Jag var bara inte gjord för dessa dar. Fortfarande.

Det är upp och ner. Det är tungt. Det är verkligheten. Det är framförallt, ibland, och nu, mycket ner. Ja, livet alltså. Att stå på ett dansgolv klockan två på natten och inse att man inte vill vara med längre. Att det inte är kul längre. Att det aldrig kommer bli som förut. Att man aldrig kommer känna samma sak. Att man aldrig kommer se livet på samma sätt igen. Att det liksom inte är roligt längre.

Fasaden är fantastisk tills den krossas. Då är det inte mycket kvar mer än glassplitter och krossade drömmar.

Tjugotre år och med framtiden bakom sig. För gammal för att känna sig ung och för ung för att känna sig gammal.

När verkligheten och dess vänner plötsligt står framför dig som ett gäng mobbare på en lågstadierast, och du inser att du är den där tjocka pojken med glasögon som dem kommer mula, då är du inte så kaxig längre. Då inser du att det är inte ett tv-spel. Du får inte en andra chans. Du kan inte själv bestämma hur du vill att det ska vara.

Acceptera och gå vidare. Även om du inte vill acceptera det. Även om du - ibland - inte ens vill gå vidare.

Allt du vill är att gå tillbaka.

Men tillbaka finns inte längre.

Tillbaka försvann, och tog dina skratt och leenden med sig. Tog dina drömmar och sprang iväg. Kvar står du med en grå och bitter verklighet. En verklighet som sparkar på dig när du ligger. Som spottar dig i ryggen när du försöker gå därifrån. En verklighet som är allt annan än den du trodde du lärde känna för ett par år sen.

Men det är fortfarande verkligheten. Och även om du hatar den måste du älska den. För den är allt du har. Allt du har.