Det där med ensamhet.

Ensamhet. Konstigt ord egentligen, konstig känsla. Kan liksom vara så mycket.

Man kan känna sig ensam i livet, man kan känna sig ensam för dagen, man kan känna sig ensam i hjärtat.

Folk kan lämna en, personer kan försvinna. Och man känner sig ensam. Man kan vara med människor, runt personer, och känna sig ensam. Ensamheten kan slå en som en överraskande käftsmäll, eller smyga sig på som en krypande känsla av oro.

Ibland antar jag att det inte är mycket att göra åt. Ibland måste man stå där och se sig i spegeln och förstå att detta är livet, detta är sanningen. Om än sur, om än bitter, så är det.

Ibland är kvällarna inte som man vill att de ska vara. Ibland är livet inte ens som man vill att det ska vara. Men så är det. Det är ditt liv, det är så. Livet är liksom livet. Otolkningsbar sanning, ologisk verklighet.

Snart åker jag hem. Eller ja, jag åker till Sverige. Till Stockholm. Till Spånga. Till ett land utan verklighetsuppfattning, en stad utan framtidsutsikter och en förort utan hopp. Men det är ju mitt, någonstans, mitt hem. Min verklighet, min framtid, mitt hopp.

Mycket är annorlunda. Eller egentligen inte. Mycket är precis likadant, fast ändå inte.

Vänner har försvunnit. Vänner har flyttat. Hopp har försvunnit, hopp har flyttat. Försvunnit, förvisats, förlorats.

Kommer sakna mitt Toronto, mitt Canada. Mitt låtsasliv som levts i hopp om att verkligheten aldrig ska hinna ifatt en. Men sen kommer den dagen då verkligheten inte bara hinner ifatt utan springer om. Den springer om, tittar tillbaka över axeln och skrattar åt dig. Pekar och skrattar.

Kvar står du med sanningen i halsgropen, hållandes i ett hopp som egentligen inte existerar. Ett hopp och en tro om att livet ska bli precis så som du lovades, precis så som du hoppades det skulle.

Fast verkligheten är sällan drömmen. Drömmen sällan verkligheten. Och när du vaknar inser du att alla lurats och att livet är... livet.