Ännu en söndag. Och jag hade tänkt skriva ännu ett sånt där mastodontinlägg om helgen. Men jag är på tok för trött för att det så tänkte istället sammanfatta lite kort vad helgen innehållit, så sparar vi det där superinlägget till imorn. Ganska säker på att mina fem unika läsare av bloggen överlever. Helgen har alltså innehållit (i ingen vidare speciell ordning):
* Patiohäng
* Sovande
* Innebandy
* Dansande
* Alkohol
* Kines-nattmat
* Borttappad börs
* The Expendables
* Poolbadande
* Söndagshäng
Yes. Ännu en fantastisk helg alltså. Men nu rackarns ska jag sova, om jag nu ska överleva ännu en vecka på lagret. Men jag känner på mig att morgondagen kommer bli bra, min (eller ja, min och min) iPod är påfylld med massa ny (fast egentligen gammal) musik och det kan ju faktiskt göra ens hela dag. Nu tar vi nya tag och ser fram emot ännu en vecka in the big T.O.
söndag 29 augusti 2010
fredag 27 augusti 2010
Fredag hela månan.
Fredag. Äntligen. Ännu en vecka man betat av. Börjar så smått komma in i dem där rutinerna nu. Konstigt det där med rutiner egentligen. Brukar inte vara mycket för det annars, men nu rackarns går ju livet som på en gammal hackig lp-skiva som man bara lyfter upp den där lilla nålen och flyttar in den till början av skivan igen.
7.30 - Klockan ringer. Tyst. Jag sover.
8.00 - Klockan ringer igen. Suck.
8.12 - Jag masar mig upp, tittar in på Emil, han sover så sött. In och duscha.
8.25 - Fixar sig, borstar tänderna, sätter på datorn.
8.36 - Slösurfar på världens segaste lina.
8.42 - Går hemifrån.
8.53 - "Large coffee, double double, and a plain bagel with cream cheese please."
9.01 - Kliver under plåtgaten och knackar på dörren.
9.17 - Skriver ut mina följesedlar osv för dagen och äter min frukost.
--> 17.26 - Jobb, jobb, jobb. Bära kartonger. Flytta skor. Springa i trappor.
17.42 - Hemma. Däcka i soffan.
--> 23.47 Diverse tidsfördrivning.
23.48 - Emil kommer hem. Småsnack. Film/TV-serie-tittande.
01.11 - Somna.
Och sen gör vi det igen. Enda skillnaden är att på fredagar klämmer vi in "17.33 - LCBO". Haha.
Hursom. Sitter här i soffan med en nyöppnad Kronenbourg och försöker att inte somna. Natte är väl förhoppningsvis på väg men med den skåningen men man ju aldrig. Han skulle lika gärna kunna sitta på spårvagnen västerut. Får se vad vi styr upp. Blir väl lite patiohäng och sen kanske någon lite barrunda senare under kvällen när Emil behagar showa up. Yeppyepp.
Veckan har annars gått snabbt som attan. Trevligt faktiskt, när vardagarna springer undan. Så att säga. Igår for jag och Emil upp till Amanda och tillsammans med henne och Tomas drog vi iväg till Markham och slog lite bollar på en driving range. Var ju en massa år sen man ens höll i en golfklubba men det gick förvånansvärt bra. Slice'ar ju bollarna som en tok, men siktar man ordentligt till vänster så blir det ju nästan rakt tillslut, haha. Det var oerhört trevligt i alla fall. Min finska kollega Daniel har snackat om någon par-3-hålsbana som ligger nära honom som vi ska försöka komma iväg och spela på. Så det så.
Annars inte mycket nytt. Tiden rullar på. Det är ju det här med rutiner och allt igen. Nu har man sitt heltidsjobb, man har sin umgängeskrets, man har sitt liv här. Det är som hemma - fast i Toronto, liksom. Lite knasigt, men rätt fantastiskt.
Det här med att leva för helgen förresten, sammanfattar ju Herbert rätt bra.
"Man jobbar för att rättfärdiga sin ledighet, det är inga konstigheter eller ens nåt mer med det. Den drivkraften är en nödvändighet, som en morot uti min motbok (?) och ett belöningssystem."
Nu buzzade Natte! Fred ut!
7.30 - Klockan ringer. Tyst. Jag sover.
8.00 - Klockan ringer igen. Suck.
8.12 - Jag masar mig upp, tittar in på Emil, han sover så sött. In och duscha.
8.25 - Fixar sig, borstar tänderna, sätter på datorn.
