Lapada na Rachada

En epok har ikväll på riktigt tagit slut. Brassarna är nu totalt utflyttade och det "firades" med en midnatts-bbq. Alla var där, vilket var längesen. När klockan närmade sig 2 och vi började dra oss mot sängen var det jag, Emil, Rodrigo, Rafael, Paolla och Felipe. Den riktiga ligan, ruggigt längesen vi alla var samlade och grillade. Det var back in the days-känsla. Dessutom hade vi Lucas, Adreanne och Gabriel som sällskap. Det var en trevlig avslutningskväll. Lite poker, lite drinkar, lite bbq.

Nu kommer Rodrigo bo hos Lucas närmsta veckan innan han flyger hem till Sao Paolo, men jag är ganska säker på att vi kommer ses igen. Meu irmao. Rafael och Paolla flyttar tillsammans med "städaren" Leandro till Yonge och St. Clair. Inte lika säker på att jag kommer träffa dem igen men man springer säkert ihop ute i dimman. Felipe bor med sin fästmö, japp fästmö, de ska gifta sig i Brasilien nästa sommar, enligt planerna i alla fall. Det har varit fantastiskt att få lära känna dessa människor. I nästan sju månader hade vi de bästa grannarna vi kunde önska. Det har blivit många långa nätter på pation, oräkneligt med grilldagar/kvällar och en väldans massa skratt. Tack mina fantastiska brassar! Snacka om att de två tjejerna som under smått kaotiska förhållanden försökte flytta in idag har mycket att leva upp till.

Nu måste jag sova, vilket är omöjligt i den här värmen. Fem timmar innan klockan ringer, men det är det värt för en kväll med brassarna. Dessutom galet mycket att göra på jobbet nu i "back to school"-tider. Hade inte en chans att göra det jag egentligen skulle göra idag då jag var tvungen att vara på golvet och sälja hela dagen. Suck.

Imorgon blir det inflyttningsöl hos Malin och Peter. Det ska blir väldans trevligt och ser fram emot att träffa Mags som jag inte sett på tre år.

Men nu. God Natt.

As We Enter.

Är egentligen alldeles för trött för att skriva något sammanhängande ikväll igen, och allt är Emils fel. Måndag kväll = Entourage-kväll. Bara det att Emil pallrar sig hem först runt midnatt. Här sitter jag och har tvättat hans handdukar och det är tacken man får. Hah!

Lite mer detaljerad sammanfattning av helgen då.

Fredagen spenderades i soffan med Natte tittandes på diverse gamla klipp på youtube innan vi letade oss ut till pation och hängde lite med mina grannar samt Totta och Joel. På grund av både min och Nattes fattigdom vart det dock rätt städat och det vart en ordentligt natts sömn.

På lördagen orkade jag inte med mycket fram till att mina nya finska vänner plockade upp mig vid femtiden. Tillsammans med Daniel (min kollega), hans bror, hans kusin och en vän till dem for jag upp till Richmond Hill där vi mötte upp med lite fler grabbar och spelade innebandy. Det var sjukt kul och jag hängde ett par kassar men konditionen är ju inte på topp. När jag stapplade mot bänken för ett första byte kollade killen på mig med allvarlig blick och frågade om jag verkligen var okej. Såg väl ut som jag sprungit tre raka maraton och han var seriöst orolig för att jag skulle få i pumpen eller nåt. Haha. Men icke, jag svettades vidare och sköt in mig rätt bra tillslut. Det man saknar i fysik får man ta igen i teknik, eller nåt.

