Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå.

Hej. Det är jag som brukade skriva på den här bloggen. Hah.

Yeah, and I could die now, rebirth, baby,
Hop up in my spaceship and leave earth, baby,
I'm gone, baby, I'm gone.

Smått censurerat, men så är ju livet ibland, censurerat. Just nu känner jag att min verklighet är censurerad. Kanske är det därför jag känner mig så låg över att lämna den här staden som jag nu ser som min och åka hem. Jag har ju faktiskt världens bästa familj där hemma. Världens bästa familj, världens bästa släkt och världens bästa vänner. Ändå är det som en grop i halsen som inte riktigt vill försvinna. Någonting ligger där nere och gnager, gnager i hjärtat och i själen. Rädsla förmodligen. Rädslan över att komma tillbaka till verkligheten. Bort från den här drömvärlden man har rusat runt i i snart ett år och fantiserat om ett liv utan bekymmer och besvär.

Rädslan över att det som väntar hemma är precis det jag en gång sprang ifrån.

Man, it feels like these walls are closin' in,
this roof is cavin' in.

Men det är ju så det är, trots allt. Oavsett om man vill leva sitt bekymmerslösa liv i sin fantasivärld för evigt är det inte direkt optimalt. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp en och det är nog bättre att stanna upp, vända om och möta verkligheten med rak rygg och ärlighet istället för en spark i ryggen i hopp om att lögnerna ska hålla. Man kan ju trots allt inte springa för evigt.

Har sprungit enda sen barnsben,
från allt jag egentligen var,
sprickor blev hål i fasaden,
nånstans emellan var jag.

Så det är precis vad jag tänker göra. Man up så att säga. Konfrontera verkligheten och allt vad det innebär. Jag är ju faktiskt inte ensam, även om man ibland känner sig så. Ni vet, det där med ensamhet och så vidare. Personer i ditt liv som du älskar försvinner, så är det, man kan antingen bryta ihop eller bita ihop. I slutet är det du som står där med ryggen mot kanten och måste ta dig förbi dina egna problem. Bryt ihop eller bit ihop.

Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om,
men jag vänder om än en gång,
orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt,
samma gamla visa men vet inte vad det är för låt.

Man borde liksom bara sluta vända om. För jag vet, jag vänder om, om och om och om igen tills jag snurrat runt alldeles för många gånger. Ibland är det lättaste alternativet att blicka bakåt. Det lättaste, men inte det bästa. Så nog med att vända sig om, nu blickar vi framåt, för vet ni. Allting börjar om, och jag kan också börja om.

Hem. Ny kula. Nytt år. Och så vidare.

Och jag tycker ju om Hem. Jag tycker ju egentligen om min lägenhet, mitt Spånga, min, m i n, videobutik. Säga vad nu säga vill, det är min kyrka och så är det med det. Ibland är det väl bara lättare att se det negativa än det positiva, konstigt nog.

Hopp är en illusion,
att falla är tradition,
så vi fortsätter, fortsätter fortsätta.

Falla så fort vi reser oss upp,
Vi faller så fort vi reser oss upp,
det blir bättre varje dag.

Så hem kommer jag. 21.a december landar jag. I alla fall fysiskt. När den mentala landningen inträffar lovar jag att tala om det. Jag räknar med att dansa ut de sista dagarna av detta oerhört märkliga år, och likt förbannat dansa in ett 2011 som vi hoppas blir det året då allting liksom klarnade upp.

Och jag räknar med att göra det med er, så det så.

Och vet ni, vi har ju alltid musiken. M U S I K E N. För guds skull.