fredagen att vid elva-tiden gick folket hem. Jag och Emil bädda ut bäddsoffan och kröp ner för lite film-mys men jag höll väl ungefär en 45 minuter innan jag toksomnade.
Idag sov vi ut lite mer och kände oss båda riktigt utvilade när vi gick upp och städade upp lite. Sen gjorde oss vi i ordning, köpte lite saker på Metro och LCBO och satt oss på tunnelbanan västerut. Målet var Malin och Peter (och Lucas såklart, deras hund). Där vart det en helt fruktansvärt god Thanksgiving Dinner med värdparet och Jill. Åt nog alldeles för mycket men rackarns vad gott det var. Kalkon, jams, potatismos, rödbetor, meat less loaf, sallad, gravy osv osv osv. GOTT! Efter maten vart det först lite pajer till efterrätt och sen lite drinkar och socialiserande innan jag och Emil rörde oss hemåt. Kom dock bara halvvägs då Elise, Reetta och Måns satt på Supermarket med ett par av hans rumskompisar. Där vart det en öl och lite bra (och rätt mycket dålig denna söndag också faktiskt) musik. Satt mig sen på spårvagnen hem efter att ha skickat Emil till Sarah och nu sitter jag här hemma i soffan och har skrivit en hel novell. Bra jobbat måste jag säga.
Ännu en ny vecka startar ju, ja, typ nu. Imorgon skulle jag egentligen vara ledig men det kändes bara onödigt så ska jobba istället vilket är grymt då man får 150% betalt imorn. Sweeeet. Efter jobbet blir det nog städ/disk här hemma och även en liten middag med världens bästa gäng. Annars får vi se vad veckan har att bjuda på. På onsdag blir det nog i alla fall innebandy, är med i ett lag med min finska vän Daniel och hans bror. Ska bli riktigt skoj, så får man ju röra lite på sig också, kan ju minst sagt behövas. Fick ju i alla fall ett bra träningspass på dansgolvet i fredags, haha.
Nu skriker bäddsoffan att jag ska bädda ut den och krypa ner, och vet ni, det låter som en rätt bra idé. Så det så. God natt!
Jo förresten. Håkans nya. Wow. Tack. Som jag har saknat dig. Nu finns ju inte denna låt på youtube än, men ändå. Kan vara den bästa, ja på i alla fall riktigt riktigt riktigt länge. Och som du prickar rätt igen min vän. Du är ju mästare på sånt.
"Jag var tvungen att förändra nånting,
du hade just lämnat mig.
Jag vaknade upp och höll om en dunk gin,
men i drömmen jag just drömt höll jag om dig.
Och jag såg min ungdom,
trampa gasen i botten.
Och sen köra rakt in i en bergvägg.
Man måste dö några gånger innan man kan leva"
du hade just lämnat mig.
Jag vaknade upp och höll om en dunk gin,
men i drömmen jag just drömt höll jag om dig.
Och jag såg min ungdom,
trampa gasen i botten.
Och sen köra rakt in i en bergvägg.
Man måste dö några gånger innan man kan leva"
Kärlek Håkan, kärlek. Kärlek och tomhet. Du och jag. Nej rackarns alltså, nu måste jag sova, hörs om en vecka, eller nåt!
söndag 3 oktober 2010
Gubben i lådan.
Jag har givit dig allt och jag har ingenting kvar. För dig ska jag, göra det tusen gånger om. Tusen gånger om.
Jamen det var ju bröllop och grejer. Hetsbesök i Sverige. Så oerhört trevligt. Nu börjar man dessutom komma in i rätt tidszon här känner jag. Men sitter och tittar i kors för att jag är så trött ändå. Vart sänggång rätt sent igår och sen upp tidigt för att kolla derby, som vi såklart vann. DIF!
Men först spolar vi tillbaka bandet lite mer än en vecka, förra onsdagen för att vara exakt. Jobbade halvdag och sen sprang jag hem och hämtade väska, satt mig på tuben och vips var jag på ett flygplan över atlanten (igen). Väl hemma efter en mellanlandning i London träffade jag min fantastiska kära mor på arlanda och tillsammans åkte vi hem till min syster. Ovetandes öppnade världens bästa storasyster dörren och där stod jag. Mycket gråt, mycket skratt och mycket kramande. Sen vart det till att överraska storebror med familj. Efter lite mysigt familjehäng lyckades jag lura ner en liten liga för en öl på kära gamla Cale. Mysigt att få träffa alla igen.
Fredagen spenderades först med syster och systerson, sen mamma och systerson och tillslut mina fantastiska vänner. Middag med Jesper och Jessica och sen ölspel med ett fantastiskt gäng. En liten blixtvisit på debban medis och sen två timmars sovande innan bilen avgick upp mot Kapellskär. Underhålla Arvid (systerson) i bilen, försöka att inte kräkas på båten, sova i bilen, framme, fixa sig, styra upp sig i kostym (inte varje dag) och sen, sen var det dags för vigsel! Jättemysig liten vigsel med bara familjerna och en rätt skön karaktär som vigselförrättare dessutom. Efter vigseln vart det supergod middag och lite trevligt socialiserande med snacks och dryck. Sen lite mer sovande. Eller ja, vart ju inte så mycket sovande alls egentligen den helgen, men ja, lite i alla fall. Och ja. Jag inser att inget av vad jag skriver makes any sense men jag är så galet trött / bakis / förvirrad men måste liksom skriva av mig det här nu medan jag fortfarande minns det. Typ.
Söndag, söndag. Söndag ja, då vart det minigolf, farbror John dominerade såklart. Var ju en gång Sveriges främsta minigolflöfte, typ... hmm, anywhoooo. Sen båtresa hem, bilresa hem och sen häng med familjen hela kvällen. Beta av ännu ett par timmar sömn innan man hoppa i en taxi och vips var man ovanför atlanten igen. Väl hemma i soffan i måndags kväll kändes det hela väldigt overkligt men fruktansvärt fruktansvärt mysigt och härligt. Så skönt att få hänga med familjen. Som man saknar dem.
Veckan har sen mest bara rullat på. En massa förflyttningar på jobbet har inneburit att mina två favoriter försvunnit tyvärr. Menmen, det tuffar ju på ändå liksom. Det vart i alla fall baseball på måndag och onsdag, mina Jays lyckades vinna båda gångerna, härligt värre.
I fredags for jag upp till Amanda med Måns och Elise i släptåg och där vart det först lite wii:ande innan vi slängde oss in i bastun. Hett värre. Bokstavligt talat. Sen vart det en lååång lååång bussfärd hem downtown.
Igår sov jag mest hela dagen, väldigt välbehövt ska ni veta. Sen vart det till att stressa iväg till LCBO när fröken frimodig ringde och hetsa. Som vanligt. En flaska rom och ett sexpack senare var vi hemma hos Måns där den finska armen lagade mat. Spännande värre. Det resulterade i en väldigt god och trevlig middag och efter det sprang vi ut på stan och dummade oss. Det var nån sorts artsy fartsy natt och hur mycket folk som helst ute på gatorna. Riktigt skoj. Jag och fröken Frimodig mötte upp med Natte och vår nya tillgång i svenska truppen Elin och svängde av från den finska/kanadensiska ligan. Vi satsade på London Tap House men tydligen var mina sneakers inte propra nog för att vi skulle få komma in. Pfftss, värsta jag varit med om, killen i dörren hade uppenbarligen inte koll på mode. Liksom hallåååå. Vi tog istället första bäste ställe breve och där välkomnade dem mig och mina fantastiskt snygga skor med öppna armar. Väl inne vart det, som Lykke Li säger, dans dans dans. Tillsammans med shots, drinkar och så vidare, ja ni vet dealen nu.
Taxi hem, bädda ut soffan, däcka. Vakna, äta två månader gamla ägg, kolla fotboll. Segerdansa, köpa bakisburgare, kolla film,. Typ sådär har mina senaste tolv timmar sett ut. Nu vinkade jag hejdå till Emil som skulle till jobbet och jag sitter och funderar på om man ska ta tag i sig själv och göra nåt eller bara däcka i soffan och lyssna på Daniel Adams-Ray en gång till. Alternativ nummer två låter ju jävligt lockande alltså.
Nej men nu vart det ett långt inlägg här. Skrivet som om jag vore full dessutom. Kanske jag fortfarande är. Skulle inte förvåna mig. Nu skulle man ha en sån där mätare från teknikmagasinet man blåser i, haha. Nej men nu sitter jag och pratar med mig själv, fast genom en blogg, obehagligt.
Sked ut! Eh, fred ut ska det va! peace.
Ja just ja förresten. Skönt att ett år har gått, och man är kvar på precis exakt samma jävla ställe där man var då. Kul, verkligen.
Jamen det var ju bröllop och grejer. Hetsbesök i Sverige. Så oerhört trevligt. Nu börjar man dessutom komma in i rätt tidszon här känner jag. Men sitter och tittar i kors för att jag är så trött ändå. Vart sänggång rätt sent igår och sen upp tidigt för att kolla derby, som vi såklart vann. DIF!
Men först spolar vi tillbaka bandet lite mer än en vecka, förra onsdagen för att vara exakt. Jobbade halvdag och sen sprang jag hem och hämtade väska, satt mig på tuben och vips var jag på ett flygplan över atlanten (igen). Väl hemma efter en mellanlandning i London träffade jag min fantastiska kära mor på arlanda och tillsammans åkte vi hem till min syster. Ovetandes öppnade världens bästa storasyster dörren och där stod jag. Mycket gråt, mycket skratt och mycket kramande. Sen vart det till att överraska storebror med familj. Efter lite mysigt familjehäng lyckades jag lura ner en liten liga för en öl på kära gamla Cale. Mysigt att få träffa alla igen.
Fredagen spenderades först med syster och systerson, sen mamma och systerson och tillslut mina fantastiska vänner. Middag med Jesper och Jessica och sen ölspel med ett fantastiskt gäng. En liten blixtvisit på debban medis och sen två timmars sovande innan bilen avgick upp mot Kapellskär. Underhålla Arvid (systerson) i bilen, försöka att inte kräkas på båten, sova i bilen, framme, fixa sig, styra upp sig i kostym (inte varje dag) och sen, sen var det dags för vigsel! Jättemysig liten vigsel med bara familjerna och en rätt skön karaktär som vigselförrättare dessutom. Efter vigseln vart det supergod middag och lite trevligt socialiserande med snacks och dryck. Sen lite mer sovande. Eller ja, vart ju inte så mycket sovande alls egentligen den helgen, men ja, lite i alla fall. Och ja. Jag inser att inget av vad jag skriver makes any sense men jag är så galet trött / bakis / förvirrad men måste liksom skriva av mig det här nu medan jag fortfarande minns det. Typ.
Söndag, söndag. Söndag ja, då vart det minigolf, farbror John dominerade såklart. Var ju en gång Sveriges främsta minigolflöfte, typ... hmm, anywhoooo. Sen båtresa hem, bilresa hem och sen häng med familjen hela kvällen. Beta av ännu ett par timmar sömn innan man hoppa i en taxi och vips var man ovanför atlanten igen. Väl hemma i soffan i måndags kväll kändes det hela väldigt overkligt men fruktansvärt fruktansvärt mysigt och härligt. Så skönt att få hänga med familjen. Som man saknar dem.
Veckan har sen mest bara rullat på. En massa förflyttningar på jobbet har inneburit att mina två favoriter försvunnit tyvärr. Menmen, det tuffar ju på ändå liksom. Det vart i alla fall baseball på måndag och onsdag, mina Jays lyckades vinna båda gångerna, härligt värre.
I fredags for jag upp till Amanda med Måns och Elise i släptåg och där vart det först lite wii:ande innan vi slängde oss in i bastun. Hett värre. Bokstavligt talat. Sen vart det en lååång lååång bussfärd hem downtown.
Igår sov jag mest hela dagen, väldigt välbehövt ska ni veta. Sen vart det till att stressa iväg till LCBO när fröken frimodig ringde och hetsa. Som vanligt. En flaska rom och ett sexpack senare var vi hemma hos Måns där den finska armen lagade mat. Spännande värre. Det resulterade i en väldigt god och trevlig middag och efter det sprang vi ut på stan och dummade oss. Det var nån sorts artsy fartsy natt och hur mycket folk som helst ute på gatorna. Riktigt skoj. Jag och fröken Frimodig mötte upp med Natte och vår nya tillgång i svenska truppen Elin och svängde av från den finska/kanadensiska ligan. Vi satsade på London Tap House men tydligen var mina sneakers inte propra nog för att vi skulle få komma in. Pfftss, värsta jag varit med om, killen i dörren hade uppenbarligen inte koll på mode. Liksom hallåååå. Vi tog istället första bäste ställe breve och där välkomnade dem mig och mina fantastiskt snygga skor med öppna armar. Väl inne vart det, som Lykke Li säger, dans dans dans. Tillsammans med shots, drinkar och så vidare, ja ni vet dealen nu.
Taxi hem, bädda ut soffan, däcka. Vakna, äta två månader gamla ägg, kolla fotboll. Segerdansa, köpa bakisburgare, kolla film,. Typ sådär har mina senaste tolv timmar sett ut. Nu vinkade jag hejdå till Emil som skulle till jobbet och jag sitter och funderar på om man ska ta tag i sig själv och göra nåt eller bara däcka i soffan och lyssna på Daniel Adams-Ray en gång till. Alternativ nummer två låter ju jävligt lockande alltså.
Nej men nu vart det ett långt inlägg här. Skrivet som om jag vore full dessutom. Kanske jag fortfarande är. Skulle inte förvåna mig. Nu skulle man ha en sån där mätare från teknikmagasinet man blåser i, haha. Nej men nu sitter jag och pratar med mig själv, fast genom en blogg, obehagligt.
Sked ut! Eh, fred ut ska det va! peace.
Ja just ja förresten. Skönt att ett år har gått, och man är kvar på precis exakt samma jävla ställe där man var då. Kul, verkligen.
måndag 27 september 2010
Woop Woop.
Ja ni. Sitter i samma soffa som jag lämnade för drygt 5 dagar sen ganska på minuten. Känns som det gått en kvart ungefär. Jag for iväg, sen stannade jag inte för en sekund innan jag var tillbaka på samma ställe igen. Intensivt! Och jag tänkte att det är väl lika bra att hålla i det tempot nu så jag inte går in i väggen. Så jag drar iväg direkt. Baseball med ett gäng svenskar. Mitt Blue Jays mot, ja, alla andras (?) Yankees. Ska bli skoj!
Hoppas och tror på ett sådant där härligt monsterinlägg ikväll. Kanske med en massa bilder från helgen också. Men kan i alla fall säga att den här helgen var den bästa, ja, på kanske hela året. Jag hann med det mesta. Träffa gamla vänner och ha en fantastiskt rolig kväll. Umgås med världens bästa familj så mycket som bara möjligt. Både äta och dricka gott. Hänga med syskonbarn. Lära känna en "ny" familj.
