Du hade tid.

Ännu en fantastisk helg. Ännu en söndagskväll med smygångest.

Nej, nu ska vi inte vara sådär deppiga och emo som vi varit lite väl mycket på sista tiden. Livet går upp och ner men det är bara du själv som i slutändan kan bestämma hur du vill att det ska vara. Visst, ibland är det rätt skönt att få vara ledsen, men när allt kommer omkring kan du inte gå omkring och tycka synd om dig själv hela tiden, det lär knappast vara bra i slutändan. Acceptera och gå vidare.

Så vi kör vidare på det här med fantastisk helg istället för det där andra.

Fredag 16.53. Lägger tillbaka sista singelskon i sin rätta låda och sliter av mig domartröjan. Nog är nog. Öppnar pay-checken. $505. Hyra på $475. Snabb huvudräkning. 30 dollar kvar, hmm, dem där Nike Sweet Classic vi precis fick in kostade 59 dollar, och idag råkar ju vara 50%-day. Ja, vafan, man lever ju bara en gång, och då kan man ju passa på att se bra ut, eller ja, så bra ut som man kan, eller nåt. Kashing. Förbi LCBO. Kashing. Promenerar hem längs Dundas med en påse med skor och rom och fylld av förväntan (jag alltså, inte påsen).

Väl hemma vart det ett par öl med Emil innan vi mötte upp med Amanda och drog mot Rogers Centre. Där körde jag mitt vanliga biljettförhandlande och de nästa fyra timmarna spenderades med att skrika "DEEEEEFEEEENCE" åt sunkiga Argonauts. Grabbarna ledde med 12-3 inför sista quartern men lyckades ändå förlora. Vi lät det dock inte dra ner vårt humör utan tog en promenad upp till Kensington Market efter matchen. Vi snackar kanadensisk fotboll för övrigt, för er som inte hänger med. Väl uppe i KM mötte vi upp med Totta och hennes roomies Cooper och Dixon. Efter ett tag dök även min finska kollega Daniel upp med sitt entourage. Även Emils fantastiska flickvän Sara tittade förbi och kvällen spenderades tjattrandes på en pub i Kensington. När vi väl kom ut vid två-tiden började dock förvirringen. Jag fick på något sätt tag i en longboard, men ägaren försvann. Emil och Sara gick hem och det finska entouraget var spårlöst borta. Kvar var jag med min longboard, en förvirrad Amanda och en karatefull Daniel. Medan en förtvivlad Amanda försökte ta hand om Daniel som skulle både socialisera och slåss med var och varannan dem passerade samtidigt som hon försökte få tag i resten av gänget rullade jag upp och ner på Kensington Street på nya bästa vän. Jag spontan high-five'ade med folk på vägen och var allmänt nöjd med att få rocka lite longboard igen. Tillslut gav vi upp sökandet efter någon efterfest som longboardägaren hade dillat om innan han försvann och vi satt oss i baksätet på en taxi och for hemåt. Hungriga som attan, då varken jag eller Amanda hade käkat middag, försökte vi få tag i nattmat väl hemma i våra hoods men allting visade sig vara stängt. Daniel klarade tillslut inte mer och kollapsade bakom Pizza Pizza och jag fick ta och ringa hans bror. Fem minuter senare är det finska entouraget på plats tillsammans med longboardkillen, till min stora besvikelse, trodde jag hade lyckats lura på mig brädan. Istället för att tacka för oss där drog vi alla upp till pation där vi drog i oss flaskan med rom, käkade chips, lyssnade på finsk musik och hade svepartävlingar. När vi väl skulle ramla i säng lyckades Amanda på något oklart sätt stänga igen dörren på vår skarvsladd vi har till brassarnas lägenhet (då dem inte har någon el längre men modemet till det Internet vi alla använder finns inne hos dem) vilket ledde till, vad Amanda kallar, en explosion. Och nu sitter jag här i lägenheten utan el i vardagsrummet, köket eller hallen. När Emil kom hem på lördagsmorgonen och jag beklagade mig för han öppnande han kylen - check, tände på toan - check, och tände inne hos sig - check, innan han deklarerade att han var lugn och inte behövde mer utan detta fick jag styra upp. Haha, tack kompis! Nejdå, Emil ska ha props, han diskade all vår äckliga disk, som så många gånger förut. Vi hade för övrigt ett ordentligt bromance snack på puben i Kensington Market och stod och kramades länge och väl. Big love broder.