Efter innebandy släppte grabbarna av mig uppe hos Amanda som var barnvakt och efter Linn och Tomas kommit hem så for vi ner downtown där vi mötte upp med svenska Olle och hans flickvän på en klubb mitt i Entertainment District. Där vart det lite öl och drinkar uppe på takterrassen innan vi totalt tog över dansgolvet. Det var längesen jag dansade så mycket och det var riktigt kul att hitta en klubb och ett dansgolv som spelade rätt bra musik där man verkligen kunde dansa av sig. Svettiga stapplade vi ut runt klockan två och jag och Amanda började promenera hemåt. Halvvägs råkade vi passera en nattöppen kinarestaurang och Amanda skulle prompt in och käka "sourcreme chicken". Efter att jag förklarat för den förvirrade kinesen att hon menade "Sweet and sour chicken" fick vi vår mat superfort. Jag var tyvärr inte tillräckligt uppmärksam utan satte i mig en hel chili i tron på att det var kyckling och spenderade nästa 20 minuter svepandes vatten, gråtandes, snuvandes och suckandes. Typ det värsta jag varit med om. Fortfarande helt sträv i gommen och på tungan. När vi väl skulle betala uppdagades dock kvällens antiklimax. Amanda hade någon gång under kvällen blivit av med sin börs. Som tur var hade jag exakt kontanter för att täcka maten, kineserna fick väl en trettio cent i dricks, och vi stapplade helt enkelt tillbaka mot klubben igen. Där hade dem inte hittat någon börs och det var två slagna hjältar som satt sig i en taxi och åkte hem. När jag betalade med kort frågade chaffisen om jag ville dricksa, då han åkt en omväg sade jag otrevligt "NOPE" men han lade på 25cent ändå. Jahapp. Haha.

Söndagen gick sen i den där mysiga softande bakisandan. Vi for upp till Leslie och jag hämtade mina grejer hos Amanda innan vi sade hejdå och knatade över till Lena. Där hängde jag och Emil i poolen och efter ett tag kom Claes och Peter och gjorde oss sällskap. Malin kom över i lagom tid till middagen och det var en perfekt slapp söndag. Den avslutades på bästa möjliga sätt med lite hederlig actionporr i form av The Expendables. Efter bion vart det en kvällspromenad hem innan jag totalt kollapsade i bäddsoffan. Tyvärr är det ju typ 34 grader utomhus vilket betyder att det är 46 grader i vår lägenhet, logiskt va. Så det är ju ett jävla meck att försöka sova.

Nu ska jag försöka ta tag i det där mecket igen och bädda ut min säng. Imorgon väntar en massa jobb. Hade så sjukt mycket att göra idag så var tvungen att lämna hälften till imorn. Men tiden springer iväg i alla fall. Härligt när man kollar på klockan och inser att man redan slutat egentligen. Fast inte så härligt med obetald övertid i och för sig. Oh well.

Dagens (andra) låt sponsras av augusti månads Foot Locker-skiva.

Get Ready It's a New Day.

"So it's not about fame and fortune,
it's about believing and believeing in yourself,
and understanding that this life is, it's life,
it's liberty, and the pursuit of happiness,
and happiness is not about getting what you want all the time,
it's about loving what you have,
so Get Ready It's a New Day."

Sunday Bloody Sunday.

Ännu en söndag. Och jag hade tänkt skriva ännu ett sånt där mastodontinlägg om helgen. Men jag är på tok för trött för att det så tänkte istället sammanfatta lite kort vad helgen innehållit, så sparar vi det där superinlägget till imorn. Ganska säker på att mina fem unika läsare av bloggen överlever. Helgen har alltså innehållit (i ingen vidare speciell ordning):

* Patiohäng
* Sovande
* Innebandy
* Dansande
* Alkohol
* Kines-nattmat
* Borttappad börs
* The Expendables
* Poolbadande
* Söndagshäng

Yes. Ännu en fantastisk helg alltså. Men nu rackarns ska jag sova, om jag nu ska överleva ännu en vecka på lagret. Men jag känner på mig att morgondagen kommer bli bra, min (eller ja, min och min) iPod är påfylld med massa ny (fast egentligen gammal) musik och det kan ju faktiskt göra ens hela dag. Nu tar vi nya tag och ser fram emot ännu en vecka in the big T.O.

Fredag hela månan.

Fredag. Äntligen. Ännu en vecka man betat av. Börjar så smått komma in i dem där rutinerna nu. Konstigt det där med rutiner egentligen. Brukar inte vara mycket för det annars, men nu rackarns går ju livet som på en gammal hackig lp-skiva som man bara lyfter upp den där lilla nålen och flyttar in den till början av skivan igen.