Kort och gott. Helt underbart. Tack. Det behövdes.
Trots lite drygt 20 timmars sömn på fyra nätter känner jag mig mer pigg än någonsin. Eller ja, mentalt i alla fall! Nu ska jag springa iväg och möta upp fröken Frimodig för en powerwalk innan matchen börjar.
Fridens!
Hoppas och tror på ett sådant där härligt monsterinlägg ikväll. Kanske med en massa bilder från helgen också. Men kan i alla fall säga att den här helgen var den bästa, ja, på kanske hela året. Jag hann med det mesta. Träffa gamla vänner och ha en fantastiskt rolig kväll. Umgås med världens bästa familj så mycket som bara möjligt. Både äta och dricka gott. Hänga med syskonbarn. Lära känna en "ny" familj.
Kort och gott. Helt underbart. Tack. Det behövdes.
Trots lite drygt 20 timmars sömn på fyra nätter känner jag mig mer pigg än någonsin. Eller ja, mentalt i alla fall! Nu ska jag springa iväg och möta upp fröken Frimodig för en powerwalk innan matchen börjar.
Fridens!
tisdag 21 september 2010
Samma men på ett annat sätt.
Samma gata ner.
Samma gnisslande spårvagn. Samma nattjobbande damer i gathörnen. Samma polisbil som rullar fram. Samma parkerade taxibilar utanför den arabiska restaurangen. Samma hemlösa kvinna på samma kala träbänk. Samma nattöppna korvkiosk utan samma kunder. Samma regn på mina axlar, men en annan känsla i kroppen.
En annan typ av känsla.
En annan glöd i blicken, en annan luft i lungorna, en annan bestämdhet i gången.
Det är det här vi har att erbjuda. Det är det här som finns att tillgå. Ta det, lämna det, gå vidare, stanna kvar.
Oavsett val och oavsett förutsättningar. Det här är livet. Det här är ditt liv. Din chans. Din enda chans.
Ta den.
Samma gnisslande spårvagn. Samma nattjobbande damer i gathörnen. Samma polisbil som rullar fram. Samma parkerade taxibilar utanför den arabiska restaurangen. Samma hemlösa kvinna på samma kala träbänk. Samma nattöppna korvkiosk utan samma kunder. Samma regn på mina axlar, men en annan känsla i kroppen.
En annan typ av känsla.
En annan glöd i blicken, en annan luft i lungorna, en annan bestämdhet i gången.
Det är det här vi har att erbjuda. Det är det här som finns att tillgå. Ta det, lämna det, gå vidare, stanna kvar.
Oavsett val och oavsett förutsättningar. Det här är livet. Det här är ditt liv. Din chans. Din enda chans.
Ta den.
Not Afraid.
"And I just cant keep livin' this way,
so starting today,
I'm breaking out of this cage.
I'm standin' up, Imma face my demons,
I'm manin' up, Imma hold my ground,
I've had enough, now I'm so fed up, time to put my life back together right now."
"It was my decision to get clean, I did it for me,
Admittedly I probably did it subliminally for you,
So I could come back a brand new me, you helped see me through."
so starting today,
I'm breaking out of this cage.
I'm standin' up, Imma face my demons,
I'm manin' up, Imma hold my ground,
I've had enough, now I'm so fed up, time to put my life back together right now."
"It was my decision to get clean, I did it for me,
Admittedly I probably did it subliminally for you,
So I could come back a brand new me, you helped see me through."
söndag 19 september 2010
Och dessa dar, var inte gjorda för mig.
Lördagsnatt och ångestfyllda tankar. Söndag dag och solfyllda skratt.
Upp och ner va, eller hur. Ibland måste man ju ner och gräva för att inse att ytan kanske inte är så jävla långt borta som man tror. Och visst. Ibland är det tufft. Ibland kanske man inte vill vara med. Men det ska mycket till för att man ska blunda och lägga mig på den där rälsen. Livet får nog bjuda upp till ett par danser till.
Jag reste mig på nio och kisade mot solen. En låtsaslillasyster, en kall öl, en av de sista sensommardagarna och ett Argonauts som faktiskt vann. Ibland krävs det kanske inte mer för att man ska inse att livet kanske inte är så dumt i alla lägen.
Söndagsångest, det har vi ju pratat om förut. Inatt känns det som hela, eller ja, uppenbarligen inte hela, svenska folket gick och lade sig med söndagsångest. Oavsett. Vi har alltså röstat in ett främlingsfientligt parti i våran riksdag. Nu ska jag ju inte säga så mycket då jag inte tog mitt ansvar och röstade, även om jag skyller på dåliga förhållanden, egentligen är det ju latheten som spökar. Men hallå. SD i riksdagen, är det verkligen där vi är idag?
Personligen tror jag inte dem kommer få så mycket att säga till om. Alliansen kommer nog svälja stolthet och slicka lite miljöstjärt. Dem är nog ganska på det klara med att det är nåt sorts politiskt självmord att samarbeta med SD. Smygrassarna kommer väl glida med lite här och var under fyra år för att sen, förhoppningsvis, glömmas bort och preskriberas.
Det är mer själva grejen att vi faktiskt röstat in dem. Att jag nu som svensk i ett annat land nästan skäms lite när jag ska säga var är ifrån. Sen är det ju tur att alla nordamerikaner är så obildade, och alltför sällan har en aning om vad som händer på andra sidan atlanten, så egentligen behöver jag nog inte oroa mig.
Men under flera år stötte jag på flera amerikanare som varje gång dem sade var dem var ifrån skämdes på grund av Bush. Nu känns det som att, i varje fall i Europa, där det har förmodligen klingar runt lite, man kommer få säga med skammen i rösten att man är från Sverige, "du vet landet som röstade in ett främlingsfientligt parti i riksdagen".
Menmen, nog med det. Nu är det gjort, och över, och done osv. Och egentligen är jag ju alldeles för opåläst och egentligen alldeles för lat för att ens bry mig. Men till och med jag lackade ur lite ikväll.
Tillbaka till det där livet då. Det finns ju människor som har det värre. Jag har det ju egentligen rätt bra. Det är den där ensamheten bara. Den smyger sig på ibland och framförallt när man är som minst ensam kan man inse att man är som mest ensam. Har man då konsumerat lite alkohol och kommer hem med ensamheten jagandes bakom en kanske man behöver skriva av sig för att den där ensamheten ska bege sig iväg igen. Så.
Men inte ska man dra för stora växlar. Jag är här. Jag vill fortfarande vara med. Bara för att man förlorar en match betyder det inte att säsongen är körd. Bollen är rund osv.
Nu ska jag sova och kontemplera livet. Det känns som att det kan behövas.
Heja Argos.
Upp och ner va, eller hur. Ibland måste man ju ner och gräva för att inse att ytan kanske inte är så jävla långt borta som man tror. Och visst. Ibland är det tufft. Ibland kanske man inte vill vara med. Men det ska mycket till för att man ska blunda och lägga mig på den där rälsen. Livet får nog bjuda upp till ett par danser till.
Jag reste mig på nio och kisade mot solen. En låtsaslillasyster, en kall öl, en av de sista sensommardagarna och ett Argonauts som faktiskt vann. Ibland krävs det kanske inte mer för att man ska inse att livet kanske inte är så dumt i alla lägen.
Söndagsångest, det har vi ju pratat om förut. Inatt känns det som hela, eller ja, uppenbarligen inte hela, svenska folket gick och lade sig med söndagsångest. Oavsett. Vi har alltså röstat in ett främlingsfientligt parti i våran riksdag. Nu ska jag ju inte säga så mycket då jag inte tog mitt ansvar och röstade, även om jag skyller på dåliga förhållanden, egentligen är det ju latheten som spökar. Men hallå. SD i riksdagen, är det verkligen där vi är idag?
Personligen tror jag inte dem kommer få så mycket att säga till om. Alliansen kommer nog svälja stolthet och slicka lite miljöstjärt. Dem är nog ganska på det klara med att det är nåt sorts politiskt självmord att samarbeta med SD. Smygrassarna kommer väl glida med lite här och var under fyra år för att sen, förhoppningsvis, glömmas bort och preskriberas.
Det är mer själva grejen att vi faktiskt röstat in dem. Att jag nu som svensk i ett annat land nästan skäms lite när jag ska säga var är ifrån. Sen är det ju tur att alla nordamerikaner är så obildade, och alltför sällan har en aning om vad som händer på andra sidan atlanten, så egentligen behöver jag nog inte oroa mig.
Men under flera år stötte jag på flera amerikanare som varje gång dem sade var dem var ifrån skämdes på grund av Bush. Nu känns det som att, i varje fall i Europa, där det har förmodligen klingar runt lite, man kommer få säga med skammen i rösten att man är från Sverige, "du vet landet som röstade in ett främlingsfientligt parti i riksdagen".
Menmen, nog med det. Nu är det gjort, och över, och done osv. Och egentligen är jag ju alldeles för opåläst och egentligen alldeles för lat för att ens bry mig. Men till och med jag lackade ur lite ikväll.
Tillbaka till det där livet då. Det finns ju människor som har det värre. Jag har det ju egentligen rätt bra. Det är den där ensamheten bara. Den smyger sig på ibland och framförallt när man är som minst ensam kan man inse att man är som mest ensam. Har man då konsumerat lite alkohol och kommer hem med ensamheten jagandes bakom en kanske man behöver skriva av sig för att den där ensamheten ska bege sig iväg igen. Så.
Men inte ska man dra för stora växlar. Jag är här. Jag vill fortfarande vara med. Bara för att man förlorar en match betyder det inte att säsongen är körd. Bollen är rund osv.
Nu ska jag sova och kontemplera livet. Det känns som att det kan behövas.
Heja Argos.
Jag var bara inte gjord för dessa dar. Fortfarande.
Det är upp och ner. Det är tungt. Det är verkligheten. Det är framförallt, ibland, och nu, mycket ner. Ja, livet alltså. Att stå på ett dansgolv klockan två på natten och inse att man inte vill vara med längre. Att det inte är kul längre. Att det aldrig kommer bli som förut. Att man aldrig kommer känna samma sak. Att man aldrig kommer se livet på samma sätt igen. Att det liksom inte är roligt längre.
Fasaden är fantastisk tills den krossas. Då är det inte mycket kvar mer än glassplitter och krossade drömmar.
Tjugotre år och med framtiden bakom sig. För gammal för att känna sig ung och för ung för att känna sig gammal.
När verkligheten och dess vänner plötsligt står framför dig som ett gäng mobbare på en lågstadierast, och du inser att du är den där tjocka pojken med glasögon som dem kommer mula, då är du inte så kaxig längre. Då inser du att det är inte ett tv-spel. Du får inte en andra chans. Du kan inte själv bestämma hur du vill att det ska vara.
Acceptera och gå vidare. Även om du inte vill acceptera det. Även om du - ibland - inte ens vill gå vidare.
Allt du vill är att gå tillbaka.
Men tillbaka finns inte längre.
Tillbaka försvann, och tog dina skratt och leenden med sig. Tog dina drömmar och sprang iväg. Kvar står du med en grå och bitter verklighet. En verklighet som sparkar på dig när du ligger. Som spottar dig i ryggen när du försöker gå därifrån. En verklighet som är allt annan än den du trodde du lärde känna för ett par år sen.
Men det är fortfarande verkligheten. Och även om du hatar den måste du älska den. För den är allt du har. Allt du har.
Fasaden är fantastisk tills den krossas. Då är det inte mycket kvar mer än glassplitter och krossade drömmar.
Tjugotre år och med framtiden bakom sig. För gammal för att känna sig ung och för ung för att känna sig gammal.
När verkligheten och dess vänner plötsligt står framför dig som ett gäng mobbare på en lågstadierast, och du inser att du är den där tjocka pojken med glasögon som dem kommer mula, då är du inte så kaxig längre. Då inser du att det är inte ett tv-spel. Du får inte en andra chans. Du kan inte själv bestämma hur du vill att det ska vara.
Acceptera och gå vidare. Även om du inte vill acceptera det. Även om du - ibland - inte ens vill gå vidare.
Allt du vill är att gå tillbaka.
Men tillbaka finns inte längre.
Tillbaka försvann, och tog dina skratt och leenden med sig. Tog dina drömmar och sprang iväg. Kvar står du med en grå och bitter verklighet. En verklighet som sparkar på dig när du ligger. Som spottar dig i ryggen när du försöker gå därifrån. En verklighet som är allt annan än den du trodde du lärde känna för ett par år sen.
Men det är fortfarande verkligheten. Och även om du hatar den måste du älska den. För den är allt du har. Allt du har.
fredag 17 september 2010
Jag har varit i alla städer.
På grund av ett par havsgröna ögon for jag, men Toronto blir alltid min stad.
Det känns som jag gett allt jag kan ge, ändå har jag inte hittat det jag letat efter.
Håkan H. Min vän. Ikväll river vi en vacker dröm.
Det känns som jag gett allt jag kan ge, ändå har jag inte hittat det jag letat efter.
Håkan H. Min vän. Ikväll river vi en vacker dröm.
måndag 13 september 2010
Lovetrap.
Jahapp. Monsteruppdatering? Njae. Men kanske. Ännu en härlig helg i alla fall.
I fredags kom Daniel över, vi sletade av hela säsong ett av Entourage till ett gäng öl innan vi satte oss på spårvagnen västerut och mötte upp med hans brorsa Rik med kompisen Jeff på en pub. Där vart det lite allmänt skitsnack, innebandyplanerande och en massa garv innan vi masade oss hemåt på ännu en spårvagn.
I lördags jobbade jag på dagen och efter hårt slitande unnade jag mig en smaskig kebab med min kollega Hamza. Vi satt och garvade över alla crack heads i mitt kackiga område innan vi önskade varann en trevlig helg. Jag gick och mötte upp Amanda och vi inhandlade lite dricka. Tanken var att föra lite och sen gå ut och möta upp Daniel och diverse finnar men planerna ändrades lite och en halv finsk armé invaderade min lagom städade lägenhet. Men oerhört kul! Massa nya ansikten. Efter ett tag dök även Olle upp och ännu lite senare Måns, en ny svensk bekantskap. Det vart ölspel på finska/engelska/svenska med mycket pekande och drickande. När klockan började dra iväg stack vi iväg till Kensington Market och nattklubben Supermarket. Där vart det dansande in på småtimmarna. Sen vart det en sån där härligt spännande hemmåtpromenad som man liksom bara kan lyckas med om man promenerar med fröken Frimodig från skellefte(å). Först sprang vi in i några kanadicker som av någon outgrundlig anledning kände igen att vi pratade svenska, där vart det mest ett massa namedroppande av hockeyspelare innan vi high-five'ade och gick vidare. Nästa stopp var en avdäckad herre på en parkbänk. Där skulle Amanda prompt agera livräddare och jag fick dra fram mitt footlocker-lingo och snacka lite med herrens ghettovän. Han dök tillslut upp och hela situationen var väldigt obehaglig och annorlunda men vi lyckades stuva in den smått berusade herren i ett baksäte och småsprang därifrån. Efter det lilla äventyret vart det mat-stopp på vårat stammis-nattmats-kinasmisk-hak. Två vårrullar och en sweet and sour-kyckling i påsen senare var vi äntligen hemma. Politiska diskussioner, obefintligt killsnack och kinamat till perfekt nattmusik rundade av en alldeles fantastisk lördag.
