Living for the weekend.

Nu, vid 23 års ålder, börjar jag förstå vad Richard Archer och de andra grabbarna i Hard-Fi menar med att leva för helgen. Jag har ju aldrig riktigt, i "vuxen" (tsss) ålder, haft riktiga helger. Enda sen jag började jobba har jag jobbat oregelbundna tider och oftast helger. Vilket ledde till att när andra vänner, som jobbade på "riktiga" jobb, njöt av att gå på helg och ha lediga dagar, jobbade jag oftast. Istället kunde jag spontan-gå-ut på en söndag eller tisdag. Men nu rackarns surrni, nu är det ändring på det. I och med mitt nya, och förhoppningsvis fasta, schema, jobbar jag 9-5 måndag till fredag. Så nu är jag en av dem. En av dem som sitter en söndag kväll och förbarmar mig över ännu en arbetsvecka med tidiga mornar. En av dem som på onsdagseftermiddagar börjar se början på ljuset. En av dem som vid fredagar klockan 2 på eftermiddagen redan har storslagna planer för helgen. En av dem som ett par timmar efter kliver av tåget med sunt förnuft och kliver på igen först måndag morgon. En av dem är jag.

Och nu är det ju en sån där söndagskväll klockan sent. Och här sitter man och åmar sig över att nu är det roliga över för denna gång. Dags att sova och vakna i något sorts work-mode. Sen försöka hålla i det där mode't i fem raka dagar. Fem raka dagar av ansvar och annat sånt där vuxet man lyckats klara sig undan förut. Eller nåt. Men man vet ju, att sen, sen, lååångt där framme. Där väntar två kvällar av galenskap och en vilodag.

Malin frågade mig i lördags hur jag orkade köra på då fredagen vart lite (ganska mycket) för hård. Och jag svarade ju lite som det är, man lever ju för helgen. Haha. Någon gång ska man ju göra det också. Antar jag.

Denna helg då. Ja, vi levde, som vi levde. I fredags mötte jag upp med min fantastiska franska vän Aurelien och på LCBO sprang vi in i brasilianska Sabrina. Vi lurade med henne till min patio där vi tre satt och socialiserade. När Emil äntligen snubblade hem från jobbet slet vi med honom och drog till Madison där ett brassegäng väntade. Det vart lite shots, lite öl och lite allsång i pianobaren innan vi greppade en taxi hem. Väl hemma har nog sängen aldrig varit skönare. Jag har inte riktigt kommit in i mina nya arbetssysslor vilket gör att det blivit några timmar övertid i veckan. När jag stämplade ut fredag eftermiddag hade jag klockat 50 timmar, så ni förstår att bäddsoffan lockade rätt bra.

Tyvärr fick jag inte direkt sova ut. Mobilen ringer klockan 9.20 och jag svarar förvirrad (och fortfarande lite berusad) på svenska. Det visar sig att det är kaos på jobbet och T min butikschef behöver någon där för att öppna med han. Jag ramlar på mig ett par shorts och en tisha och stapplar på ostadiga ben bort till jobbet. Där däckade jag i stort sett på en av bänkarna och kämpade för att hålla mig vaken medans T fick ta hand om kunderna. Vid elva kom det in en kollega och jag kunde masa mig hem till sängen igen. Vid tre-tiden ringde telefonen igen, denna gång var det Amanda som undrade vad jag höll på med. Ingen ro, ingen ro. Hon for (såklart) ner från suburbia och vi möttes upp på systemet innan vi gick hem och slog oss ner på pation. Efter ett tag kom Malin och Peter och tittade in. De fick touren av vår spartanska lya och efter ett par öl på den välkända pation tog vi en taxi till Ossington/Dundas. Där vart det smaskiga hamburgare och lite mer sällskap i form av Jill och så småningom Natte (som lyckades hitta dit trots att det var flera kvarter bort!). Det blev sedan en liten barrunda längs Queen Street och vi fick lite förstärkning under kvällen. Oerhört trevligt, och fantastiskt roligt att Malin och Peter har flyttat hit. Dem kommer nog få dras med mig mer i framtiden, så det så.

Idag har det mest blivit slappande innan jag for upp mot Amanda. Jag gjorde ett pit-stop hos Lena för lite efterlängtad pool-badning innan det vankades supergod middag hos Amandas familj. Kom fram till att det var den första hemlagade maten jag ätit på över en månad. Vad säger ni om det, hah. Efter maten vart det filmen The Hangover, och jag tror nästan att Amanda höll en hel halvtimme innan hon börja drägla på soffan. Det är rätt skoj att kolla om den filmen nu när man varit i Vegas. Man känner ju verkligen igen sig, både hotellen och hangovern, så att säga.

Men nu, nu blir det till att sova. Ska bara vara säker på att jag bäddar ut hela sängen ordentligt, och inte lägger den sista tredjedelen på soffborden, som jag hade lyckats med i fredags natt. Hur jag sov en hel natt med benen upp i 30-gradig vinkel förundras jag över. Men som Phil säger: "We tend to do dumb shit when we're fucked up."

Måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag, sen lever vi på helgen igen. Förhoppningsvis stannar denna vecka runt 40 timmar jobb och inte mer. För övrigt blir det förmodligen Kanadensisk Fotboll på fredag och grillparty på lördag. Veckan har inte ens börjat men helgen är bokad, snacka om att leva för helgen.

Adios.