8.36 - Slösurfar på världens segaste lina.
8.42 - Går hemifrån.
8.53 - "Large coffee, double double, and a plain bagel with cream cheese please."
9.01 - Kliver under plåtgaten och knackar på dörren.
9.17 - Skriver ut mina följesedlar osv för dagen och äter min frukost.
--> 17.26 - Jobb, jobb, jobb. Bära kartonger. Flytta skor. Springa i trappor.
17.42 - Hemma. Däcka i soffan.
--> 23.47 Diverse tidsfördrivning.
23.48 - Emil kommer hem. Småsnack. Film/TV-serie-tittande.
01.11 - Somna.
Och sen gör vi det igen. Enda skillnaden är att på fredagar klämmer vi in "17.33 - LCBO". Haha.
Hursom. Sitter här i soffan med en nyöppnad Kronenbourg och försöker att inte somna. Natte är väl förhoppningsvis på väg men med den skåningen men man ju aldrig. Han skulle lika gärna kunna sitta på spårvagnen västerut. Får se vad vi styr upp. Blir väl lite patiohäng och sen kanske någon lite barrunda senare under kvällen när Emil behagar showa up. Yeppyepp.
Veckan har annars gått snabbt som attan. Trevligt faktiskt, när vardagarna springer undan. Så att säga. Igår for jag och Emil upp till Amanda och tillsammans med henne och Tomas drog vi iväg till Markham och slog lite bollar på en driving range. Var ju en massa år sen man ens höll i en golfklubba men det gick förvånansvärt bra. Slice'ar ju bollarna som en tok, men siktar man ordentligt till vänster så blir det ju nästan rakt tillslut, haha. Det var oerhört trevligt i alla fall. Min finska kollega Daniel har snackat om någon par-3-hålsbana som ligger nära honom som vi ska försöka komma iväg och spela på. Så det så.
Annars inte mycket nytt. Tiden rullar på. Det är ju det här med rutiner och allt igen. Nu har man sitt heltidsjobb, man har sin umgängeskrets, man har sitt liv här. Det är som hemma - fast i Toronto, liksom. Lite knasigt, men rätt fantastiskt.
Det här med att leva för helgen förresten, sammanfattar ju Herbert rätt bra.
"Man jobbar för att rättfärdiga sin ledighet, det är inga konstigheter eller ens nåt mer med det. Den drivkraften är en nödvändighet, som en morot uti min motbok (?) och ett belöningssystem."
Nu buzzade Natte! Fred ut!
tisdag 24 augusti 2010
Scott Pilgrim.
Tisdag. Ännu en dag.
Sjuhundrafyrtionio gånger varje dag spelas trailern för filmen Scott Pilgrim VS. The World på mitt jobb. Så idag tyckte jag och min kollega Matt att nog är nog, trailern har gjort sitt, idag ser vi filmen. Sagt och gjort gled vi över till Scotiabank Theatre efter jobbet och lyckades pricka in en visning på minuten. Riktigt bra film visade det sig vara. Michael Cera gör ju i stort sett precis samma roll som han alltid gör, men å andra sidan gör han den helt magnifik. Ramona Flowers (karaktärens namn, glömt skådisens namn och orkar inte gå in på imdb igen) är ju helt omöjlig att inte bli kär i. Ligger här i min säng och planerar om att om drömma Ramona Flowers inatt. Hursom, se filmen! Sjukt rolig, jävligt snyggt gjord, perfekta skådisar och det bästa, inspelad och utspelar sig i Toronto. Man kände igen sig en hel del. Så det kanske inte är helt omöjligt att springa in i en egen Ramona Flowers downtown!
Efter bion tog jag en kvällspromenad hem, drog i mig ett par majskolvar och lite sallad till middag och nu rackarns ska jag sova. Har för mig att det var något mer jag skulle skriva men är för trött för att minnas. Så vi säger god natt istället.
Sjuhundrafyrtionio gånger varje dag spelas trailern för filmen Scott Pilgrim VS. The World på mitt jobb. Så idag tyckte jag och min kollega Matt att nog är nog, trailern har gjort sitt, idag ser vi filmen. Sagt och gjort gled vi över till Scotiabank Theatre efter jobbet och lyckades pricka in en visning på minuten. Riktigt bra film visade det sig vara. Michael Cera gör ju i stort sett precis samma roll som han alltid gör, men å andra sidan gör han den helt magnifik. Ramona Flowers (karaktärens namn, glömt skådisens namn och orkar inte gå in på imdb igen) är ju helt omöjlig att inte bli kär i. Ligger här i min säng och planerar om att om drömma Ramona Flowers inatt. Hursom, se filmen! Sjukt rolig, jävligt snyggt gjord, perfekta skådisar och det bästa, inspelad och utspelar sig i Toronto. Man kände igen sig en hel del. Så det kanske inte är helt omöjligt att springa in i en egen Ramona Flowers downtown!