Söndag morgon vaknade Amanda upp precis lagom till att väcka mig så jag kunde se DIF-ÖSK. Mitt kära fantastiska Djurgården som jag saknar så. Det var längesen jag kunde se en match och det var värt varenda krona att få se dem totalt köra över tråk-örebro i andra halvlek. Längesen jag såg sådan kämparvilja och finlir från blåränderna. Efter matchen spenderade jag helt seriöst 7 timmar utan att pallra mig ur sängen. Det vart skype med varenda människa jag känner och det var skönt att bara få dega. Men vid sjutiden kände jag att nu kanske man borde klä på sig va, så jag slängde mig i duschen och gick för att möta upp Måns. Tillsammans promenerade vi över till Kensington Market där vi mötte upp med Elise och Reetta, två av de finska damerna från lördagen. En chicken sandwiiiiiiich senare och man var mätt och belåten, men kvällen kändes inte riktigt över. Vi sade hejdå till Reetta men gick vidare till Super Market där dem har open mic på fredagar. Det var faktiskt ruggigt bra snubbar som uppträdde och när klockan närmade sig halv tolv slog det mig att Nikola Sarcevic, sångaren från Millencollin, skulle spela vid midnatt på ett ställe inte långt därifrån. Har inte lyssnat på han så mycket men det jag hört gillade jag så jag lurade med Elise och Måns. En halvtimme senare stod vi i Toronto och lyssnade på melankolisk pop på svenska, lite annorlunda, men fruktansvärt bra. Efter konserten vart det en nattpromenad hem innan jag tokdäckade i min underbara bäddsoffa.
Idag vart det galet mycket jobb, jobb och jobb. Suck. Menmen, tiden springer iväg och jag halvdog i soffan när jag kom hem. Hade dock rätt mycket att ta tag i här hemma (det är ju måndag för guds skull!). Så nu har det tvättats, plockats undan och fixats och donats. Har avnjutit en shawarma från ali babas och sitter nu spänt och väntar på min bättre hälft så vi kan bränna av sista avsnittet av Entourage för denna säsong. Smått sjukt mycket spännande alltså!
Nu ska jag hämta sista tvätten, mobilen surrade precis till. Fridens.
I fredags kom Daniel över, vi sletade av hela säsong ett av Entourage till ett gäng öl innan vi satte oss på spårvagnen västerut och mötte upp med hans brorsa Rik med kompisen Jeff på en pub. Där vart det lite allmänt skitsnack, innebandyplanerande och en massa garv innan vi masade oss hemåt på ännu en spårvagn.
I lördags jobbade jag på dagen och efter hårt slitande unnade jag mig en smaskig kebab med min kollega Hamza. Vi satt och garvade över alla crack heads i mitt kackiga område innan vi önskade varann en trevlig helg. Jag gick och mötte upp Amanda och vi inhandlade lite dricka. Tanken var att föra lite och sen gå ut och möta upp Daniel och diverse finnar men planerna ändrades lite och en halv finsk armé invaderade min lagom städade lägenhet. Men oerhört kul! Massa nya ansikten. Efter ett tag dök även Olle upp och ännu lite senare Måns, en ny svensk bekantskap. Det vart ölspel på finska/engelska/svenska med mycket pekande och drickande. När klockan började dra iväg stack vi iväg till Kensington Market och nattklubben Supermarket. Där vart det dansande in på småtimmarna. Sen vart det en sån där härligt spännande hemmåtpromenad som man liksom bara kan lyckas med om man promenerar med fröken Frimodig från skellefte(å). Först sprang vi in i några kanadicker som av någon outgrundlig anledning kände igen att vi pratade svenska, där vart det mest ett massa namedroppande av hockeyspelare innan vi high-five'ade och gick vidare. Nästa stopp var en avdäckad herre på en parkbänk. Där skulle Amanda prompt agera livräddare och jag fick dra fram mitt footlocker-lingo och snacka lite med herrens ghettovän. Han dök tillslut upp och hela situationen var väldigt obehaglig och annorlunda men vi lyckades stuva in den smått berusade herren i ett baksäte och småsprang därifrån. Efter det lilla äventyret vart det mat-stopp på vårat stammis-nattmats-kinasmisk-hak. Två vårrullar och en sweet and sour-kyckling i påsen senare var vi äntligen hemma. Politiska diskussioner, obefintligt killsnack och kinamat till perfekt nattmusik rundade av en alldeles fantastisk lördag.
Söndag morgon vaknade Amanda upp precis lagom till att väcka mig så jag kunde se DIF-ÖSK. Mitt kära fantastiska Djurgården som jag saknar så. Det var längesen jag kunde se en match och det var värt varenda krona att få se dem totalt köra över tråk-örebro i andra halvlek. Längesen jag såg sådan kämparvilja och finlir från blåränderna. Efter matchen spenderade jag helt seriöst 7 timmar utan att pallra mig ur sängen. Det vart skype med varenda människa jag känner och det var skönt att bara få dega. Men vid sjutiden kände jag att nu kanske man borde klä på sig va, så jag slängde mig i duschen och gick för att möta upp Måns. Tillsammans promenerade vi över till Kensington Market där vi mötte upp med Elise och Reetta, två av de finska damerna från lördagen. En chicken sandwiiiiiiich senare och man var mätt och belåten, men kvällen kändes inte riktigt över. Vi sade hejdå till Reetta men gick vidare till Super Market där dem har open mic på fredagar. Det var faktiskt ruggigt bra snubbar som uppträdde och när klockan närmade sig halv tolv slog det mig att Nikola Sarcevic, sångaren från Millencollin, skulle spela vid midnatt på ett ställe inte långt därifrån. Har inte lyssnat på han så mycket men det jag hört gillade jag så jag lurade med Elise och Måns. En halvtimme senare stod vi i Toronto och lyssnade på melankolisk pop på svenska, lite annorlunda, men fruktansvärt bra. Efter konserten vart det en nattpromenad hem innan jag tokdäckade i min underbara bäddsoffa.
Idag vart det galet mycket jobb, jobb och jobb. Suck. Menmen, tiden springer iväg och jag halvdog i soffan när jag kom hem. Hade dock rätt mycket att ta tag i här hemma (det är ju måndag för guds skull!). Så nu har det tvättats, plockats undan och fixats och donats. Har avnjutit en shawarma från ali babas och sitter nu spänt och väntar på min bättre hälft så vi kan bränna av sista avsnittet av Entourage för denna säsong. Smått sjukt mycket spännande alltså!
Nu ska jag hämta sista tvätten, mobilen surrade precis till. Fridens.
onsdag 8 september 2010
Pretty Boy Swag
Kort nattinlägg. Sa precis hejdå till Rodrigo. Han åker hem till sambaland tidigt imorgon bitti. Oerhört tråkigt. Kommer vara en tomhet utan dess like in the big T.O. Men vi kommer ses igen. Förhoppningsvis i april i Brasilien, förhoppningsvis i Juli i Sverige och förhoppningsvis sommaren 2011 i Frankrike. Planer, planer, planer. Planer för livet.
Vi sa hejdå över ett par öl och efter det en massa kramandes och pussandes. Jag kommer sakna min brasilianska bror. Saudades. Han gjorde utan tvekan mitt liv i Canada så fruktansvärt mycket roligare och bättre.
Nu ska jag sova som aldrig förr. Sen blir det till att jobba imorgon kväll.
Annars inte mycket nytt i Toronto. Förutom att när ni ser mig på Debasers dansgolv någon gång 2011 kommer jag leverera mitt nya pretty boy swag.
"Get out the way, pretty bot comin' through, me and my crew, we swaggin' in the room."
Vi sa hejdå över ett par öl och efter det en massa kramandes och pussandes. Jag kommer sakna min brasilianska bror. Saudades. Han gjorde utan tvekan mitt liv i Canada så fruktansvärt mycket roligare och bättre.
Nu ska jag sova som aldrig förr. Sen blir det till att jobba imorgon kväll.
Annars inte mycket nytt i Toronto. Förutom att när ni ser mig på Debasers dansgolv någon gång 2011 kommer jag leverera mitt nya pretty boy swag.
"Get out the way, pretty bot comin' through, me and my crew, we swaggin' in the room."
måndag 6 september 2010
Love The Way You Lie
God kväll. Det snurrar i min skalle. Fortfarande.
Har varit en lång och händelserik helg. Känner mig trött och småsjuk så det lär inte bli någon skönskrivning till sammanfattning.
Fredags i alla fall då. Till att börja med. Amanda kom ner och vi tog ett par öl på pation innan vi satt oss på en spårvagn österut. Mötte upp med Daniel efter vi klivit av och promenerade hem till honom. Där vart det lite festande och en massa nya bekantskaper. Oerhört trevligt. Tanken var att vi senare skulle vidare till London Tap House, vårt nya favoritställe från förra helgen men på grund av diverse saker som kom emellan vart det aldrig riktigt av. Ingen middag följt av öl, vin och vodka är liksom ingen bra mix. Istället kraschlandade vi på något vänster hemma där Emil tog hand om oss (mig) och mitt i natten ploppade Natte in som gubben i lådan för lite skedning. Typ så.
Lördag vaknar jag upp och mådde allt annat än prima. Magnus hörde av sig och tillsammans med honom och några bekanta han har här på besök for vi ut till en park öster om stan. Där tog vi en promenad innan vi styrde kosan mot Vaughn Mills, en stor outlet norr om stan. Efter lite älg-jagande på arkadhallen i köpcentret for vi söderut igen och jag åkte bara hem och bytte lite kläder innan jag for norrut igen. Denna gången var målet Amanda där jag (än en gång) bjöds på en fantastisk god middag. Tack Linn och Tomas för att ni tar hand om mig på helgerna, haha.
Jag stannade över natten uppe i North York då vi tidigt söndag morgon for ut till Canadas Wonderland. Typ Torontos motsvarighet till Gröna Lund fast större, bättre och mer. Men vad ska du dit och göra John, du som inte ens vågar åka nyckelpigan, kan ni ju fråga er då. Ja du, inte fan vet jag, egentligen, men dit for jag i alla fall. Och jag gav mig sjuttsingen på att nu får jag sluta larva mig och börja åka lite såna här läskiga grejer. Sagt och gjort. Det vart ett gäng åkattraktioner men proppen gick då vi åkte The Bat. En berg- och dalbana som loopar och har sig för att sen stanna, och åka tillbaka samma väg baklänges. Det fixade inte riktigt mitt superba balanssinne så har inte kunnat tänka ordentligt / gå rakt sen dess. Det känns fortfarande som att någon skakat om mitt huvud alldeles för mycket alternativt misshandlat mig med en hederlig gammal träklubba. Känner mig typ bakfull, full och sjuk på samma gång, fortfarande. Oh well. Jag tyckte jag skötte mig rätt bra och åkte (nästan) allt. Nu kan jag i alla fall säga att jag gjort det, nästa gång jag bangar. Men så länge det inte är nå loopings baklänges ska jag nog klara av det. Men vad trodde jag liksom, jag blir åksjuk av att åka pendeln hem från centralen baklänges, trodde jag att jag skulle klara en berg- och dalbana då liksom. Suck.
Efter Wonderland vart det lite indisk mat innan jag for hem och mös lite med Emil i soffan. Såg filmen Harry Brown, ännu en engelsk våldsrulle, och den visade sig vara riktigt bra. Michael Caine är ju dåligt tung. Brittisk Clintan typ.
Idag vart det till att sova ut, efter jag äntligen somnade igår. Så fort jag stängde ögonen när jag låg ner snurrade det i huvudet så jag trodde jag skulle spy. Hoppas det är normalt och att det inte är så att min hjärna sitter bak och fram eller nåt. Vart lite nojig ett tag men antar att det bara var en reaktion av alla loopar. Vi säger så i alla fall. När jag väl piggnat till tog jag mig västerut till Malin och Peter där det vart en god god middag med värdparet, Magnus, Claes och Lena. Oerhört trevlig.
Ja just ja, jag var ju ledig idag. Det var för att det är Labor Day här i Nordamerika. Typ deras första maj. Emil var ute och protestera i morse, bättre arbetskrav för bussers eller nåt, lite oklart. Haha. Jag fick långhelg i alla fall, vilket var välbehövt och fruktansvärt skönt. Men imorgon är det tillbaka till verkligheten igen, men ska bli skönt med en fyra-dagars vecka. Snart helg igen!
Nu blir det sängen, hoppas jag kan blunda utan problem inatt. Fred ut.
"You don't get another chance, life is no nintendo game"
Lite det jag menade i ett blogginlägg för ett tag sen. Jag och Eminem, vi vet vad vi pratar om.
Har varit en lång och händelserik helg. Känner mig trött och småsjuk så det lär inte bli någon skönskrivning till sammanfattning.
Fredags i alla fall då. Till att börja med. Amanda kom ner och vi tog ett par öl på pation innan vi satt oss på en spårvagn österut. Mötte upp med Daniel efter vi klivit av och promenerade hem till honom. Där vart det lite festande och en massa nya bekantskaper. Oerhört trevligt. Tanken var att vi senare skulle vidare till London Tap House, vårt nya favoritställe från förra helgen men på grund av diverse saker som kom emellan vart det aldrig riktigt av. Ingen middag följt av öl, vin och vodka är liksom ingen bra mix. Istället kraschlandade vi på något vänster hemma där Emil tog hand om oss (mig) och mitt i natten ploppade Natte in som gubben i lådan för lite skedning. Typ så.
Lördag vaknar jag upp och mådde allt annat än prima. Magnus hörde av sig och tillsammans med honom och några bekanta han har här på besök for vi ut till en park öster om stan. Där tog vi en promenad innan vi styrde kosan mot Vaughn Mills, en stor outlet norr om stan. Efter lite älg-jagande på arkadhallen i köpcentret for vi söderut igen och jag åkte bara hem och bytte lite kläder innan jag for norrut igen. Denna gången var målet Amanda där jag (än en gång) bjöds på en fantastisk god middag. Tack Linn och Tomas för att ni tar hand om mig på helgerna, haha.