7.30 - Klockan ringer. Tyst. Jag sover.
8.00 - Klockan ringer igen. Suck.
8.12 - Jag masar mig upp, tittar in på Emil, han sover så sött. In och duscha.
8.25 - Fixar sig, borstar tänderna, sätter på datorn.
8.36 - Slösurfar på världens segaste lina.
8.42 - Går hemifrån.
8.53 - "Large coffee, double double, and a plain bagel with cream cheese please."
9.01 - Kliver under plåtgaten och knackar på dörren.
9.17 - Skriver ut mina följesedlar osv för dagen och äter min frukost.
--> 17.26 - Jobb, jobb, jobb. Bära kartonger. Flytta skor. Springa i trappor.
17.42 - Hemma. Däcka i soffan.
--> 23.47 Diverse tidsfördrivning.
23.48 - Emil kommer hem. Småsnack. Film/TV-serie-tittande.
01.11 - Somna.

Och sen gör vi det igen. Enda skillnaden är att på fredagar klämmer vi in "17.33 - LCBO". Haha.

Hursom. Sitter här i soffan med en nyöppnad Kronenbourg och försöker att inte somna. Natte är väl förhoppningsvis på väg men med den skåningen men man ju aldrig. Han skulle lika gärna kunna sitta på spårvagnen västerut. Får se vad vi styr upp. Blir väl lite patiohäng och sen kanske någon lite barrunda senare under kvällen när Emil behagar showa up. Yeppyepp.

Veckan har annars gått snabbt som attan. Trevligt faktiskt, när vardagarna springer undan. Så att säga. Igår for jag och Emil upp till Amanda och tillsammans med henne och Tomas drog vi iväg till Markham och slog lite bollar på en driving range. Var ju en massa år sen man ens höll i en golfklubba men det gick förvånansvärt bra. Slice'ar ju bollarna som en tok, men siktar man ordentligt till vänster så blir det ju nästan rakt tillslut, haha. Det var oerhört trevligt i alla fall. Min finska kollega Daniel har snackat om någon par-3-hålsbana som ligger nära honom som vi ska försöka komma iväg och spela på. Så det så.

Annars inte mycket nytt. Tiden rullar på. Det är ju det här med rutiner och allt igen. Nu har man sitt heltidsjobb, man har sin umgängeskrets, man har sitt liv här. Det är som hemma - fast i Toronto, liksom. Lite knasigt, men rätt fantastiskt.



Det här med att leva för helgen förresten, sammanfattar ju Herbert rätt bra.

"Man jobbar för att rättfärdiga sin ledighet, det är inga konstigheter eller ens nåt mer med det. Den drivkraften är en nödvändighet, som en morot uti min motbok (?) och ett belöningssystem."

Nu buzzade Natte! Fred ut!

Scott Pilgrim.

Tisdag. Ännu en dag.

Sjuhundrafyrtionio gånger varje dag spelas trailern för filmen Scott Pilgrim VS. The World på mitt jobb. Så idag tyckte jag och min kollega Matt att nog är nog, trailern har gjort sitt, idag ser vi filmen. Sagt och gjort gled vi över till Scotiabank Theatre efter jobbet och lyckades pricka in en visning på minuten. Riktigt bra film visade det sig vara. Michael Cera gör ju i stort sett precis samma roll som han alltid gör, men å andra sidan gör han den helt magnifik. Ramona Flowers (karaktärens namn, glömt skådisens namn och orkar inte gå in på imdb igen) är ju helt omöjlig att inte bli kär i. Ligger här i min säng och planerar om att om drömma Ramona Flowers inatt. Hursom, se filmen! Sjukt rolig, jävligt snyggt gjord, perfekta skådisar och det bästa, inspelad och utspelar sig i Toronto. Man kände igen sig en hel del. Så det kanske inte är helt omöjligt att springa in i en egen Ramona Flowers downtown!

Efter bion tog jag en kvällspromenad hem, drog i mig ett par majskolvar och lite sallad till middag och nu rackarns ska jag sova. Har för mig att det var något mer jag skulle skriva men är för trött för att minnas. Så vi säger god natt istället.

Måndagsbarn / Själsfrände.

Måndag = fixdag. Hem, diska, laga mat, diska igen, städa upp, städa bort, städa undan. Hade egentligen tänkt klippa mig också, vilket jag i och för sig har tänkt varje dag i två månader nu, men diskandet och fixandet tog för lång tid. Äsch, ingen som bryr sig om mitt barr när jag springer omkring och svettas nere på mitt lager ändå.