Efter bion tog jag en kvällspromenad hem, drog i mig ett par majskolvar och lite sallad till middag och nu rackarns ska jag sova. Har för mig att det var något mer jag skulle skriva men är för trött för att minnas. Så vi säger god natt istället.
måndag 23 augusti 2010
Måndagsbarn / Själsfrände.
Måndag = fixdag. Hem, diska, laga mat, diska igen, städa upp, städa bort, städa undan. Hade egentligen tänkt klippa mig också, vilket jag i och för sig har tänkt varje dag i två månader nu, men diskandet och fixandet tog för lång tid. Äsch, ingen som bryr sig om mitt barr när jag springer omkring och svettas nere på mitt lager ändå.
Nu ser det i alla fall rätt trevligt ut här hemma i lägenheten. Det mesta av diskandet hade ju världens bästa roomie redan betat av, men resterna rök ikväll också. Ännu ett bevis på att jag aldrig ska lämna Emil var att när jag klev innanför dörren, slog på lampan och i samma stund kom på mig själv med att "just fan, vi har ju ingen el", hände något extraordinärt. Döm av min förvåning när lampan tändes.
And Emil said, let there be light: and there was light. And John saw the light, that it was good.
Om man nu skulle vara troende, men det har vi ju redan kommer överens om att vi inte är. Hursom, elen fungerar, woho. Vet inte riktigt hur det gick till för min bättre hälft har inte kommit hem än, men jag är imponerad, som så många gånger förut.
Här sitter jag nu och väntar. Har tänkt att vi kanske ska koka oss varsin majskolv, kanske värma en kopp te och kolla på nya Entourage. Och om jag har tur, om jag har riktig tur, kanske jag får skeda.
Fred ut.
Fel låt till titeln på inlägget, jag vet. Men Maggio känns ju väldigt 2008 (bästa uttrycket, haha!) fast namnet på låten passade liksom in lite bättre. Fast egentligen, Emil är ju uppenbarligen min själsfrände, så kanske inte. Vi stuvar om lite. Sådär. Fred ut igen.
EDIT: I fixandet ingick det att spraya skor. Har regnat en hel del senaste dagarna och jag tänkte passa på att skydda våra skor lite. Resultatet:
Nu kom Emil hem också. Det visade sig att allt han gjorde för att fixa elen var att slå på en säkring till "on" igen. Hahaha, vi var utan el från fredag kväll till måndag dag. SMARTA GRABBARNA!
Fred ut - tredje gången gillt.
Nu ser det i alla fall rätt trevligt ut här hemma i lägenheten. Det mesta av diskandet hade ju världens bästa roomie redan betat av, men resterna rök ikväll också. Ännu ett bevis på att jag aldrig ska lämna Emil var att när jag klev innanför dörren, slog på lampan och i samma stund kom på mig själv med att "just fan, vi har ju ingen el", hände något extraordinärt. Döm av min förvåning när lampan tändes.
And Emil said, let there be light: and there was light. And John saw the light, that it was good.
Om man nu skulle vara troende, men det har vi ju redan kommer överens om att vi inte är. Hursom, elen fungerar, woho. Vet inte riktigt hur det gick till för min bättre hälft har inte kommit hem än, men jag är imponerad, som så många gånger förut.
Här sitter jag nu och väntar. Har tänkt att vi kanske ska koka oss varsin majskolv, kanske värma en kopp te och kolla på nya Entourage. Och om jag har tur, om jag har riktig tur, kanske jag får skeda.
Fred ut.
Fel låt till titeln på inlägget, jag vet. Men Maggio känns ju väldigt 2008 (bästa uttrycket, haha!) fast namnet på låten passade liksom in lite bättre. Fast egentligen, Emil är ju uppenbarligen min själsfrände, så kanske inte. Vi stuvar om lite. Sådär. Fred ut igen.
EDIT: I fixandet ingick det att spraya skor. Har regnat en hel del senaste dagarna och jag tänkte passa på att skydda våra skor lite. Resultatet:
Nu kom Emil hem också. Det visade sig att allt han gjorde för att fixa elen var att slå på en säkring till "on" igen. Hahaha, vi var utan el från fredag kväll till måndag dag. SMARTA GRABBARNA!