Jag stannade över natten uppe i North York då vi tidigt söndag morgon for ut till Canadas Wonderland. Typ Torontos motsvarighet till Gröna Lund fast större, bättre och mer. Men vad ska du dit och göra John, du som inte ens vågar åka nyckelpigan, kan ni ju fråga er då. Ja du, inte fan vet jag, egentligen, men dit for jag i alla fall. Och jag gav mig sjuttsingen på att nu får jag sluta larva mig och börja åka lite såna här läskiga grejer. Sagt och gjort. Det vart ett gäng åkattraktioner men proppen gick då vi åkte The Bat. En berg- och dalbana som loopar och har sig för att sen stanna, och åka tillbaka samma väg baklänges. Det fixade inte riktigt mitt superba balanssinne så har inte kunnat tänka ordentligt / gå rakt sen dess. Det känns fortfarande som att någon skakat om mitt huvud alldeles för mycket alternativt misshandlat mig med en hederlig gammal träklubba. Känner mig typ bakfull, full och sjuk på samma gång, fortfarande. Oh well. Jag tyckte jag skötte mig rätt bra och åkte (nästan) allt. Nu kan jag i alla fall säga att jag gjort det, nästa gång jag bangar. Men så länge det inte är nå loopings baklänges ska jag nog klara av det. Men vad trodde jag liksom, jag blir åksjuk av att åka pendeln hem från centralen baklänges, trodde jag att jag skulle klara en berg- och dalbana då liksom. Suck.
Efter Wonderland vart det lite indisk mat innan jag for hem och mös lite med Emil i soffan. Såg filmen Harry Brown, ännu en engelsk våldsrulle, och den visade sig vara riktigt bra. Michael Caine är ju dåligt tung. Brittisk Clintan typ.
Idag vart det till att sova ut, efter jag äntligen somnade igår. Så fort jag stängde ögonen när jag låg ner snurrade det i huvudet så jag trodde jag skulle spy. Hoppas det är normalt och att det inte är så att min hjärna sitter bak och fram eller nåt. Vart lite nojig ett tag men antar att det bara var en reaktion av alla loopar. Vi säger så i alla fall. När jag väl piggnat till tog jag mig västerut till Malin och Peter där det vart en god god middag med värdparet, Magnus, Claes och Lena. Oerhört trevlig.
Ja just ja, jag var ju ledig idag. Det var för att det är Labor Day här i Nordamerika. Typ deras första maj. Emil var ute och protestera i morse, bättre arbetskrav för bussers eller nåt, lite oklart. Haha. Jag fick långhelg i alla fall, vilket var välbehövt och fruktansvärt skönt. Men imorgon är det tillbaka till verkligheten igen, men ska bli skönt med en fyra-dagars vecka. Snart helg igen!
Nu blir det sängen, hoppas jag kan blunda utan problem inatt. Fred ut.
"You don't get another chance, life is no nintendo game"
Lite det jag menade i ett blogginlägg för ett tag sen. Jag och Eminem, vi vet vad vi pratar om.
tisdag 31 augusti 2010
Lapada na Rachada
En epok har ikväll på riktigt tagit slut. Brassarna är nu totalt utflyttade och det "firades" med en midnatts-bbq. Alla var där, vilket var längesen. När klockan närmade sig 2 och vi började dra oss mot sängen var det jag, Emil, Rodrigo, Rafael, Paolla och Felipe. Den riktiga ligan, ruggigt längesen vi alla var samlade och grillade. Det var back in the days-känsla. Dessutom hade vi Lucas, Adreanne och Gabriel som sällskap. Det var en trevlig avslutningskväll. Lite poker, lite drinkar, lite bbq.
Nu kommer Rodrigo bo hos Lucas närmsta veckan innan han flyger hem till Sao Paolo, men jag är ganska säker på att vi kommer ses igen. Meu irmao. Rafael och Paolla flyttar tillsammans med "städaren" Leandro till Yonge och St. Clair. Inte lika säker på att jag kommer träffa dem igen men man springer säkert ihop ute i dimman. Felipe bor med sin fästmö, japp fästmö, de ska gifta sig i Brasilien nästa sommar, enligt planerna i alla fall. Det har varit fantastiskt att få lära känna dessa människor. I nästan sju månader hade vi de bästa grannarna vi kunde önska. Det har blivit många långa nätter på pation, oräkneligt med grilldagar/kvällar och en väldans massa skratt. Tack mina fantastiska brassar! Snacka om att de två tjejerna som under smått kaotiska förhållanden försökte flytta in idag har mycket att leva upp till.
Nu måste jag sova, vilket är omöjligt i den här värmen. Fem timmar innan klockan ringer, men det är det värt för en kväll med brassarna. Dessutom galet mycket att göra på jobbet nu i "back to school"-tider. Hade inte en chans att göra det jag egentligen skulle göra idag då jag var tvungen att vara på golvet och sälja hela dagen. Suck.
Imorgon blir det inflyttningsöl hos Malin och Peter. Det ska blir väldans trevligt och ser fram emot att träffa Mags som jag inte sett på tre år.
Men nu. God Natt.
Nu kommer Rodrigo bo hos Lucas närmsta veckan innan han flyger hem till Sao Paolo, men jag är ganska säker på att vi kommer ses igen. Meu irmao. Rafael och Paolla flyttar tillsammans med "städaren" Leandro till Yonge och St. Clair. Inte lika säker på att jag kommer träffa dem igen men man springer säkert ihop ute i dimman. Felipe bor med sin fästmö, japp fästmö, de ska gifta sig i Brasilien nästa sommar, enligt planerna i alla fall. Det har varit fantastiskt att få lära känna dessa människor. I nästan sju månader hade vi de bästa grannarna vi kunde önska. Det har blivit många långa nätter på pation, oräkneligt med grilldagar/kvällar och en väldans massa skratt. Tack mina fantastiska brassar! Snacka om att de två tjejerna som under smått kaotiska förhållanden försökte flytta in idag har mycket att leva upp till.
Nu måste jag sova, vilket är omöjligt i den här värmen. Fem timmar innan klockan ringer, men det är det värt för en kväll med brassarna. Dessutom galet mycket att göra på jobbet nu i "back to school"-tider. Hade inte en chans att göra det jag egentligen skulle göra idag då jag var tvungen att vara på golvet och sälja hela dagen. Suck.
Imorgon blir det inflyttningsöl hos Malin och Peter. Det ska blir väldans trevligt och ser fram emot att träffa Mags som jag inte sett på tre år.
Men nu. God Natt.
måndag 30 augusti 2010
As We Enter.
Är egentligen alldeles för trött för att skriva något sammanhängande ikväll igen, och allt är Emils fel. Måndag kväll = Entourage-kväll. Bara det att Emil pallrar sig hem först runt midnatt. Här sitter jag och har tvättat hans handdukar och det är tacken man får. Hah!
Lite mer detaljerad sammanfattning av helgen då.
Fredagen spenderades i soffan med Natte tittandes på diverse gamla klipp på youtube innan vi letade oss ut till pation och hängde lite med mina grannar samt Totta och Joel. På grund av både min och Nattes fattigdom vart det dock rätt städat och det vart en ordentligt natts sömn.
På lördagen orkade jag inte med mycket fram till att mina nya finska vänner plockade upp mig vid femtiden. Tillsammans med Daniel (min kollega), hans bror, hans kusin och en vän till dem for jag upp till Richmond Hill där vi mötte upp med lite fler grabbar och spelade innebandy. Det var sjukt kul och jag hängde ett par kassar men konditionen är ju inte på topp. När jag stapplade mot bänken för ett första byte kollade killen på mig med allvarlig blick och frågade om jag verkligen var okej. Såg väl ut som jag sprungit tre raka maraton och han var seriöst orolig för att jag skulle få i pumpen eller nåt. Haha. Men icke, jag svettades vidare och sköt in mig rätt bra tillslut. Det man saknar i fysik får man ta igen i teknik, eller nåt.
Efter innebandy släppte grabbarna av mig uppe hos Amanda som var barnvakt och efter Linn och Tomas kommit hem så for vi ner downtown där vi mötte upp med svenska Olle och hans flickvän på en klubb mitt i Entertainment District. Där vart det lite öl och drinkar uppe på takterrassen innan vi totalt tog över dansgolvet. Det var längesen jag dansade så mycket och det var riktigt kul att hitta en klubb och ett dansgolv som spelade rätt bra musik där man verkligen kunde dansa av sig. Svettiga stapplade vi ut runt klockan två och jag och Amanda började promenera hemåt. Halvvägs råkade vi passera en nattöppen kinarestaurang och Amanda skulle prompt in och käka "sourcreme chicken". Efter att jag förklarat för den förvirrade kinesen att hon menade "Sweet and sour chicken" fick vi vår mat superfort. Jag var tyvärr inte tillräckligt uppmärksam utan satte i mig en hel chili i tron på att det var kyckling och spenderade nästa 20 minuter svepandes vatten, gråtandes, snuvandes och suckandes. Typ det värsta jag varit med om. Fortfarande helt sträv i gommen och på tungan. När vi väl skulle betala uppdagades dock kvällens antiklimax. Amanda hade någon gång under kvällen blivit av med sin börs. Som tur var hade jag exakt kontanter för att täcka maten, kineserna fick väl en trettio cent i dricks, och vi stapplade helt enkelt tillbaka mot klubben igen. Där hade dem inte hittat någon börs och det var två slagna hjältar som satt sig i en taxi och åkte hem. När jag betalade med kort frågade chaffisen om jag ville dricksa, då han åkt en omväg sade jag otrevligt "NOPE" men han lade på 25cent ändå. Jahapp. Haha.
Söndagen gick sen i den där mysiga softande bakisandan. Vi for upp till Leslie och jag hämtade mina grejer hos Amanda innan vi sade hejdå och knatade över till Lena. Där hängde jag och Emil i poolen och efter ett tag kom Claes och Peter och gjorde oss sällskap. Malin kom över i lagom tid till middagen och det var en perfekt slapp söndag. Den avslutades på bästa möjliga sätt med lite hederlig actionporr i form av The Expendables. Efter bion vart det en kvällspromenad hem innan jag totalt kollapsade i bäddsoffan. Tyvärr är det ju typ 34 grader utomhus vilket betyder att det är 46 grader i vår lägenhet, logiskt va. Så det är ju ett jävla meck att försöka sova.
Nu ska jag försöka ta tag i det där mecket igen och bädda ut min säng. Imorgon väntar en massa jobb. Hade så sjukt mycket att göra idag så var tvungen att lämna hälften till imorn. Men tiden springer iväg i alla fall. Härligt när man kollar på klockan och inser att man redan slutat egentligen. Fast inte så härligt med obetald övertid i och för sig. Oh well.
Dagens (andra) låt sponsras av augusti månads Foot Locker-skiva.
Lite mer detaljerad sammanfattning av helgen då.
Fredagen spenderades i soffan med Natte tittandes på diverse gamla klipp på youtube innan vi letade oss ut till pation och hängde lite med mina grannar samt Totta och Joel. På grund av både min och Nattes fattigdom vart det dock rätt städat och det vart en ordentligt natts sömn.
På lördagen orkade jag inte med mycket fram till att mina nya finska vänner plockade upp mig vid femtiden. Tillsammans med Daniel (min kollega), hans bror, hans kusin och en vän till dem for jag upp till Richmond Hill där vi mötte upp med lite fler grabbar och spelade innebandy. Det var sjukt kul och jag hängde ett par kassar men konditionen är ju inte på topp. När jag stapplade mot bänken för ett första byte kollade killen på mig med allvarlig blick och frågade om jag verkligen var okej. Såg väl ut som jag sprungit tre raka maraton och han var seriöst orolig för att jag skulle få i pumpen eller nåt. Haha. Men icke, jag svettades vidare och sköt in mig rätt bra tillslut. Det man saknar i fysik får man ta igen i teknik, eller nåt.
Efter innebandy släppte grabbarna av mig uppe hos Amanda som var barnvakt och efter Linn och Tomas kommit hem så for vi ner downtown där vi mötte upp med svenska Olle och hans flickvän på en klubb mitt i Entertainment District. Där vart det lite öl och drinkar uppe på takterrassen innan vi totalt tog över dansgolvet. Det var längesen jag dansade så mycket och det var riktigt kul att hitta en klubb och ett dansgolv som spelade rätt bra musik där man verkligen kunde dansa av sig. Svettiga stapplade vi ut runt klockan två och jag och Amanda började promenera hemåt. Halvvägs råkade vi passera en nattöppen kinarestaurang och Amanda skulle prompt in och käka "sourcreme chicken". Efter att jag förklarat för den förvirrade kinesen att hon menade "Sweet and sour chicken" fick vi vår mat superfort. Jag var tyvärr inte tillräckligt uppmärksam utan satte i mig en hel chili i tron på att det var kyckling och spenderade nästa 20 minuter svepandes vatten, gråtandes, snuvandes och suckandes. Typ det värsta jag varit med om. Fortfarande helt sträv i gommen och på tungan. När vi väl skulle betala uppdagades dock kvällens antiklimax. Amanda hade någon gång under kvällen blivit av med sin börs. Som tur var hade jag exakt kontanter för att täcka maten, kineserna fick väl en trettio cent i dricks, och vi stapplade helt enkelt tillbaka mot klubben igen. Där hade dem inte hittat någon börs och det var två slagna hjältar som satt sig i en taxi och åkte hem. När jag betalade med kort frågade chaffisen om jag ville dricksa, då han åkt en omväg sade jag otrevligt "NOPE" men han lade på 25cent ändå. Jahapp. Haha.
Söndagen gick sen i den där mysiga softande bakisandan. Vi for upp till Leslie och jag hämtade mina grejer hos Amanda innan vi sade hejdå och knatade över till Lena. Där hängde jag och Emil i poolen och efter ett tag kom Claes och Peter och gjorde oss sällskap. Malin kom över i lagom tid till middagen och det var en perfekt slapp söndag. Den avslutades på bästa möjliga sätt med lite hederlig actionporr i form av The Expendables. Efter bion vart det en kvällspromenad hem innan jag totalt kollapsade i bäddsoffan. Tyvärr är det ju typ 34 grader utomhus vilket betyder att det är 46 grader i vår lägenhet, logiskt va. Så det är ju ett jävla meck att försöka sova.
Nu ska jag försöka ta tag i det där mecket igen och bädda ut min säng. Imorgon väntar en massa jobb. Hade så sjukt mycket att göra idag så var tvungen att lämna hälften till imorn. Men tiden springer iväg i alla fall. Härligt när man kollar på klockan och inser att man redan slutat egentligen. Fast inte så härligt med obetald övertid i och för sig. Oh well.
Dagens (andra) låt sponsras av augusti månads Foot Locker-skiva.
Get Ready It's a New Day.
"So it's not about fame and fortune,
it's about believing and believeing in yourself,
and understanding that this life is, it's life,
it's liberty, and the pursuit of happiness,
and happiness is not about getting what you want all the time,
it's about loving what you have,
so Get Ready It's a New Day."
it's about believing and believeing in yourself,
and understanding that this life is, it's life,
it's liberty, and the pursuit of happiness,
and happiness is not about getting what you want all the time,
it's about loving what you have,
so Get Ready It's a New Day."
söndag 29 augusti 2010
Sunday Bloody Sunday.