Nu ser det i alla fall rätt trevligt ut här hemma i lägenheten. Det mesta av diskandet hade ju världens bästa roomie redan betat av, men resterna rök ikväll också. Ännu ett bevis på att jag aldrig ska lämna Emil var att när jag klev innanför dörren, slog på lampan och i samma stund kom på mig själv med att "just fan, vi har ju ingen el", hände något extraordinärt. Döm av min förvåning när lampan tändes.

And Emil said, let there be light: and there was light. And John saw the light, that it was good.

Om man nu skulle vara troende, men det har vi ju redan kommer överens om att vi inte är. Hursom, elen fungerar, woho. Vet inte riktigt hur det gick till för min bättre hälft har inte kommit hem än, men jag är imponerad, som så många gånger förut.

Här sitter jag nu och väntar. Har tänkt att vi kanske ska koka oss varsin majskolv, kanske värma en kopp te och kolla på nya Entourage. Och om jag har tur, om jag har riktig tur, kanske jag får skeda.

Fred ut.



Fel låt till titeln på inlägget, jag vet. Men Maggio känns ju väldigt 2008 (bästa uttrycket, haha!) fast namnet på låten passade liksom in lite bättre. Fast egentligen, Emil är ju uppenbarligen min själsfrände, så kanske inte. Vi stuvar om lite. Sådär. Fred ut igen.

EDIT: I fixandet ingick det att spraya skor. Har regnat en hel del senaste dagarna och jag tänkte passa på att skydda våra skor lite. Resultatet:

Nu kom Emil hem också. Det visade sig att allt han gjorde för att fixa elen var att slå på en säkring till "on" igen. Hahaha, vi var utan el från fredag kväll till måndag dag. SMARTA GRABBARNA!

Fred ut - tredje gången gillt.

Du hade tid.

Ännu en fantastisk helg. Ännu en söndagskväll med smygångest.

Nej, nu ska vi inte vara sådär deppiga och emo som vi varit lite väl mycket på sista tiden. Livet går upp och ner men det är bara du själv som i slutändan kan bestämma hur du vill att det ska vara. Visst, ibland är det rätt skönt att få vara ledsen, men när allt kommer omkring kan du inte gå omkring och tycka synd om dig själv hela tiden, det lär knappast vara bra i slutändan. Acceptera och gå vidare.

Så vi kör vidare på det här med fantastisk helg istället för det där andra.

Fredag 16.53. Lägger tillbaka sista singelskon i sin rätta låda och sliter av mig domartröjan. Nog är nog. Öppnar pay-checken. $505. Hyra på $475. Snabb huvudräkning. 30 dollar kvar, hmm, dem där Nike Sweet Classic vi precis fick in kostade 59 dollar, och idag råkar ju vara 50%-day. Ja, vafan, man lever ju bara en gång, och då kan man ju passa på att se bra ut, eller ja, så bra ut som man kan, eller nåt. Kashing. Förbi LCBO. Kashing. Promenerar hem längs Dundas med en påse med skor och rom och fylld av förväntan (jag alltså, inte påsen).