Fred ut - tredje gången gillt.
söndag 22 augusti 2010
Du hade tid.
Ännu en fantastisk helg. Ännu en söndagskväll med smygångest.
Nej, nu ska vi inte vara sådär deppiga och emo som vi varit lite väl mycket på sista tiden. Livet går upp och ner men det är bara du själv som i slutändan kan bestämma hur du vill att det ska vara. Visst, ibland är det rätt skönt att få vara ledsen, men när allt kommer omkring kan du inte gå omkring och tycka synd om dig själv hela tiden, det lär knappast vara bra i slutändan. Acceptera och gå vidare.
Så vi kör vidare på det här med fantastisk helg istället för det där andra.
Fredag 16.53. Lägger tillbaka sista singelskon i sin rätta låda och sliter av mig domartröjan. Nog är nog. Öppnar pay-checken. $505. Hyra på $475. Snabb huvudräkning. 30 dollar kvar, hmm, dem där Nike Sweet Classic vi precis fick in kostade 59 dollar, och idag råkar ju vara 50%-day. Ja, vafan, man lever ju bara en gång, och då kan man ju passa på att se bra ut, eller ja, så bra ut som man kan, eller nåt. Kashing. Förbi LCBO. Kashing. Promenerar hem längs Dundas med en påse med skor och rom och fylld av förväntan (jag alltså, inte påsen).
Väl hemma vart det ett par öl med Emil innan vi mötte upp med Amanda och drog mot Rogers Centre. Där körde jag mitt vanliga biljettförhandlande och de nästa fyra timmarna spenderades med att skrika "DEEEEEFEEEENCE" åt sunkiga Argonauts. Grabbarna ledde med 12-3 inför sista quartern men lyckades ändå förlora. Vi lät det dock inte dra ner vårt humör utan tog en promenad upp till Kensington Market efter matchen. Vi snackar kanadensisk fotboll för övrigt, för er som inte hänger med. Väl uppe i KM mötte vi upp med Totta och hennes roomies Cooper och Dixon. Efter ett tag dök även min finska kollega Daniel upp med sitt entourage. Även Emils fantastiska flickvän Sara tittade förbi och kvällen spenderades tjattrandes på en pub i Kensington. När vi väl kom ut vid två-tiden började dock förvirringen. Jag fick på något sätt tag i en longboard, men ägaren försvann. Emil och Sara gick hem och det finska entouraget var spårlöst borta. Kvar var jag med min longboard, en förvirrad Amanda och en karatefull Daniel. Medan en förtvivlad Amanda försökte ta hand om Daniel som skulle både socialisera och slåss med var och varannan dem passerade samtidigt som hon försökte få tag i resten av gänget rullade jag upp och ner på Kensington Street på nya bästa vän. Jag spontan high-five'ade med folk på vägen och var allmänt nöjd med att få rocka lite longboard igen. Tillslut gav vi upp sökandet efter någon efterfest som longboardägaren hade dillat om innan han försvann och vi satt oss i baksätet på en taxi och for hemåt. Hungriga som attan, då varken jag eller Amanda hade käkat middag, försökte vi få tag i nattmat väl hemma i våra hoods men allting visade sig vara stängt. Daniel klarade tillslut inte mer och kollapsade bakom Pizza Pizza och jag fick ta och ringa hans bror. Fem minuter senare är det finska entouraget på plats tillsammans med longboardkillen, till min stora besvikelse, trodde jag hade lyckats lura på mig brädan. Istället för att tacka för oss där drog vi alla upp till pation där vi drog i oss flaskan med rom, käkade chips, lyssnade på finsk musik och hade svepartävlingar. När vi väl skulle ramla i säng lyckades Amanda på något oklart sätt stänga igen dörren på vår skarvsladd vi har till brassarnas lägenhet (då dem inte har någon el längre men modemet till det Internet vi alla använder finns inne hos dem) vilket ledde till, vad Amanda kallar, en explosion. Och nu sitter jag här i lägenheten utan el i vardagsrummet, köket eller hallen. När Emil kom hem på lördagsmorgonen och jag beklagade mig för han öppnande han kylen - check, tände på toan - check, och tände inne hos sig - check, innan han deklarerade att han var lugn och inte behövde mer utan detta fick jag styra upp. Haha, tack kompis! Nejdå, Emil ska ha props, han diskade all vår äckliga disk, som så många gånger förut. Vi hade för övrigt ett ordentligt bromance snack på puben i Kensington Market och stod och kramades länge och väl. Big love broder.