Ännu en söndag. Och jag hade tänkt skriva ännu ett sånt där mastodontinlägg om helgen. Men jag är på tok för trött för att det så tänkte istället sammanfatta lite kort vad helgen innehållit, så sparar vi det där superinlägget till imorn. Ganska säker på att mina fem unika läsare av bloggen överlever. Helgen har alltså innehållit (i ingen vidare speciell ordning):
* Patiohäng
* Sovande
* Innebandy
* Dansande
* Alkohol
* Kines-nattmat
* Borttappad börs
* The Expendables
* Poolbadande
* Söndagshäng
Yes. Ännu en fantastisk helg alltså. Men nu rackarns ska jag sova, om jag nu ska överleva ännu en vecka på lagret. Men jag känner på mig att morgondagen kommer bli bra, min (eller ja, min och min) iPod är påfylld med massa ny (fast egentligen gammal) musik och det kan ju faktiskt göra ens hela dag. Nu tar vi nya tag och ser fram emot ännu en vecka in the big T.O.
* Patiohäng
* Sovande
* Innebandy
* Dansande
* Alkohol
* Kines-nattmat
* Borttappad börs
* The Expendables
* Poolbadande
* Söndagshäng
Yes. Ännu en fantastisk helg alltså. Men nu rackarns ska jag sova, om jag nu ska överleva ännu en vecka på lagret. Men jag känner på mig att morgondagen kommer bli bra, min (eller ja, min och min) iPod är påfylld med massa ny (fast egentligen gammal) musik och det kan ju faktiskt göra ens hela dag. Nu tar vi nya tag och ser fram emot ännu en vecka in the big T.O.
fredag 27 augusti 2010
Fredag hela månan.
Fredag. Äntligen. Ännu en vecka man betat av. Börjar så smått komma in i dem där rutinerna nu. Konstigt det där med rutiner egentligen. Brukar inte vara mycket för det annars, men nu rackarns går ju livet som på en gammal hackig lp-skiva som man bara lyfter upp den där lilla nålen och flyttar in den till början av skivan igen.
7.30 - Klockan ringer. Tyst. Jag sover.
8.00 - Klockan ringer igen. Suck.
8.12 - Jag masar mig upp, tittar in på Emil, han sover så sött. In och duscha.
8.25 - Fixar sig, borstar tänderna, sätter på datorn.
8.36 - Slösurfar på världens segaste lina.
8.42 - Går hemifrån.
8.53 - "Large coffee, double double, and a plain bagel with cream cheese please."
9.01 - Kliver under plåtgaten och knackar på dörren.
9.17 - Skriver ut mina följesedlar osv för dagen och äter min frukost.
--> 17.26 - Jobb, jobb, jobb. Bära kartonger. Flytta skor. Springa i trappor.
17.42 - Hemma. Däcka i soffan.
--> 23.47 Diverse tidsfördrivning.
23.48 - Emil kommer hem. Småsnack. Film/TV-serie-tittande.
01.11 - Somna.
Och sen gör vi det igen. Enda skillnaden är att på fredagar klämmer vi in "17.33 - LCBO". Haha.
Hursom. Sitter här i soffan med en nyöppnad Kronenbourg och försöker att inte somna. Natte är väl förhoppningsvis på väg men med den skåningen men man ju aldrig. Han skulle lika gärna kunna sitta på spårvagnen västerut. Får se vad vi styr upp. Blir väl lite patiohäng och sen kanske någon lite barrunda senare under kvällen när Emil behagar showa up. Yeppyepp.
Veckan har annars gått snabbt som attan. Trevligt faktiskt, när vardagarna springer undan. Så att säga. Igår for jag och Emil upp till Amanda och tillsammans med henne och Tomas drog vi iväg till Markham och slog lite bollar på en driving range. Var ju en massa år sen man ens höll i en golfklubba men det gick förvånansvärt bra. Slice'ar ju bollarna som en tok, men siktar man ordentligt till vänster så blir det ju nästan rakt tillslut, haha. Det var oerhört trevligt i alla fall. Min finska kollega Daniel har snackat om någon par-3-hålsbana som ligger nära honom som vi ska försöka komma iväg och spela på. Så det så.
Annars inte mycket nytt. Tiden rullar på. Det är ju det här med rutiner och allt igen. Nu har man sitt heltidsjobb, man har sin umgängeskrets, man har sitt liv här. Det är som hemma - fast i Toronto, liksom. Lite knasigt, men rätt fantastiskt.
Det här med att leva för helgen förresten, sammanfattar ju Herbert rätt bra.
"Man jobbar för att rättfärdiga sin ledighet, det är inga konstigheter eller ens nåt mer med det. Den drivkraften är en nödvändighet, som en morot uti min motbok (?) och ett belöningssystem."
Nu buzzade Natte! Fred ut!
7.30 - Klockan ringer. Tyst. Jag sover.
8.00 - Klockan ringer igen. Suck.
8.12 - Jag masar mig upp, tittar in på Emil, han sover så sött. In och duscha.
8.25 - Fixar sig, borstar tänderna, sätter på datorn.
8.36 - Slösurfar på världens segaste lina.
8.42 - Går hemifrån.
8.53 - "Large coffee, double double, and a plain bagel with cream cheese please."
9.01 - Kliver under plåtgaten och knackar på dörren.
9.17 - Skriver ut mina följesedlar osv för dagen och äter min frukost.
--> 17.26 - Jobb, jobb, jobb. Bära kartonger. Flytta skor. Springa i trappor.
17.42 - Hemma. Däcka i soffan.
--> 23.47 Diverse tidsfördrivning.
23.48 - Emil kommer hem. Småsnack. Film/TV-serie-tittande.
01.11 - Somna.
Och sen gör vi det igen. Enda skillnaden är att på fredagar klämmer vi in "17.33 - LCBO". Haha.
Hursom. Sitter här i soffan med en nyöppnad Kronenbourg och försöker att inte somna. Natte är väl förhoppningsvis på väg men med den skåningen men man ju aldrig. Han skulle lika gärna kunna sitta på spårvagnen västerut. Får se vad vi styr upp. Blir väl lite patiohäng och sen kanske någon lite barrunda senare under kvällen när Emil behagar showa up. Yeppyepp.
Veckan har annars gått snabbt som attan. Trevligt faktiskt, när vardagarna springer undan. Så att säga. Igår for jag och Emil upp till Amanda och tillsammans med henne och Tomas drog vi iväg till Markham och slog lite bollar på en driving range. Var ju en massa år sen man ens höll i en golfklubba men det gick förvånansvärt bra. Slice'ar ju bollarna som en tok, men siktar man ordentligt till vänster så blir det ju nästan rakt tillslut, haha. Det var oerhört trevligt i alla fall. Min finska kollega Daniel har snackat om någon par-3-hålsbana som ligger nära honom som vi ska försöka komma iväg och spela på. Så det så.
Annars inte mycket nytt. Tiden rullar på. Det är ju det här med rutiner och allt igen. Nu har man sitt heltidsjobb, man har sin umgängeskrets, man har sitt liv här. Det är som hemma - fast i Toronto, liksom. Lite knasigt, men rätt fantastiskt.
Det här med att leva för helgen förresten, sammanfattar ju Herbert rätt bra.
"Man jobbar för att rättfärdiga sin ledighet, det är inga konstigheter eller ens nåt mer med det. Den drivkraften är en nödvändighet, som en morot uti min motbok (?) och ett belöningssystem."
Nu buzzade Natte! Fred ut!
tisdag 24 augusti 2010
Scott Pilgrim.
Tisdag. Ännu en dag.
Sjuhundrafyrtionio gånger varje dag spelas trailern för filmen Scott Pilgrim VS. The World på mitt jobb. Så idag tyckte jag och min kollega Matt att nog är nog, trailern har gjort sitt, idag ser vi filmen. Sagt och gjort gled vi över till Scotiabank Theatre efter jobbet och lyckades pricka in en visning på minuten. Riktigt bra film visade det sig vara. Michael Cera gör ju i stort sett precis samma roll som han alltid gör, men å andra sidan gör han den helt magnifik. Ramona Flowers (karaktärens namn, glömt skådisens namn och orkar inte gå in på imdb igen) är ju helt omöjlig att inte bli kär i. Ligger här i min säng och planerar om att om drömma Ramona Flowers inatt. Hursom, se filmen! Sjukt rolig, jävligt snyggt gjord, perfekta skådisar och det bästa, inspelad och utspelar sig i Toronto. Man kände igen sig en hel del. Så det kanske inte är helt omöjligt att springa in i en egen Ramona Flowers downtown!
Efter bion tog jag en kvällspromenad hem, drog i mig ett par majskolvar och lite sallad till middag och nu rackarns ska jag sova. Har för mig att det var något mer jag skulle skriva men är för trött för att minnas. Så vi säger god natt istället.
Sjuhundrafyrtionio gånger varje dag spelas trailern för filmen Scott Pilgrim VS. The World på mitt jobb. Så idag tyckte jag och min kollega Matt att nog är nog, trailern har gjort sitt, idag ser vi filmen. Sagt och gjort gled vi över till Scotiabank Theatre efter jobbet och lyckades pricka in en visning på minuten. Riktigt bra film visade det sig vara. Michael Cera gör ju i stort sett precis samma roll som han alltid gör, men å andra sidan gör han den helt magnifik. Ramona Flowers (karaktärens namn, glömt skådisens namn och orkar inte gå in på imdb igen) är ju helt omöjlig att inte bli kär i. Ligger här i min säng och planerar om att om drömma Ramona Flowers inatt. Hursom, se filmen! Sjukt rolig, jävligt snyggt gjord, perfekta skådisar och det bästa, inspelad och utspelar sig i Toronto. Man kände igen sig en hel del. Så det kanske inte är helt omöjligt att springa in i en egen Ramona Flowers downtown!
Efter bion tog jag en kvällspromenad hem, drog i mig ett par majskolvar och lite sallad till middag och nu rackarns ska jag sova. Har för mig att det var något mer jag skulle skriva men är för trött för att minnas. Så vi säger god natt istället.
måndag 23 augusti 2010
Måndagsbarn / Själsfrände.
Måndag = fixdag. Hem, diska, laga mat, diska igen, städa upp, städa bort, städa undan. Hade egentligen tänkt klippa mig också, vilket jag i och för sig har tänkt varje dag i två månader nu, men diskandet och fixandet tog för lång tid. Äsch, ingen som bryr sig om mitt barr när jag springer omkring och svettas nere på mitt lager ändå.
Nu ser det i alla fall rätt trevligt ut här hemma i lägenheten. Det mesta av diskandet hade ju världens bästa roomie redan betat av, men resterna rök ikväll också. Ännu ett bevis på att jag aldrig ska lämna Emil var att när jag klev innanför dörren, slog på lampan och i samma stund kom på mig själv med att "just fan, vi har ju ingen el", hände något extraordinärt. Döm av min förvåning när lampan tändes.
And Emil said, let there be light: and there was light. And John saw the light, that it was good.
Om man nu skulle vara troende, men det har vi ju redan kommer överens om att vi inte är. Hursom, elen fungerar, woho. Vet inte riktigt hur det gick till för min bättre hälft har inte kommit hem än, men jag är imponerad, som så många gånger förut.
Här sitter jag nu och väntar. Har tänkt att vi kanske ska koka oss varsin majskolv, kanske värma en kopp te och kolla på nya Entourage. Och om jag har tur, om jag har riktig tur, kanske jag får skeda.
Fred ut.
Fel låt till titeln på inlägget, jag vet. Men Maggio känns ju väldigt 2008 (bästa uttrycket, haha!) fast namnet på låten passade liksom in lite bättre. Fast egentligen, Emil är ju uppenbarligen min själsfrände, så kanske inte. Vi stuvar om lite. Sådär. Fred ut igen.
EDIT: I fixandet ingick det att spraya skor. Har regnat en hel del senaste dagarna och jag tänkte passa på att skydda våra skor lite. Resultatet:
Nu kom Emil hem också. Det visade sig att allt han gjorde för att fixa elen var att slå på en säkring till "on" igen. Hahaha, vi var utan el från fredag kväll till måndag dag. SMARTA GRABBARNA!
Fred ut - tredje gången gillt.
Nu ser det i alla fall rätt trevligt ut här hemma i lägenheten. Det mesta av diskandet hade ju världens bästa roomie redan betat av, men resterna rök ikväll också. Ännu ett bevis på att jag aldrig ska lämna Emil var att när jag klev innanför dörren, slog på lampan och i samma stund kom på mig själv med att "just fan, vi har ju ingen el", hände något extraordinärt. Döm av min förvåning när lampan tändes.
And Emil said, let there be light: and there was light. And John saw the light, that it was good.
Om man nu skulle vara troende, men det har vi ju redan kommer överens om att vi inte är. Hursom, elen fungerar, woho. Vet inte riktigt hur det gick till för min bättre hälft har inte kommit hem än, men jag är imponerad, som så många gånger förut.
Här sitter jag nu och väntar. Har tänkt att vi kanske ska koka oss varsin majskolv, kanske värma en kopp te och kolla på nya Entourage. Och om jag har tur, om jag har riktig tur, kanske jag får skeda.
Fred ut.
Fel låt till titeln på inlägget, jag vet. Men Maggio känns ju väldigt 2008 (bästa uttrycket, haha!) fast namnet på låten passade liksom in lite bättre. Fast egentligen, Emil är ju uppenbarligen min själsfrände, så kanske inte. Vi stuvar om lite. Sådär. Fred ut igen.
EDIT: I fixandet ingick det att spraya skor. Har regnat en hel del senaste dagarna och jag tänkte passa på att skydda våra skor lite. Resultatet:
Nu kom Emil hem också. Det visade sig att allt han gjorde för att fixa elen var att slå på en säkring till "on" igen. Hahaha, vi var utan el från fredag kväll till måndag dag. SMARTA GRABBARNA!
Fred ut - tredje gången gillt.
söndag 22 augusti 2010
Du hade tid.
Ännu en fantastisk helg. Ännu en söndagskväll med smygångest.
Nej, nu ska vi inte vara sådär deppiga och emo som vi varit lite väl mycket på sista tiden. Livet går upp och ner men det är bara du själv som i slutändan kan bestämma hur du vill att det ska vara. Visst, ibland är det rätt skönt att få vara ledsen, men när allt kommer omkring kan du inte gå omkring och tycka synd om dig själv hela tiden, det lär knappast vara bra i slutändan. Acceptera och gå vidare.
Så vi kör vidare på det här med fantastisk helg istället för det där andra.
Fredag 16.53. Lägger tillbaka sista singelskon i sin rätta låda och sliter av mig domartröjan. Nog är nog. Öppnar pay-checken. $505. Hyra på $475. Snabb huvudräkning. 30 dollar kvar, hmm, dem där Nike Sweet Classic vi precis fick in kostade 59 dollar, och idag råkar ju vara 50%-day. Ja, vafan, man lever ju bara en gång, och då kan man ju passa på att se bra ut, eller ja, så bra ut som man kan, eller nåt. Kashing. Förbi LCBO. Kashing. Promenerar hem längs Dundas med en påse med skor och rom och fylld av förväntan (jag alltså, inte påsen).