Väl hemma vart det ett par öl med Emil innan vi mötte upp med Amanda och drog mot Rogers Centre. Där körde jag mitt vanliga biljettförhandlande och de nästa fyra timmarna spenderades med att skrika "DEEEEEFEEEENCE" åt sunkiga Argonauts. Grabbarna ledde med 12-3 inför sista quartern men lyckades ändå förlora. Vi lät det dock inte dra ner vårt humör utan tog en promenad upp till Kensington Market efter matchen. Vi snackar kanadensisk fotboll för övrigt, för er som inte hänger med. Väl uppe i KM mötte vi upp med Totta och hennes roomies Cooper och Dixon. Efter ett tag dök även min finska kollega Daniel upp med sitt entourage. Även Emils fantastiska flickvän Sara tittade förbi och kvällen spenderades tjattrandes på en pub i Kensington. När vi väl kom ut vid två-tiden började dock förvirringen. Jag fick på något sätt tag i en longboard, men ägaren försvann. Emil och Sara gick hem och det finska entouraget var spårlöst borta. Kvar var jag med min longboard, en förvirrad Amanda och en karatefull Daniel. Medan en förtvivlad Amanda försökte ta hand om Daniel som skulle både socialisera och slåss med var och varannan dem passerade samtidigt som hon försökte få tag i resten av gänget rullade jag upp och ner på Kensington Street på nya bästa vän. Jag spontan high-five'ade med folk på vägen och var allmänt nöjd med att få rocka lite longboard igen. Tillslut gav vi upp sökandet efter någon efterfest som longboardägaren hade dillat om innan han försvann och vi satt oss i baksätet på en taxi och for hemåt. Hungriga som attan, då varken jag eller Amanda hade käkat middag, försökte vi få tag i nattmat väl hemma i våra hoods men allting visade sig vara stängt. Daniel klarade tillslut inte mer och kollapsade bakom Pizza Pizza och jag fick ta och ringa hans bror. Fem minuter senare är det finska entouraget på plats tillsammans med longboardkillen, till min stora besvikelse, trodde jag hade lyckats lura på mig brädan. Istället för att tacka för oss där drog vi alla upp till pation där vi drog i oss flaskan med rom, käkade chips, lyssnade på finsk musik och hade svepartävlingar. När vi väl skulle ramla i säng lyckades Amanda på något oklart sätt stänga igen dörren på vår skarvsladd vi har till brassarnas lägenhet (då dem inte har någon el längre men modemet till det Internet vi alla använder finns inne hos dem) vilket ledde till, vad Amanda kallar, en explosion. Och nu sitter jag här i lägenheten utan el i vardagsrummet, köket eller hallen. När Emil kom hem på lördagsmorgonen och jag beklagade mig för han öppnande han kylen - check, tände på toan - check, och tände inne hos sig - check, innan han deklarerade att han var lugn och inte behövde mer utan detta fick jag styra upp. Haha, tack kompis! Nejdå, Emil ska ha props, han diskade all vår äckliga disk, som så många gånger förut. Vi hade för övrigt ett ordentligt bromance snack på puben i Kensington Market och stod och kramades länge och väl. Big love broder.

Istället för att ta tag i allt och städa, ringa Ali-the-landlord osv på lördagen smet jag iväg från allt och gick och shoppade lite mer 50%-grejer på jobbet med Amanda och Emil. Efter en bakisburgare for jag och Amanda upp till henne där vi softade ett tag innan vi gick över till Lena och badade / hälsade på. Nybadade och fräscha fixade vi i ordning oss för den grillmiddag som Tomas och Linn (Amandas familj) styrt upp. Tyvärr jobbade både Emil och Natte så det vart bara vi fyra, men det var fruktansvärt trevligt. Världens världens godaste ribs följdes upp med lite öl och sällskapsspelande. Natte ramlade in dyngsur runt klockan 23 och vi började då fara ner mot stan. När vi kom fram till målet, puben Madison där Lucas och Rodrigo firade sina födelsedagar, visade det sig att det är 21 där. Lill-Natte är ju tyvärr fortfarande bara 20 så vi kurade ihop oss under ett litet paraply i spöregnet och väntade tills Emil kom ut. Han dissade brassefesten för oss och tillsammans tog vi en taxi till vårt nya stammishak. Vi gick i 6 månader och gav Imperial Pub, som stället heter, tveksamma blickar tills vi, tillsammans med Magnus, tog ett par öl på deras patio för ett par veckor sen, och nu älskar vi stället. I och med spöregnet spenderades dock lördagen inne i deras "library" och det vart riktigt trevligt tillslut. Sara kom förbi och efter ett par öl promenerade vi hem. Väl hemma testade vi gränserna för min bäddsoffa då jag, Amanda och Natte delade säng. Det var inte riktigt så mysigt som det låter utan mer trångt, det hjälpte heller inte att Natte tog ALLT täcke och att vi somnade fem men Amanda likt förbannat vaknar 10.30 pigg som en lärka och börjar läsa bloggar på min dator mitt i sängen. Suck.