Istället för att ta tag i allt och städa, ringa Ali-the-landlord osv på lördagen smet jag iväg från allt och gick och shoppade lite mer 50%-grejer på jobbet med Amanda och Emil. Efter en bakisburgare for jag och Amanda upp till henne där vi softade ett tag innan vi gick över till Lena och badade / hälsade på. Nybadade och fräscha fixade vi i ordning oss för den grillmiddag som Tomas och Linn (Amandas familj) styrt upp. Tyvärr jobbade både Emil och Natte så det vart bara vi fyra, men det var fruktansvärt trevligt. Världens världens godaste ribs följdes upp med lite öl och sällskapsspelande. Natte ramlade in dyngsur runt klockan 23 och vi började då fara ner mot stan. När vi kom fram till målet, puben Madison där Lucas och Rodrigo firade sina födelsedagar, visade det sig att det är 21 där. Lill-Natte är ju tyvärr fortfarande bara 20 så vi kurade ihop oss under ett litet paraply i spöregnet och väntade tills Emil kom ut. Han dissade brassefesten för oss och tillsammans tog vi en taxi till vårt nya stammishak. Vi gick i 6 månader och gav Imperial Pub, som stället heter, tveksamma blickar tills vi, tillsammans med Magnus, tog ett par öl på deras patio för ett par veckor sen, och nu älskar vi stället. I och med spöregnet spenderades dock lördagen inne i deras "library" och det vart riktigt trevligt tillslut. Sara kom förbi och efter ett par öl promenerade vi hem. Väl hemma testade vi gränserna för min bäddsoffa då jag, Amanda och Natte delade säng. Det var inte riktigt så mysigt som det låter utan mer trångt, det hjälpte heller inte att Natte tog ALLT täcke och att vi somnade fem men Amanda likt förbannat vaknar 10.30 pigg som en lärka och börjar läsa bloggar på min dator mitt i sängen. Suck.
Söndagen har sen varit världens skönaste bakissöndag. Jag, Amanda och Natte for upp till Leslie där vi köpte kinasmisk och droppade av Natte på IKEA. Nästföljande 4-5 timmar tror jag inte att varken jag eller Amanda lämnade soffan. Amanda sov mest och jag kollade fotbollsrepriser. Linn och Tomas var ute och handlade lite men kom tillslut hem och då vart det tacos! Smaskigt värre. Tredje raka söndagskvällen hemma hos Amandas familj och jag skäms lite då det känns som jag äter dem ur huset, men å andra sidan är det de enda tre hemlagade middagarna jag ätit på drygt en och en halv månad, haha. Efter middagen vart det lite tv-tittande i trevligt sällskap innan jag stoppa iPod-hörlurarna i öronen och tog mig an tunnelbanan söderut igen.
Och nu sitter jag här igen, eller ja, ligger mer, i min grönblommiga bäddsoffa med obehagliga fläckar på. Lyssnar på lite mysmusik i mörkret och försöker göra mig mentalt redo för ännu en arbetsvecka i den där så kallade affären. Ännu en vecka fylld av kaos och kommunikationssvårigheter. Haha. Men så är det! Bara att se fram emot nästa helg och hoppas den blir lika fantastisk som den här. Men med min svenska trupp som fortsätter att leverera tror jag nog inte det ska vara någon fara!
Imorgon blir det till att städa, diska och försöka fixa elen. Annars är det nog inga storslagna planer som väntas denna vecka. Ska försöka hänga lite med Rodrigo då han far tillbaka till Brasilien i början av september. Det ska bli tråkigt då han blivit som en bror för mig här, men han snackar om att komma och hälsa på i Sverige nästa sommar och det vore ju för härligt. Har även kollat, mest på skoj, på vad det skulle kosta att plugga portugisiska i Brasilien. Det skulle ju vara sjukt kul men man sitter ju inte direkt och chillar på en förmögenhet. Men man vet ju aldrig vad som händer. Kanske vinner man på en trisslott samma dag man kommer hem till Sverige. I så fall blir det första bästa flyg till sambaland. Menmen, nog om drömmar och fantasier. På tal om drömmar drömde jag förresten att jag var Dolph Lundgren i The Expendables och gick runt och dödade alla andra i filmen. Kanske ett tecken på att det är det jag ska göra i veckan, lura med Emil på bio. Vi säger så. Hah.