Väl hemma vart det ett par öl med Emil innan vi mötte upp med Amanda och drog mot Rogers Centre. Där körde jag mitt vanliga biljettförhandlande och de nästa fyra timmarna spenderades med att skrika "DEEEEEFEEEENCE" åt sunkiga Argonauts. Grabbarna ledde med 12-3 inför sista quartern men lyckades ändå förlora. Vi lät det dock inte dra ner vårt humör utan tog en promenad upp till Kensington Market efter matchen. Vi snackar kanadensisk fotboll för övrigt, för er som inte hänger med. Väl uppe i KM mötte vi upp med Totta och hennes roomies Cooper och Dixon. Efter ett tag dök även min finska kollega Daniel upp med sitt entourage. Även Emils fantastiska flickvän Sara tittade förbi och kvällen spenderades tjattrandes på en pub i Kensington. När vi väl kom ut vid två-tiden började dock förvirringen. Jag fick på något sätt tag i en longboard, men ägaren försvann. Emil och Sara gick hem och det finska entouraget var spårlöst borta. Kvar var jag med min longboard, en förvirrad Amanda och en karatefull Daniel. Medan en förtvivlad Amanda försökte ta hand om Daniel som skulle både socialisera och slåss med var och varannan dem passerade samtidigt som hon försökte få tag i resten av gänget rullade jag upp och ner på Kensington Street på nya bästa vän. Jag spontan high-five'ade med folk på vägen och var allmänt nöjd med att få rocka lite longboard igen. Tillslut gav vi upp sökandet efter någon efterfest som longboardägaren hade dillat om innan han försvann och vi satt oss i baksätet på en taxi och for hemåt. Hungriga som attan, då varken jag eller Amanda hade käkat middag, försökte vi få tag i nattmat väl hemma i våra hoods men allting visade sig vara stängt. Daniel klarade tillslut inte mer och kollapsade bakom Pizza Pizza och jag fick ta och ringa hans bror. Fem minuter senare är det finska entouraget på plats tillsammans med longboardkillen, till min stora besvikelse, trodde jag hade lyckats lura på mig brädan. Istället för att tacka för oss där drog vi alla upp till pation där vi drog i oss flaskan med rom, käkade chips, lyssnade på finsk musik och hade svepartävlingar. När vi väl skulle ramla i säng lyckades Amanda på något oklart sätt stänga igen dörren på vår skarvsladd vi har till brassarnas lägenhet (då dem inte har någon el längre men modemet till det Internet vi alla använder finns inne hos dem) vilket ledde till, vad Amanda kallar, en explosion. Och nu sitter jag här i lägenheten utan el i vardagsrummet, köket eller hallen. När Emil kom hem på lördagsmorgonen och jag beklagade mig för han öppnande han kylen - check, tände på toan - check, och tände inne hos sig - check, innan han deklarerade att han var lugn och inte behövde mer utan detta fick jag styra upp. Haha, tack kompis! Nejdå, Emil ska ha props, han diskade all vår äckliga disk, som så många gånger förut. Vi hade för övrigt ett ordentligt bromance snack på puben i Kensington Market och stod och kramades länge och väl. Big love broder.
Istället för att ta tag i allt och städa, ringa Ali-the-landlord osv på lördagen smet jag iväg från allt och gick och shoppade lite mer 50%-grejer på jobbet med Amanda och Emil. Efter en bakisburgare for jag och Amanda upp till henne där vi softade ett tag innan vi gick över till Lena och badade / hälsade på. Nybadade och fräscha fixade vi i ordning oss för den grillmiddag som Tomas och Linn (Amandas familj) styrt upp. Tyvärr jobbade både Emil och Natte så det vart bara vi fyra, men det var fruktansvärt trevligt. Världens världens godaste ribs följdes upp med lite öl och sällskapsspelande. Natte ramlade in dyngsur runt klockan 23 och vi började då fara ner mot stan. När vi kom fram till målet, puben Madison där Lucas och Rodrigo firade sina födelsedagar, visade det sig att det är 21 där. Lill-Natte är ju tyvärr fortfarande bara 20 så vi kurade ihop oss under ett litet paraply i spöregnet och väntade tills Emil kom ut. Han dissade brassefesten för oss och tillsammans tog vi en taxi till vårt nya stammishak. Vi gick i 6 månader och gav Imperial Pub, som stället heter, tveksamma blickar tills vi, tillsammans med Magnus, tog ett par öl på deras patio för ett par veckor sen, och nu älskar vi stället. I och med spöregnet spenderades dock lördagen inne i deras "library" och det vart riktigt trevligt tillslut. Sara kom förbi och efter ett par öl promenerade vi hem. Väl hemma testade vi gränserna för min bäddsoffa då jag, Amanda och Natte delade säng. Det var inte riktigt så mysigt som det låter utan mer trångt, det hjälpte heller inte att Natte tog ALLT täcke och att vi somnade fem men Amanda likt förbannat vaknar 10.30 pigg som en lärka och börjar läsa bloggar på min dator mitt i sängen. Suck.
Söndagen har sen varit världens skönaste bakissöndag. Jag, Amanda och Natte for upp till Leslie där vi köpte kinasmisk och droppade av Natte på IKEA. Nästföljande 4-5 timmar tror jag inte att varken jag eller Amanda lämnade soffan. Amanda sov mest och jag kollade fotbollsrepriser. Linn och Tomas var ute och handlade lite men kom tillslut hem och då vart det tacos! Smaskigt värre. Tredje raka söndagskvällen hemma hos Amandas familj och jag skäms lite då det känns som jag äter dem ur huset, men å andra sidan är det de enda tre hemlagade middagarna jag ätit på drygt en och en halv månad, haha. Efter middagen vart det lite tv-tittande i trevligt sällskap innan jag stoppa iPod-hörlurarna i öronen och tog mig an tunnelbanan söderut igen.
Och nu sitter jag här igen, eller ja, ligger mer, i min grönblommiga bäddsoffa med obehagliga fläckar på. Lyssnar på lite mysmusik i mörkret och försöker göra mig mentalt redo för ännu en arbetsvecka i den där så kallade affären. Ännu en vecka fylld av kaos och kommunikationssvårigheter. Haha. Men så är det! Bara att se fram emot nästa helg och hoppas den blir lika fantastisk som den här. Men med min svenska trupp som fortsätter att leverera tror jag nog inte det ska vara någon fara!
Imorgon blir det till att städa, diska och försöka fixa elen. Annars är det nog inga storslagna planer som väntas denna vecka. Ska försöka hänga lite med Rodrigo då han far tillbaka till Brasilien i början av september. Det ska bli tråkigt då han blivit som en bror för mig här, men han snackar om att komma och hälsa på i Sverige nästa sommar och det vore ju för härligt. Har även kollat, mest på skoj, på vad det skulle kosta att plugga portugisiska i Brasilien. Det skulle ju vara sjukt kul men man sitter ju inte direkt och chillar på en förmögenhet. Men man vet ju aldrig vad som händer. Kanske vinner man på en trisslott samma dag man kommer hem till Sverige. I så fall blir det första bästa flyg till sambaland. Menmen, nog om drömmar och fantasier. På tal om drömmar drömde jag förresten att jag var Dolph Lundgren i The Expendables och gick runt och dödade alla andra i filmen. Kanske ett tecken på att det är det jag ska göra i veckan, lura med Emil på bio. Vi säger så. Hah.
Puss, kram, god natt osv.
Nej, nu ska vi inte vara sådär deppiga och emo som vi varit lite väl mycket på sista tiden. Livet går upp och ner men det är bara du själv som i slutändan kan bestämma hur du vill att det ska vara. Visst, ibland är det rätt skönt att få vara ledsen, men när allt kommer omkring kan du inte gå omkring och tycka synd om dig själv hela tiden, det lär knappast vara bra i slutändan. Acceptera och gå vidare.
Så vi kör vidare på det här med fantastisk helg istället för det där andra.
Fredag 16.53. Lägger tillbaka sista singelskon i sin rätta låda och sliter av mig domartröjan. Nog är nog. Öppnar pay-checken. $505. Hyra på $475. Snabb huvudräkning. 30 dollar kvar, hmm, dem där Nike Sweet Classic vi precis fick in kostade 59 dollar, och idag råkar ju vara 50%-day. Ja, vafan, man lever ju bara en gång, och då kan man ju passa på att se bra ut, eller ja, så bra ut som man kan, eller nåt. Kashing. Förbi LCBO. Kashing. Promenerar hem längs Dundas med en påse med skor och rom och fylld av förväntan (jag alltså, inte påsen).
Väl hemma vart det ett par öl med Emil innan vi mötte upp med Amanda och drog mot Rogers Centre. Där körde jag mitt vanliga biljettförhandlande och de nästa fyra timmarna spenderades med att skrika "DEEEEEFEEEENCE" åt sunkiga Argonauts. Grabbarna ledde med 12-3 inför sista quartern men lyckades ändå förlora. Vi lät det dock inte dra ner vårt humör utan tog en promenad upp till Kensington Market efter matchen. Vi snackar kanadensisk fotboll för övrigt, för er som inte hänger med. Väl uppe i KM mötte vi upp med Totta och hennes roomies Cooper och Dixon. Efter ett tag dök även min finska kollega Daniel upp med sitt entourage. Även Emils fantastiska flickvän Sara tittade förbi och kvällen spenderades tjattrandes på en pub i Kensington. När vi väl kom ut vid två-tiden började dock förvirringen. Jag fick på något sätt tag i en longboard, men ägaren försvann. Emil och Sara gick hem och det finska entouraget var spårlöst borta. Kvar var jag med min longboard, en förvirrad Amanda och en karatefull Daniel. Medan en förtvivlad Amanda försökte ta hand om Daniel som skulle både socialisera och slåss med var och varannan dem passerade samtidigt som hon försökte få tag i resten av gänget rullade jag upp och ner på Kensington Street på nya bästa vän. Jag spontan high-five'ade med folk på vägen och var allmänt nöjd med att få rocka lite longboard igen. Tillslut gav vi upp sökandet efter någon efterfest som longboardägaren hade dillat om innan han försvann och vi satt oss i baksätet på en taxi och for hemåt. Hungriga som attan, då varken jag eller Amanda hade käkat middag, försökte vi få tag i nattmat väl hemma i våra hoods men allting visade sig vara stängt. Daniel klarade tillslut inte mer och kollapsade bakom Pizza Pizza och jag fick ta och ringa hans bror. Fem minuter senare är det finska entouraget på plats tillsammans med longboardkillen, till min stora besvikelse, trodde jag hade lyckats lura på mig brädan. Istället för att tacka för oss där drog vi alla upp till pation där vi drog i oss flaskan med rom, käkade chips, lyssnade på finsk musik och hade svepartävlingar. När vi väl skulle ramla i säng lyckades Amanda på något oklart sätt stänga igen dörren på vår skarvsladd vi har till brassarnas lägenhet (då dem inte har någon el längre men modemet till det Internet vi alla använder finns inne hos dem) vilket ledde till, vad Amanda kallar, en explosion. Och nu sitter jag här i lägenheten utan el i vardagsrummet, köket eller hallen. När Emil kom hem på lördagsmorgonen och jag beklagade mig för han öppnande han kylen - check, tände på toan - check, och tände inne hos sig - check, innan han deklarerade att han var lugn och inte behövde mer utan detta fick jag styra upp. Haha, tack kompis! Nejdå, Emil ska ha props, han diskade all vår äckliga disk, som så många gånger förut. Vi hade för övrigt ett ordentligt bromance snack på puben i Kensington Market och stod och kramades länge och väl. Big love broder.
Istället för att ta tag i allt och städa, ringa Ali-the-landlord osv på lördagen smet jag iväg från allt och gick och shoppade lite mer 50%-grejer på jobbet med Amanda och Emil. Efter en bakisburgare for jag och Amanda upp till henne där vi softade ett tag innan vi gick över till Lena och badade / hälsade på. Nybadade och fräscha fixade vi i ordning oss för den grillmiddag som Tomas och Linn (Amandas familj) styrt upp. Tyvärr jobbade både Emil och Natte så det vart bara vi fyra, men det var fruktansvärt trevligt. Världens världens godaste ribs följdes upp med lite öl och sällskapsspelande. Natte ramlade in dyngsur runt klockan 23 och vi började då fara ner mot stan. När vi kom fram till målet, puben Madison där Lucas och Rodrigo firade sina födelsedagar, visade det sig att det är 21 där. Lill-Natte är ju tyvärr fortfarande bara 20 så vi kurade ihop oss under ett litet paraply i spöregnet och väntade tills Emil kom ut. Han dissade brassefesten för oss och tillsammans tog vi en taxi till vårt nya stammishak. Vi gick i 6 månader och gav Imperial Pub, som stället heter, tveksamma blickar tills vi, tillsammans med Magnus, tog ett par öl på deras patio för ett par veckor sen, och nu älskar vi stället. I och med spöregnet spenderades dock lördagen inne i deras "library" och det vart riktigt trevligt tillslut. Sara kom förbi och efter ett par öl promenerade vi hem. Väl hemma testade vi gränserna för min bäddsoffa då jag, Amanda och Natte delade säng. Det var inte riktigt så mysigt som det låter utan mer trångt, det hjälpte heller inte att Natte tog ALLT täcke och att vi somnade fem men Amanda likt förbannat vaknar 10.30 pigg som en lärka och börjar läsa bloggar på min dator mitt i sängen. Suck.
Söndagen har sen varit världens skönaste bakissöndag. Jag, Amanda och Natte for upp till Leslie där vi köpte kinasmisk och droppade av Natte på IKEA. Nästföljande 4-5 timmar tror jag inte att varken jag eller Amanda lämnade soffan. Amanda sov mest och jag kollade fotbollsrepriser. Linn och Tomas var ute och handlade lite men kom tillslut hem och då vart det tacos! Smaskigt värre. Tredje raka söndagskvällen hemma hos Amandas familj och jag skäms lite då det känns som jag äter dem ur huset, men å andra sidan är det de enda tre hemlagade middagarna jag ätit på drygt en och en halv månad, haha. Efter middagen vart det lite tv-tittande i trevligt sällskap innan jag stoppa iPod-hörlurarna i öronen och tog mig an tunnelbanan söderut igen.
Och nu sitter jag här igen, eller ja, ligger mer, i min grönblommiga bäddsoffa med obehagliga fläckar på. Lyssnar på lite mysmusik i mörkret och försöker göra mig mentalt redo för ännu en arbetsvecka i den där så kallade affären. Ännu en vecka fylld av kaos och kommunikationssvårigheter. Haha. Men så är det! Bara att se fram emot nästa helg och hoppas den blir lika fantastisk som den här. Men med min svenska trupp som fortsätter att leverera tror jag nog inte det ska vara någon fara!
