Jag var bara inte gjord för dessa dar.

Det är konstigt ibland, livet.

På sex månader förlorade jag två av de viktigaste människorna i mitt liv. Två olika sorts förluster, två olika sorters saknad.

I tjugotvå år levde jag ett liv utan större motgångar. Det är spännande det där med -gångar. Med framgång kommer medgång, ibland går livet på tomgång, men mest känner man att man lever när livet bjuder på en motgång.

Livet bjöd mig på en motgång, tog något ifrån mig och jag flydde. Första tanken, bort. Bort bort bort. Jag åkte bort, livet bjöd på en till motgång, tog ännu mer ifrån mig. Ingenstans kvar att fly.

Man vet att man är ensam när man är med människor, och inte vilka människor som helst, utan människor man älskar, människor man trivs med, människor man skrattar med, kramas med och ler med, men inuti känner man sig ensam. Inuti slåss saknaden med sig själv. Ett slagsmål med endast förlorare.

Har tänkt mycket på det där med tro på senaste tiden. Hur mycket lättare saker verkar om man har något att tro på. Men det är svårt det där med tro också. Jag har aldrig trott. Aldrig. Vad finns där att tro på. I en värld med så mycket misär, och med ett år med så mycket motgång, känns det egentligen nu mer än någonsin overkligt att tro. Men någonstans avundas jag de som tror. De tror ju på något, och någonstans måste det ju betyda något, eller. Det är ju rätt mörkt att inte tro egentligen, men när livet gör det svårt för en så ja, är mörkret rätt svårt att komma undan från.

Mycket tankar. Mycket känslor. Hemlängtan som slåss med rädslan för vad som väntar. Saknad som slåss med sanningen om hur allt egentligen är. Två hål som växer i ett hjärta som krymper. Finns det plats för fler hål? Fanns det något man kunde göra? Finns det något man kan göra? För många frågor, för få svar.

Vågar man någonsin försöka vinna när man vet hur det känns att förlora?