Puss, kram, god natt osv.
Nej, nu ska vi inte vara sådär deppiga och emo som vi varit lite väl mycket på sista tiden. Livet går upp och ner men det är bara du själv som i slutändan kan bestämma hur du vill att det ska vara. Visst, ibland är det rätt skönt att få vara ledsen, men när allt kommer omkring kan du inte gå omkring och tycka synd om dig själv hela tiden, det lär knappast vara bra i slutändan. Acceptera och gå vidare.
Så vi kör vidare på det här med fantastisk helg istället för det där andra.
Fredag 16.53. Lägger tillbaka sista singelskon i sin rätta låda och sliter av mig domartröjan. Nog är nog. Öppnar pay-checken. $505. Hyra på $475. Snabb huvudräkning. 30 dollar kvar, hmm, dem där Nike Sweet Classic vi precis fick in kostade 59 dollar, och idag råkar ju vara 50%-day. Ja, vafan, man lever ju bara en gång, och då kan man ju passa på att se bra ut, eller ja, så bra ut som man kan, eller nåt. Kashing. Förbi LCBO. Kashing. Promenerar hem längs Dundas med en påse med skor och rom och fylld av förväntan (jag alltså, inte påsen).
Väl hemma vart det ett par öl med Emil innan vi mötte upp med Amanda och drog mot Rogers Centre. Där körde jag mitt vanliga biljettförhandlande och de nästa fyra timmarna spenderades med att skrika "DEEEEEFEEEENCE" åt sunkiga Argonauts. Grabbarna ledde med 12-3 inför sista quartern men lyckades ändå förlora. Vi lät det dock inte dra ner vårt humör utan tog en promenad upp till Kensington Market efter matchen. Vi snackar kanadensisk fotboll för övrigt, för er som inte hänger med. Väl uppe i KM mötte vi upp med Totta och hennes roomies Cooper och Dixon. Efter ett tag dök även min finska kollega Daniel upp med sitt entourage. Även Emils fantastiska flickvän Sara tittade förbi och kvällen spenderades tjattrandes på en pub i Kensington. När vi väl kom ut vid två-tiden började dock förvirringen. Jag fick på något sätt tag i en longboard, men ägaren försvann. Emil och Sara gick hem och det finska entouraget var spårlöst borta. Kvar var jag med min longboard, en förvirrad Amanda och en karatefull Daniel. Medan en förtvivlad Amanda försökte ta hand om Daniel som skulle både socialisera och slåss med var och varannan dem passerade samtidigt som hon försökte få tag i resten av gänget rullade jag upp och ner på Kensington Street på nya bästa vän. Jag spontan high-five'ade med folk på vägen och var allmänt nöjd med att få rocka lite longboard igen. Tillslut gav vi upp sökandet efter någon efterfest som longboardägaren hade dillat om innan han försvann och vi satt oss i baksätet på en taxi och for hemåt. Hungriga som attan, då varken jag eller Amanda hade käkat middag, försökte vi få tag i nattmat väl hemma i våra hoods men allting visade sig vara stängt. Daniel klarade tillslut inte mer och kollapsade bakom Pizza Pizza och jag fick ta och ringa hans bror. Fem minuter senare är det finska entouraget på plats tillsammans med longboardkillen, till min stora besvikelse, trodde jag hade lyckats lura på mig brädan. Istället för att tacka för oss där drog vi alla upp till pation där vi drog i oss flaskan med rom, käkade chips, lyssnade på finsk musik och hade svepartävlingar. När vi väl skulle ramla i säng lyckades Amanda på något oklart sätt stänga igen dörren på vår skarvsladd vi har till brassarnas lägenhet (då dem inte har någon el längre men modemet till det Internet vi alla använder finns inne hos dem) vilket ledde till, vad Amanda kallar, en explosion. Och nu sitter jag här i lägenheten utan el i vardagsrummet, köket eller hallen. När Emil kom hem på lördagsmorgonen och jag beklagade mig för han öppnande han kylen - check, tände på toan - check, och tände inne hos sig - check, innan han deklarerade att han var lugn och inte behövde mer utan detta fick jag styra upp. Haha, tack kompis! Nejdå, Emil ska ha props, han diskade all vår äckliga disk, som så många gånger förut. Vi hade för övrigt ett ordentligt bromance snack på puben i Kensington Market och stod och kramades länge och väl. Big love broder.