Imorgon blir det till att städa, diska och försöka fixa elen. Annars är det nog inga storslagna planer som väntas denna vecka. Ska försöka hänga lite med Rodrigo då han far tillbaka till Brasilien i början av september. Det ska bli tråkigt då han blivit som en bror för mig här, men han snackar om att komma och hälsa på i Sverige nästa sommar och det vore ju för härligt. Har även kollat, mest på skoj, på vad det skulle kosta att plugga portugisiska i Brasilien. Det skulle ju vara sjukt kul men man sitter ju inte direkt och chillar på en förmögenhet. Men man vet ju aldrig vad som händer. Kanske vinner man på en trisslott samma dag man kommer hem till Sverige. I så fall blir det första bästa flyg till sambaland. Menmen, nog om drömmar och fantasier. På tal om drömmar drömde jag förresten att jag var Dolph Lundgren i The Expendables och gick runt och dödade alla andra i filmen. Kanske ett tecken på att det är det jag ska göra i veckan, lura med Emil på bio. Vi säger så. Hah.
Puss, kram, god natt osv.
torsdag 19 augusti 2010
Seasons of love.
Vetskapen om att livet aldrig igen blir som det än gång var ligger ständigt och gnager i bakhuvudet. Men verkligheten är inte alltid så som man hoppats. Verkligheten idag är inte som jag hade hoppats den skulle vara. Men verkligheten är fortfarande verkligheten. Och när framtiden mest ser mörk och orolig ut kan man ju ibland vara nostalgisk och se bakåt. Även om det aldrig blir som förr finns det ingen eller inget som kan ta dem stunderna ifrån mig. Det var dem finaste stunderna i mitt liv. Stunder jag aldrig kommer glömma. Jag har alltid dem stunderna.
Livet går ju, trots allt, och vare sig om man vill eller inte, vidare.
Livet går ju, trots allt, och vare sig om man vill eller inte, vidare.
onsdag 18 augusti 2010
Jag var bara inte gjord för dessa dar.
Det är konstigt ibland, livet.
På sex månader förlorade jag två av de viktigaste människorna i mitt liv. Två olika sorts förluster, två olika sorters saknad.
I tjugotvå år levde jag ett liv utan större motgångar. Det är spännande det där med -gångar. Med framgång kommer medgång, ibland går livet på tomgång, men mest känner man att man lever när livet bjuder på en motgång.
Livet bjöd mig på en motgång, tog något ifrån mig och jag flydde. Första tanken, bort. Bort bort bort. Jag åkte bort, livet bjöd på en till motgång, tog ännu mer ifrån mig. Ingenstans kvar att fly.
Man vet att man är ensam när man är med människor, och inte vilka människor som helst, utan människor man älskar, människor man trivs med, människor man skrattar med, kramas med och ler med, men inuti känner man sig ensam. Inuti slåss saknaden med sig själv. Ett slagsmål med endast förlorare.
Har tänkt mycket på det där med tro på senaste tiden. Hur mycket lättare saker verkar om man har något att tro på. Men det är svårt det där med tro också. Jag har aldrig trott. Aldrig. Vad finns där att tro på. I en värld med så mycket misär, och med ett år med så mycket motgång, känns det egentligen nu mer än någonsin overkligt att tro. Men någonstans avundas jag de som tror. De tror ju på något, och någonstans måste det ju betyda något, eller. Det är ju rätt mörkt att inte tro egentligen, men när livet gör det svårt för en så ja, är mörkret rätt svårt att komma undan från.
Mycket tankar. Mycket känslor. Hemlängtan som slåss med rädslan för vad som väntar. Saknad som slåss med sanningen om hur allt egentligen är. Två hål som växer i ett hjärta som krymper. Finns det plats för fler hål? Fanns det något man kunde göra? Finns det något man kan göra? För många frågor, för få svar.
Vågar man någonsin försöka vinna när man vet hur det känns att förlora?
På sex månader förlorade jag två av de viktigaste människorna i mitt liv. Två olika sorts förluster, två olika sorters saknad.
I tjugotvå år levde jag ett liv utan större motgångar. Det är spännande det där med -gångar. Med framgång kommer medgång, ibland går livet på tomgång, men mest känner man att man lever när livet bjuder på en motgång.
Livet bjöd mig på en motgång, tog något ifrån mig och jag flydde. Första tanken, bort. Bort bort bort. Jag åkte bort, livet bjöd på en till motgång, tog ännu mer ifrån mig. Ingenstans kvar att fly.
Man vet att man är ensam när man är med människor, och inte vilka människor som helst, utan människor man älskar, människor man trivs med, människor man skrattar med, kramas med och ler med, men inuti känner man sig ensam. Inuti slåss saknaden med sig själv. Ett slagsmål med endast förlorare.
Har tänkt mycket på det där med tro på senaste tiden. Hur mycket lättare saker verkar om man har något att tro på. Men det är svårt det där med tro också. Jag har aldrig trott. Aldrig. Vad finns där att tro på. I en värld med så mycket misär, och med ett år med så mycket motgång, känns det egentligen nu mer än någonsin overkligt att tro. Men någonstans avundas jag de som tror. De tror ju på något, och någonstans måste det ju betyda något, eller. Det är ju rätt mörkt att inte tro egentligen, men när livet gör det svårt för en så ja, är mörkret rätt svårt att komma undan från.
Mycket tankar. Mycket känslor. Hemlängtan som slåss med rädslan för vad som väntar. Saknad som slåss med sanningen om hur allt egentligen är. Två hål som växer i ett hjärta som krymper. Finns det plats för fler hål? Fanns det något man kunde göra? Finns det något man kan göra? För många frågor, för få svar.
Vågar man någonsin försöka vinna när man vet hur det känns att förlora?
Öga för öga, tand för tand.
Sliten tvåbarnsmorsa söker partner. Får ej rösta på moderaterna. Nollställd till det mesta annars.
söndag 15 augusti 2010
Living for the weekend.
Nu, vid 23 års ålder, börjar jag förstå vad Richard Archer och de andra grabbarna i Hard-Fi menar med att leva för helgen. Jag har ju aldrig riktigt, i "vuxen" (tsss) ålder, haft riktiga helger. Enda sen jag började jobba har jag jobbat oregelbundna tider och oftast helger. Vilket ledde till att när andra vänner, som jobbade på "riktiga" jobb, njöt av att gå på helg och ha lediga dagar, jobbade jag oftast. Istället kunde jag spontan-gå-ut på en söndag eller tisdag. Men nu rackarns surrni, nu är det ändring på det. I och med mitt nya, och förhoppningsvis fasta, schema, jobbar jag 9-5 måndag till fredag. Så nu är jag en av dem. En av dem som sitter en söndag kväll och förbarmar mig över ännu en arbetsvecka med tidiga mornar. En av dem som på onsdagseftermiddagar börjar se början på ljuset. En av dem som vid fredagar klockan 2 på eftermiddagen redan har storslagna planer för helgen. En av dem som ett par timmar efter kliver av tåget med sunt förnuft och kliver på igen först måndag morgon. En av dem är jag.
Och nu är det ju en sån där söndagskväll klockan sent. Och här sitter man och åmar sig över att nu är det roliga över för denna gång. Dags att sova och vakna i något sorts work-mode. Sen försöka hålla i det där mode't i fem raka dagar. Fem raka dagar av ansvar och annat sånt där vuxet man lyckats klara sig undan förut. Eller nåt. Men man vet ju, att sen, sen, lååångt där framme. Där väntar två kvällar av galenskap och en vilodag.
Malin frågade mig i lördags hur jag orkade köra på då fredagen vart lite (ganska mycket) för hård. Och jag svarade ju lite som det är, man lever ju för helgen. Haha. Någon gång ska man ju göra det också. Antar jag.
Denna helg då. Ja, vi levde, som vi levde. I fredags mötte jag upp med min fantastiska franska vän Aurelien och på LCBO sprang vi in i brasilianska Sabrina. Vi lurade med henne till min patio där vi tre satt och socialiserade. När Emil äntligen snubblade hem från jobbet slet vi med honom och drog till Madison där ett brassegäng väntade. Det vart lite shots, lite öl och lite allsång i pianobaren innan vi greppade en taxi hem. Väl hemma har nog sängen aldrig varit skönare. Jag har inte riktigt kommit in i mina nya arbetssysslor vilket gör att det blivit några timmar övertid i veckan. När jag stämplade ut fredag eftermiddag hade jag klockat 50 timmar, så ni förstår att bäddsoffan lockade rätt bra.
Tyvärr fick jag inte direkt sova ut. Mobilen ringer klockan 9.20 och jag svarar förvirrad (och fortfarande lite berusad) på svenska. Det visar sig att det är kaos på jobbet och T min butikschef behöver någon där för att öppna med han. Jag ramlar på mig ett par shorts och en tisha och stapplar på ostadiga ben bort till jobbet. Där däckade jag i stort sett på en av bänkarna och kämpade för att hålla mig vaken medans T fick ta hand om kunderna. Vid elva kom det in en kollega och jag kunde masa mig hem till sängen igen. Vid tre-tiden ringde telefonen igen, denna gång var det Amanda som undrade vad jag höll på med. Ingen ro, ingen ro. Hon for (såklart) ner från suburbia och vi möttes upp på systemet innan vi gick hem och slog oss ner på pation. Efter ett tag kom Malin och Peter och tittade in. De fick touren av vår spartanska lya och efter ett par öl på den välkända pation tog vi en taxi till Ossington/Dundas. Där vart det smaskiga hamburgare och lite mer sällskap i form av Jill och så småningom Natte (som lyckades hitta dit trots att det var flera kvarter bort!). Det blev sedan en liten barrunda längs Queen Street och vi fick lite förstärkning under kvällen. Oerhört trevligt, och fantastiskt roligt att Malin och Peter har flyttat hit. Dem kommer nog få dras med mig mer i framtiden, så det så.
Idag har det mest blivit slappande innan jag for upp mot Amanda. Jag gjorde ett pit-stop hos Lena för lite efterlängtad pool-badning innan det vankades supergod middag hos Amandas familj. Kom fram till att det var den första hemlagade maten jag ätit på över en månad. Vad säger ni om det, hah. Efter maten vart det filmen The Hangover, och jag tror nästan att Amanda höll en hel halvtimme innan hon börja drägla på soffan. Det är rätt skoj att kolla om den filmen nu när man varit i Vegas. Man känner ju verkligen igen sig, både hotellen och hangovern, så att säga.
Men nu, nu blir det till att sova. Ska bara vara säker på att jag bäddar ut hela sängen ordentligt, och inte lägger den sista tredjedelen på soffborden, som jag hade lyckats med i fredags natt. Hur jag sov en hel natt med benen upp i 30-gradig vinkel förundras jag över. Men som Phil säger: "We tend to do dumb shit when we're fucked up."
Måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag, sen lever vi på helgen igen. Förhoppningsvis stannar denna vecka runt 40 timmar jobb och inte mer. För övrigt blir det förmodligen Kanadensisk Fotboll på fredag och grillparty på lördag. Veckan har inte ens börjat men helgen är bokad, snacka om att leva för helgen.
Adios.
Och nu är det ju en sån där söndagskväll klockan sent. Och här sitter man och åmar sig över att nu är det roliga över för denna gång. Dags att sova och vakna i något sorts work-mode. Sen försöka hålla i det där mode't i fem raka dagar. Fem raka dagar av ansvar och annat sånt där vuxet man lyckats klara sig undan förut. Eller nåt. Men man vet ju, att sen, sen, lååångt där framme. Där väntar två kvällar av galenskap och en vilodag.
Malin frågade mig i lördags hur jag orkade köra på då fredagen vart lite (ganska mycket) för hård. Och jag svarade ju lite som det är, man lever ju för helgen. Haha. Någon gång ska man ju göra det också. Antar jag.
Denna helg då. Ja, vi levde, som vi levde. I fredags mötte jag upp med min fantastiska franska vän Aurelien och på LCBO sprang vi in i brasilianska Sabrina. Vi lurade med henne till min patio där vi tre satt och socialiserade. När Emil äntligen snubblade hem från jobbet slet vi med honom och drog till Madison där ett brassegäng väntade. Det vart lite shots, lite öl och lite allsång i pianobaren innan vi greppade en taxi hem. Väl hemma har nog sängen aldrig varit skönare. Jag har inte riktigt kommit in i mina nya arbetssysslor vilket gör att det blivit några timmar övertid i veckan. När jag stämplade ut fredag eftermiddag hade jag klockat 50 timmar, så ni förstår att bäddsoffan lockade rätt bra.
Tyvärr fick jag inte direkt sova ut. Mobilen ringer klockan 9.20 och jag svarar förvirrad (och fortfarande lite berusad) på svenska. Det visar sig att det är kaos på jobbet och T min butikschef behöver någon där för att öppna med han. Jag ramlar på mig ett par shorts och en tisha och stapplar på ostadiga ben bort till jobbet. Där däckade jag i stort sett på en av bänkarna och kämpade för att hålla mig vaken medans T fick ta hand om kunderna. Vid elva kom det in en kollega och jag kunde masa mig hem till sängen igen. Vid tre-tiden ringde telefonen igen, denna gång var det Amanda som undrade vad jag höll på med. Ingen ro, ingen ro. Hon for (såklart) ner från suburbia och vi möttes upp på systemet innan vi gick hem och slog oss ner på pation. Efter ett tag kom Malin och Peter och tittade in. De fick touren av vår spartanska lya och efter ett par öl på den välkända pation tog vi en taxi till Ossington/Dundas. Där vart det smaskiga hamburgare och lite mer sällskap i form av Jill och så småningom Natte (som lyckades hitta dit trots att det var flera kvarter bort!). Det blev sedan en liten barrunda längs Queen Street och vi fick lite förstärkning under kvällen. Oerhört trevligt, och fantastiskt roligt att Malin och Peter har flyttat hit. Dem kommer nog få dras med mig mer i framtiden, så det så.
Idag har det mest blivit slappande innan jag for upp mot Amanda. Jag gjorde ett pit-stop hos Lena för lite efterlängtad pool-badning innan det vankades supergod middag hos Amandas familj. Kom fram till att det var den första hemlagade maten jag ätit på över en månad. Vad säger ni om det, hah. Efter maten vart det filmen The Hangover, och jag tror nästan att Amanda höll en hel halvtimme innan hon börja drägla på soffan. Det är rätt skoj att kolla om den filmen nu när man varit i Vegas. Man känner ju verkligen igen sig, både hotellen och hangovern, så att säga.
Men nu, nu blir det till att sova. Ska bara vara säker på att jag bäddar ut hela sängen ordentligt, och inte lägger den sista tredjedelen på soffborden, som jag hade lyckats med i fredags natt. Hur jag sov en hel natt med benen upp i 30-gradig vinkel förundras jag över. Men som Phil säger: "We tend to do dumb shit when we're fucked up."
Måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag, sen lever vi på helgen igen. Förhoppningsvis stannar denna vecka runt 40 timmar jobb och inte mer. För övrigt blir det förmodligen Kanadensisk Fotboll på fredag och grillparty på lördag. Veckan har inte ens börjat men helgen är bokad, snacka om att leva för helgen.
Adios.
onsdag 11 augusti 2010
Two great european narcotics, alcohol and christianity, I know wich one I prefer.
I never cared about god when life was sailing on the calm.
So I said I'd get my head down and I deal with the ache in my heart.
For that if god exists I reckon he'd pay me regard.
Mum says me and you were the same from the start.
tisdag 10 augusti 2010
Garden State.
Andrew Largeman: You know that point in your life when you realize the house you grew up in isn't really your home anymore? All of a sudden even though you have some place where you put your shit, that idea of home is gone.
Sam: I still feel at home in my house.
Andrew Largeman: You'll see one day when you move out it just sort of happens one day and it's gone. You feel like you can never get it back. It's like you feel homesick for a place that doesn't even exist. Maybe it's like this rite of passage, you know. You won't ever have this feeling again until you create a new idea of home for yourself, you know, for your kids, for the family you start, it's like a cycle or something. I don't know, but I miss the idea of it, you know. Maybe that's all family really is. A group of people that miss the same imaginary place.
Lite av ett förtydligande.
Andrew Largeman: Fuck, this hurts so much.
Sam: I know it hurts. That's life. If nothing else, It's life. It's real, and sometimes it fuckin' hurts, but it's sort of all we have.
Sam: I still feel at home in my house.
Andrew Largeman: You'll see one day when you move out it just sort of happens one day and it's gone. You feel like you can never get it back. It's like you feel homesick for a place that doesn't even exist. Maybe it's like this rite of passage, you know. You won't ever have this feeling again until you create a new idea of home for yourself, you know, for your kids, for the family you start, it's like a cycle or something. I don't know, but I miss the idea of it, you know. Maybe that's all family really is. A group of people that miss the same imaginary place.
Lite av ett förtydligande.
Andrew Largeman: Fuck, this hurts so much.
Sam: I know it hurts. That's life. If nothing else, It's life. It's real, and sometimes it fuckin' hurts, but it's sort of all we have.
söndag 8 augusti 2010
Augusti i helvetet med gårdakvarnar och skit.
Tillbaka i verkligheten. Eller ja. Tillbaka till det här livet som faktiskt är verkligheten men som inte riktigt känns som verkligheten för vi bor ju inte riktigt hemma egentligen och ja... ni förstår.
Resan ja. Jag försökte ju uppdatera rätt flitigt men som jag fått påpekat för mig vart ju innehållet lite tunnare och tunnare ju längre vi kom på vår road trip. Men jag tänkte sammanfatta lite kortfattat, framförallt så att jag kanske kan kolla tillbaka om 50 år och ha ett facit på hur vi åkte. Följer jag i min kära (världens bästa) mors fotspår minnesmässigt kommer jag väl vara övertygad om att sommaren 2010, ja då bilade vi genom Ryssland. Då kanske jag kan hitta den här gamla dammiga bloggen ute i etern och rätta mig själv. Eller nåt.
Vi landade ju i alla fall i San Francisco, denna vackra stad, onsdagen den 14.e juli. Där stannade vi sex nätter och hann med att besöka Alcatraz, shoppa lite och gå på baseball innan vi hyrde vår kära Bettan, en Jeep Patriot, och bilade söderut. Eller ja, vi körde ju egentligen norrut först men det var ju bara för att korsa Golden Gate.. anywhoooo.
Första stoppet vart Santa Cruz där vi åkte berg- och dalbana och åt resans godaste, och mest vitlökssmakande, mat. Därifrån for (!) vi söderut till Santa Barbara, där badade vi på stranden och blev filmade när vi spelade strandfotboll. Vi fortsatte nedåt och lunchade i Venice Beach innan vi landade i ett nördinvaderat San Diego utan lediga motellrum. Efter en läskig natt på något Bates Motel-liknande ställe vart det tre nätter till på ett lite mindre skrämmande motell i Pacific Beach. Efter San Diego väntade Las Vegas. Detta påhitt till stad mitt ute i öknen som man sett i serier och på film sen man var liten knatte. Det visade ju sig vara precis exakt så som man trodde att det skulle vara, och efter två hårda (och preskriberade) nätter masade vi oss mot LA. Vi stannade en natt i någon liten håla jag glömt namnet på för att spendera dagen efter på nöjesfältet Six Flags. Efter att de modiga grabbarna i gänget, alltså alla utom jag, åkt varenda berg- och dalbana de kunde hitta for vi till Hollywood där vi spenderade semesterns sista sex nätter. Den första natten på Julia Roberts sjaskiga motellrum från Pretty Women (slutscenen), de andra fem på ett helt okej motell med en mindre okej indisk man som manager. I LA hann vi bland annat med att bränna oss och gå på Universal Studios innan vi flög hem torsdagen den 5.e augusti. Allt som allt var det 22 magnifika nätter (kan feltolkas) och en resa jag sent kommer glömma. Så tack! Tack Felix "jag höjde farten på AC'n!" Reichard, tack Hampus "American WHAAAAAT!?" Lennerhed och tack Emil "Det står på skylten!" Pettersson. Tack för en sjukt rolig och mysig semester! Från er John "vad sa han!?" Witt.
Nene nene nene.
Men "verkligheten" var det ja. Lite konstigt att åka på semester och inte komma hem-hem liksom. Men ibland känns det knappt som att det finns något hem-hem kvar. Jag tvingade Amanda (och hennes "familj") att se Garden State ikväll, och hade Amanda inte somnat efter 22 minuter hade hon sett den scenen då Andrew (Zach Braff) och Sam (Natalie Portman) är i poolen och Andrew pratar om den stunden i ens liv då man inser att huset man växte upp i och som alltid varit hem inte är hem längre. I mitt fall är det väldigt påtagligt då Månstigen, huset som alltid funnits där och alltid varit det där riktiga hem-hem'et, såldes för ett tag sen. Sen pratar han om att ha en falsk hemlängtan till något som egentligen inte ens finns kvar. Precis så känner jag nu, jag längtar just nu väldigt mycket hem till något som faktiskt inte ens finns kvar. Men längtan är ändå där. Längtan och saknad. Saknaden tar dock ofta över. Det är lite konstigt, och väldigt jobbigt ibland, att man kan sakna något som inte finns kvar mer än att längta till saker som fortfarande finns kvar.
Men någonstans i längtandet finns det alltid en glimt av nåt bra, att det där längtandet kommer en dag försvinna, för då är man där, där dit man längtat. Men saknaden, saknaden kommer aldrig försvinna. Den bara växer och växer och när man minst anar det vänder man sig om och inser att man stirrar den rakt i ansiktet. Saudade, som en brasse skulle sagt.
Nu gled jag iväg igen, jag gör tydligen rätt lätt det. Det var ju den där "verkligheten" vi pratade om. Livet här i Toronto. Det är ju lite speciellt. Håkan H är ju en vis man och idag vart det som så att jag satt på den där tråkiga tunnelbanan upp mot Sheppard och lyssnade på hans ord. Framförallt vissa ord träffar ju rätt bra. Och just nu, just nu känns det som en tavla allt det här. Som en tavla över rätt och fel. Man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.
I helgen har det dock varit mycket gårdakvarnar. Min svenska trupp, dem är mina gårdakvarnar. Fredag, lördag och söndag har spenderats i gott sällskap med framförallt Emil, Natte och Amanda men även lite Totta. Det har blivit lite "skate night", lite patio-häng och lite smak av Danforth a.k.a. Greek Town. Oerhört trevligt och jag är mäkta glad att jag har min trupp. Vi är ett rätt roligt gäng egentligen. Två rent allmänt coola stockholmare, en förvirrad skåning, en nollställd (haha!) norrlänning och en tokig göteborgare. Snacka om att vi är bra reklam för världens bästa land.
Nu ska jag nog sova. Imorgon blir det upp tidigt och jobba, sen ska jag försöka få ordning på vår kaosiga lägenhet. Har en massa tvätt och fixande kvar. Vi hoppas på gårdakvarnar imorgon med.
Eftersom jag haft en håkan-dag så blir det två låtar idag, god natt.
-------------------------------
Allt det bästa till dig min vän, må kärlek gå din väg igen, även om det är slut med mig. Jag står utanför din dörr, bara för att säga, att jag aldrig, aldrig känt mig så ensam.
-------------------------------
Jag vet ett berg, dit jag brukade gå, det är så vackert där, nästan som en tavla åh. Nästan som en tavla över rätt och fel, för man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.
Jag har aldrig varit normal, bara när jag går med dig.
Resan ja. Jag försökte ju uppdatera rätt flitigt men som jag fått påpekat för mig vart ju innehållet lite tunnare och tunnare ju längre vi kom på vår road trip. Men jag tänkte sammanfatta lite kortfattat, framförallt så att jag kanske kan kolla tillbaka om 50 år och ha ett facit på hur vi åkte. Följer jag i min kära (världens bästa) mors fotspår minnesmässigt kommer jag väl vara övertygad om att sommaren 2010, ja då bilade vi genom Ryssland. Då kanske jag kan hitta den här gamla dammiga bloggen ute i etern och rätta mig själv. Eller nåt.
Vi landade ju i alla fall i San Francisco, denna vackra stad, onsdagen den 14.e juli. Där stannade vi sex nätter och hann med att besöka Alcatraz, shoppa lite och gå på baseball innan vi hyrde vår kära Bettan, en Jeep Patriot, och bilade söderut. Eller ja, vi körde ju egentligen norrut först men det var ju bara för att korsa Golden Gate.. anywhoooo.
Första stoppet vart Santa Cruz där vi åkte berg- och dalbana och åt resans godaste, och mest vitlökssmakande, mat. Därifrån for (!) vi söderut till Santa Barbara, där badade vi på stranden och blev filmade när vi spelade strandfotboll. Vi fortsatte nedåt och lunchade i Venice Beach innan vi landade i ett nördinvaderat San Diego utan lediga motellrum. Efter en läskig natt på något Bates Motel-liknande ställe vart det tre nätter till på ett lite mindre skrämmande motell i Pacific Beach. Efter San Diego väntade Las Vegas. Detta påhitt till stad mitt ute i öknen som man sett i serier och på film sen man var liten knatte. Det visade ju sig vara precis exakt så som man trodde att det skulle vara, och efter två hårda (och preskriberade) nätter masade vi oss mot LA. Vi stannade en natt i någon liten håla jag glömt namnet på för att spendera dagen efter på nöjesfältet Six Flags. Efter att de modiga grabbarna i gänget, alltså alla utom jag, åkt varenda berg- och dalbana de kunde hitta for vi till Hollywood där vi spenderade semesterns sista sex nätter. Den första natten på Julia Roberts sjaskiga motellrum från Pretty Women (slutscenen), de andra fem på ett helt okej motell med en mindre okej indisk man som manager. I LA hann vi bland annat med att bränna oss och gå på Universal Studios innan vi flög hem torsdagen den 5.e augusti. Allt som allt var det 22 magnifika nätter (kan feltolkas) och en resa jag sent kommer glömma. Så tack! Tack Felix "jag höjde farten på AC'n!" Reichard, tack Hampus "American WHAAAAAT!?" Lennerhed och tack Emil "Det står på skylten!" Pettersson. Tack för en sjukt rolig och mysig semester! Från er John "vad sa han!?" Witt.
Nene nene nene.
Men "verkligheten" var det ja. Lite konstigt att åka på semester och inte komma hem-hem liksom. Men ibland känns det knappt som att det finns något hem-hem kvar. Jag tvingade Amanda (och hennes "familj") att se Garden State ikväll, och hade Amanda inte somnat efter 22 minuter hade hon sett den scenen då Andrew (Zach Braff) och Sam (Natalie Portman) är i poolen och Andrew pratar om den stunden i ens liv då man inser att huset man växte upp i och som alltid varit hem inte är hem längre. I mitt fall är det väldigt påtagligt då Månstigen, huset som alltid funnits där och alltid varit det där riktiga hem-hem'et, såldes för ett tag sen. Sen pratar han om att ha en falsk hemlängtan till något som egentligen inte ens finns kvar. Precis så känner jag nu, jag längtar just nu väldigt mycket hem till något som faktiskt inte ens finns kvar. Men längtan är ändå där. Längtan och saknad. Saknaden tar dock ofta över. Det är lite konstigt, och väldigt jobbigt ibland, att man kan sakna något som inte finns kvar mer än att längta till saker som fortfarande finns kvar.
Men någonstans i längtandet finns det alltid en glimt av nåt bra, att det där längtandet kommer en dag försvinna, för då är man där, där dit man längtat. Men saknaden, saknaden kommer aldrig försvinna. Den bara växer och växer och när man minst anar det vänder man sig om och inser att man stirrar den rakt i ansiktet. Saudade, som en brasse skulle sagt.
Nu gled jag iväg igen, jag gör tydligen rätt lätt det. Det var ju den där "verkligheten" vi pratade om. Livet här i Toronto. Det är ju lite speciellt. Håkan H är ju en vis man och idag vart det som så att jag satt på den där tråkiga tunnelbanan upp mot Sheppard och lyssnade på hans ord. Framförallt vissa ord träffar ju rätt bra. Och just nu, just nu känns det som en tavla allt det här. Som en tavla över rätt och fel. Man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.
I helgen har det dock varit mycket gårdakvarnar. Min svenska trupp, dem är mina gårdakvarnar. Fredag, lördag och söndag har spenderats i gott sällskap med framförallt Emil, Natte och Amanda men även lite Totta. Det har blivit lite "skate night", lite patio-häng och lite smak av Danforth a.k.a. Greek Town. Oerhört trevligt och jag är mäkta glad att jag har min trupp. Vi är ett rätt roligt gäng egentligen. Två rent allmänt coola stockholmare, en förvirrad skåning, en nollställd (haha!) norrlänning och en tokig göteborgare. Snacka om att vi är bra reklam för världens bästa land.
Nu ska jag nog sova. Imorgon blir det upp tidigt och jobba, sen ska jag försöka få ordning på vår kaosiga lägenhet. Har en massa tvätt och fixande kvar. Vi hoppas på gårdakvarnar imorgon med.
Eftersom jag haft en håkan-dag så blir det två låtar idag, god natt.
-------------------------------
Allt det bästa till dig min vän, må kärlek gå din väg igen, även om det är slut med mig. Jag står utanför din dörr, bara för att säga, att jag aldrig, aldrig känt mig så ensam.
-------------------------------
Jag vet ett berg, dit jag brukade gå, det är så vackert där, nästan som en tavla åh. Nästan som en tavla över rätt och fel, för man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.
Jag har aldrig varit normal, bara när jag går med dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)