Jag stod och tittade ut över Essingeleden. "Det är inte värt det", sa någon bakom mig. Jag ryckte till. Han var äldre. Visare kanske. Hade han någon gång stått här själv? Jag nickade, visste inte hur jag skulle reagera. Han stannade liksom aldrig. Han sade det i farten. Nickade i farten. Gick vidare.

Jag skramlade fram telefonen. Letade upp The Streets. Satt på låten. Jag är ju i den tänkte jag. Det är ju jag.

Jag hade ju aldrig tänkt något. Mannen hade inte behövt klargöra självklarheten. Jag visste det redan. Jag bara stod där och kände vilken enkel lösning det är på allt.

Jag hade tappat nycklarna. Betett mig illa. Skämt ut mig själv. Igen.

24 år. Borde man inte ha kommit någonstans vid det laget. Känna att man är vuxen kanske. Jag menar, vid den åldern var mina föräldrar redan föräldrar. Jag kan inte ens klara av att bete mig som en normal människa..

Jag är trött på att vakna med samma känsla. Jag tänkte tillbaka idag, när jag vaknade, när jag senast inte gjorde det. Jag minns det inte. Därför är det nog dags nu. Jag har stått på den där gränsen och steppat. Fram och tillbaka. Tänkt på kvällen att nu är jag över på fel sida. Vaknar och kännt att ähh, så farligt var det nog inte. Men det var det. Om och om och om igen.

Nu har jag trampat över med marginal. Äntligen kanske? "Jag tror ett break vore bra för dig" som han sade. Han känner mig. Klart det vore. Jag älskar att han känner mig så väl. Ett break. Det är ett bra ord. Låter ganska ofarligt och inte så hårt.

Så jag tar ett break.


Jag undrar om mannen vid Essingeleden någonsin tagit ett break.