Istället för att ta tag i allt och städa, ringa Ali-the-landlord osv på lördagen smet jag iväg från allt och gick och shoppade lite mer 50%-grejer på jobbet med Amanda och Emil. Efter en bakisburgare for jag och Amanda upp till henne där vi softade ett tag innan vi gick över till Lena och badade / hälsade på. Nybadade och fräscha fixade vi i ordning oss för den grillmiddag som Tomas och Linn (Amandas familj) styrt upp. Tyvärr jobbade både Emil och Natte så det vart bara vi fyra, men det var fruktansvärt trevligt. Världens världens godaste ribs följdes upp med lite öl och sällskapsspelande. Natte ramlade in dyngsur runt klockan 23 och vi började då fara ner mot stan. När vi kom fram till målet, puben Madison där Lucas och Rodrigo firade sina födelsedagar, visade det sig att det är 21 där. Lill-Natte är ju tyvärr fortfarande bara 20 så vi kurade ihop oss under ett litet paraply i spöregnet och väntade tills Emil kom ut. Han dissade brassefesten för oss och tillsammans tog vi en taxi till vårt nya stammishak. Vi gick i 6 månader och gav Imperial Pub, som stället heter, tveksamma blickar tills vi, tillsammans med Magnus, tog ett par öl på deras patio för ett par veckor sen, och nu älskar vi stället. I och med spöregnet spenderades dock lördagen inne i deras "library" och det vart riktigt trevligt tillslut. Sara kom förbi och efter ett par öl promenerade vi hem. Väl hemma testade vi gränserna för min bäddsoffa då jag, Amanda och Natte delade säng. Det var inte riktigt så mysigt som det låter utan mer trångt, det hjälpte heller inte att Natte tog ALLT täcke och att vi somnade fem men Amanda likt förbannat vaknar 10.30 pigg som en lärka och börjar läsa bloggar på min dator mitt i sängen. Suck.
Söndagen har sen varit världens skönaste bakissöndag. Jag, Amanda och Natte for upp till Leslie där vi köpte kinasmisk och droppade av Natte på IKEA. Nästföljande 4-5 timmar tror jag inte att varken jag eller Amanda lämnade soffan. Amanda sov mest och jag kollade fotbollsrepriser. Linn och Tomas var ute och handlade lite men kom tillslut hem och då vart det tacos! Smaskigt värre. Tredje raka söndagskvällen hemma hos Amandas familj och jag skäms lite då det känns som jag äter dem ur huset, men å andra sidan är det de enda tre hemlagade middagarna jag ätit på drygt en och en halv månad, haha. Efter middagen vart det lite tv-tittande i trevligt sällskap innan jag stoppa iPod-hörlurarna i öronen och tog mig an tunnelbanan söderut igen.
Och nu sitter jag här igen, eller ja, ligger mer, i min grönblommiga bäddsoffa med obehagliga fläckar på. Lyssnar på lite mysmusik i mörkret och försöker göra mig mentalt redo för ännu en arbetsvecka i den där så kallade affären. Ännu en vecka fylld av kaos och kommunikationssvårigheter. Haha. Men så är det! Bara att se fram emot nästa helg och hoppas den blir lika fantastisk som den här. Men med min svenska trupp som fortsätter att leverera tror jag nog inte det ska vara någon fara!
Imorgon blir det till att städa, diska och försöka fixa elen. Annars är det nog inga storslagna planer som väntas denna vecka. Ska försöka hänga lite med Rodrigo då han far tillbaka till Brasilien i början av september. Det ska bli tråkigt då han blivit som en bror för mig här, men han snackar om att komma och hälsa på i Sverige nästa sommar och det vore ju för härligt. Har även kollat, mest på skoj, på vad det skulle kosta att plugga portugisiska i Brasilien. Det skulle ju vara sjukt kul men man sitter ju inte direkt och chillar på en förmögenhet. Men man vet ju aldrig vad som händer. Kanske vinner man på en trisslott samma dag man kommer hem till Sverige. I så fall blir det första bästa flyg till sambaland. Menmen, nog om drömmar och fantasier. På tal om drömmar drömde jag förresten att jag var Dolph Lundgren i The Expendables och gick runt och dödade alla andra i filmen. Kanske ett tecken på att det är det jag ska göra i veckan, lura med Emil på bio. Vi säger så. Hah.
Puss, kram, god natt osv.
torsdag 19 augusti 2010
Seasons of love.