Istället för att ta tag i allt och städa, ringa Ali-the-landlord osv på lördagen smet jag iväg från allt och gick och shoppade lite mer 50%-grejer på jobbet med Amanda och Emil. Efter en bakisburgare for jag och Amanda upp till henne där vi softade ett tag innan vi gick över till Lena och badade / hälsade på. Nybadade och fräscha fixade vi i ordning oss för den grillmiddag som Tomas och Linn (Amandas familj) styrt upp. Tyvärr jobbade både Emil och Natte så det vart bara vi fyra, men det var fruktansvärt trevligt. Världens världens godaste ribs följdes upp med lite öl och sällskapsspelande. Natte ramlade in dyngsur runt klockan 23 och vi började då fara ner mot stan. När vi kom fram till målet, puben Madison där Lucas och Rodrigo firade sina födelsedagar, visade det sig att det är 21 där. Lill-Natte är ju tyvärr fortfarande bara 20 så vi kurade ihop oss under ett litet paraply i spöregnet och väntade tills Emil kom ut. Han dissade brassefesten för oss och tillsammans tog vi en taxi till vårt nya stammishak. Vi gick i 6 månader och gav Imperial Pub, som stället heter, tveksamma blickar tills vi, tillsammans med Magnus, tog ett par öl på deras patio för ett par veckor sen, och nu älskar vi stället. I och med spöregnet spenderades dock lördagen inne i deras "library" och det vart riktigt trevligt tillslut. Sara kom förbi och efter ett par öl promenerade vi hem. Väl hemma testade vi gränserna för min bäddsoffa då jag, Amanda och Natte delade säng. Det var inte riktigt så mysigt som det låter utan mer trångt, det hjälpte heller inte att Natte tog ALLT täcke och att vi somnade fem men Amanda likt förbannat vaknar 10.30 pigg som en lärka och börjar läsa bloggar på min dator mitt i sängen. Suck.

Söndagen har sen varit världens skönaste bakissöndag. Jag, Amanda och Natte for upp till Leslie där vi köpte kinasmisk och droppade av Natte på IKEA. Nästföljande 4-5 timmar tror jag inte att varken jag eller Amanda lämnade soffan. Amanda sov mest och jag kollade fotbollsrepriser. Linn och Tomas var ute och handlade lite men kom tillslut hem och då vart det tacos! Smaskigt värre. Tredje raka söndagskvällen hemma hos Amandas familj och jag skäms lite då det känns som jag äter dem ur huset, men å andra sidan är det de enda tre hemlagade middagarna jag ätit på drygt en och en halv månad, haha. Efter middagen vart det lite tv-tittande i trevligt sällskap innan jag stoppa iPod-hörlurarna i öronen och tog mig an tunnelbanan söderut igen.

Och nu sitter jag här igen, eller ja, ligger mer, i min grönblommiga bäddsoffa med obehagliga fläckar på. Lyssnar på lite mysmusik i mörkret och försöker göra mig mentalt redo för ännu en arbetsvecka i den där så kallade affären. Ännu en vecka fylld av kaos och kommunikationssvårigheter. Haha. Men så är det! Bara att se fram emot nästa helg och hoppas den blir lika fantastisk som den här. Men med min svenska trupp som fortsätter att leverera tror jag nog inte det ska vara någon fara!

Imorgon blir det till att städa, diska och försöka fixa elen. Annars är det nog inga storslagna planer som väntas denna vecka. Ska försöka hänga lite med Rodrigo då han far tillbaka till Brasilien i början av september. Det ska bli tråkigt då han blivit som en bror för mig här, men han snackar om att komma och hälsa på i Sverige nästa sommar och det vore ju för härligt. Har även kollat, mest på skoj, på vad det skulle kosta att plugga portugisiska i Brasilien. Det skulle ju vara sjukt kul men man sitter ju inte direkt och chillar på en förmögenhet. Men man vet ju aldrig vad som händer. Kanske vinner man på en trisslott samma dag man kommer hem till Sverige. I så fall blir det första bästa flyg till sambaland. Menmen, nog om drömmar och fantasier. På tal om drömmar drömde jag förresten att jag var Dolph Lundgren i The Expendables och gick runt och dödade alla andra i filmen. Kanske ett tecken på att det är det jag ska göra i veckan, lura med Emil på bio. Vi säger så. Hah.

Puss, kram, god natt osv.