Vetskapen om att livet aldrig igen blir som det än gång var ligger ständigt och gnager i bakhuvudet. Men verkligheten är inte alltid så som man hoppats. Verkligheten idag är inte som jag hade hoppats den skulle vara. Men verkligheten är fortfarande verkligheten. Och när framtiden mest ser mörk och orolig ut kan man ju ibland vara nostalgisk och se bakåt. Även om det aldrig blir som förr finns det ingen eller inget som kan ta dem stunderna ifrån mig. Det var dem finaste stunderna i mitt liv. Stunder jag aldrig kommer glömma. Jag har alltid dem stunderna.
Livet går ju, trots allt, och vare sig om man vill eller inte, vidare.
Livet går ju, trots allt, och vare sig om man vill eller inte, vidare.
onsdag 18 augusti 2010
Jag var bara inte gjord för dessa dar.
Det är konstigt ibland, livet.
På sex månader förlorade jag två av de viktigaste människorna i mitt liv. Två olika sorts förluster, två olika sorters saknad.
I tjugotvå år levde jag ett liv utan större motgångar. Det är spännande det där med -gångar. Med framgång kommer medgång, ibland går livet på tomgång, men mest känner man att man lever när livet bjuder på en motgång.
Livet bjöd mig på en motgång, tog något ifrån mig och jag flydde. Första tanken, bort. Bort bort bort. Jag åkte bort, livet bjöd på en till motgång, tog ännu mer ifrån mig. Ingenstans kvar att fly.
Man vet att man är ensam när man är med människor, och inte vilka människor som helst, utan människor man älskar, människor man trivs med, människor man skrattar med, kramas med och ler med, men inuti känner man sig ensam. Inuti slåss saknaden med sig själv. Ett slagsmål med endast förlorare.
Har tänkt mycket på det där med tro på senaste tiden. Hur mycket lättare saker verkar om man har något att tro på. Men det är svårt det där med tro också. Jag har aldrig trott. Aldrig. Vad finns där att tro på. I en värld med så mycket misär, och med ett år med så mycket motgång, känns det egentligen nu mer än någonsin overkligt att tro. Men någonstans avundas jag de som tror. De tror ju på något, och någonstans måste det ju betyda något, eller. Det är ju rätt mörkt att inte tro egentligen, men när livet gör det svårt för en så ja, är mörkret rätt svårt att komma undan från.
Mycket tankar. Mycket känslor. Hemlängtan som slåss med rädslan för vad som väntar. Saknad som slåss med sanningen om hur allt egentligen är. Två hål som växer i ett hjärta som krymper. Finns det plats för fler hål? Fanns det något man kunde göra? Finns det något man kan göra? För många frågor, för få svar.
Vågar man någonsin försöka vinna när man vet hur det känns att förlora?
På sex månader förlorade jag två av de viktigaste människorna i mitt liv. Två olika sorts förluster, två olika sorters saknad.
I tjugotvå år levde jag ett liv utan större motgångar. Det är spännande det där med -gångar. Med framgång kommer medgång, ibland går livet på tomgång, men mest känner man att man lever när livet bjuder på en motgång.
Livet bjöd mig på en motgång, tog något ifrån mig och jag flydde. Första tanken, bort. Bort bort bort. Jag åkte bort, livet bjöd på en till motgång, tog ännu mer ifrån mig. Ingenstans kvar att fly.
Man vet att man är ensam när man är med människor, och inte vilka människor som helst, utan människor man älskar, människor man trivs med, människor man skrattar med, kramas med och ler med, men inuti känner man sig ensam. Inuti slåss saknaden med sig själv. Ett slagsmål med endast förlorare.
Har tänkt mycket på det där med tro på senaste tiden. Hur mycket lättare saker verkar om man har något att tro på. Men det är svårt det där med tro också. Jag har aldrig trott. Aldrig. Vad finns där att tro på. I en värld med så mycket misär, och med ett år med så mycket motgång, känns det egentligen nu mer än någonsin overkligt att tro. Men någonstans avundas jag de som tror. De tror ju på något, och någonstans måste det ju betyda något, eller. Det är ju rätt mörkt att inte tro egentligen, men när livet gör det svårt för en så ja, är mörkret rätt svårt att komma undan från.
Mycket tankar. Mycket känslor. Hemlängtan som slåss med rädslan för vad som väntar. Saknad som slåss med sanningen om hur allt egentligen är. Två hål som växer i ett hjärta som krymper. Finns det plats för fler hål? Fanns det något man kunde göra? Finns det något man kan göra? För många frågor, för få svar.
Vågar man någonsin försöka vinna när man vet hur det känns att förlora?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)