Söndagen har sen varit världens skönaste bakissöndag. Jag, Amanda och Natte for upp till Leslie där vi köpte kinasmisk och droppade av Natte på IKEA. Nästföljande 4-5 timmar tror jag inte att varken jag eller Amanda lämnade soffan. Amanda sov mest och jag kollade fotbollsrepriser. Linn och Tomas var ute och handlade lite men kom tillslut hem och då vart det tacos! Smaskigt värre. Tredje raka söndagskvällen hemma hos Amandas familj och jag skäms lite då det känns som jag äter dem ur huset, men å andra sidan är det de enda tre hemlagade middagarna jag ätit på drygt en och en halv månad, haha. Efter middagen vart det lite tv-tittande i trevligt sällskap innan jag stoppa iPod-hörlurarna i öronen och tog mig an tunnelbanan söderut igen.

Och nu sitter jag här igen, eller ja, ligger mer, i min grönblommiga bäddsoffa med obehagliga fläckar på. Lyssnar på lite mysmusik i mörkret och försöker göra mig mentalt redo för ännu en arbetsvecka i den där så kallade affären. Ännu en vecka fylld av kaos och kommunikationssvårigheter. Haha. Men så är det! Bara att se fram emot nästa helg och hoppas den blir lika fantastisk som den här. Men med min svenska trupp som fortsätter att leverera tror jag nog inte det ska vara någon fara!

Imorgon blir det till att städa, diska och försöka fixa elen. Annars är det nog inga storslagna planer som väntas denna vecka. Ska försöka hänga lite med Rodrigo då han far tillbaka till Brasilien i början av september. Det ska bli tråkigt då han blivit som en bror för mig här, men han snackar om att komma och hälsa på i Sverige nästa sommar och det vore ju för härligt. Har även kollat, mest på skoj, på vad det skulle kosta att plugga portugisiska i Brasilien. Det skulle ju vara sjukt kul men man sitter ju inte direkt och chillar på en förmögenhet. Men man vet ju aldrig vad som händer. Kanske vinner man på en trisslott samma dag man kommer hem till Sverige. I så fall blir det första bästa flyg till sambaland. Menmen, nog om drömmar och fantasier. På tal om drömmar drömde jag förresten att jag var Dolph Lundgren i The Expendables och gick runt och dödade alla andra i filmen. Kanske ett tecken på att det är det jag ska göra i veckan, lura med Emil på bio. Vi säger så. Hah.

Puss, kram, god natt osv.

Seasons of love.

Vetskapen om att livet aldrig igen blir som det än gång var ligger ständigt och gnager i bakhuvudet. Men verkligheten är inte alltid så som man hoppats. Verkligheten idag är inte som jag hade hoppats den skulle vara. Men verkligheten är fortfarande verkligheten. Och när framtiden mest ser mörk och orolig ut kan man ju ibland vara nostalgisk och se bakåt. Även om det aldrig blir som förr finns det ingen eller inget som kan ta dem stunderna ifrån mig. Det var dem finaste stunderna i mitt liv. Stunder jag aldrig kommer glömma. Jag har alltid dem stunderna.










Livet går ju, trots allt, och vare sig om man vill eller inte, vidare.

Jag var bara inte gjord för dessa dar.

Det är konstigt ibland, livet.

På sex månader förlorade jag två av de viktigaste människorna i mitt liv. Två olika sorts förluster, två olika sorters saknad.

I tjugotvå år levde jag ett liv utan större motgångar. Det är spännande det där med -gångar. Med framgång kommer medgång, ibland går livet på tomgång, men mest känner man att man lever när livet bjuder på en motgång.

Livet bjöd mig på en motgång, tog något ifrån mig och jag flydde. Första tanken, bort. Bort bort bort. Jag åkte bort, livet bjöd på en till motgång, tog ännu mer ifrån mig. Ingenstans kvar att fly.

Man vet att man är ensam när man är med människor, och inte vilka människor som helst, utan människor man älskar, människor man trivs med, människor man skrattar med, kramas med och ler med, men inuti känner man sig ensam. Inuti slåss saknaden med sig själv. Ett slagsmål med endast förlorare.

Har tänkt mycket på det där med tro på senaste tiden. Hur mycket lättare saker verkar om man har något att tro på. Men det är svårt det där med tro också. Jag har aldrig trott. Aldrig. Vad finns där att tro på. I en värld med så mycket misär, och med ett år med så mycket motgång, känns det egentligen nu mer än någonsin overkligt att tro. Men någonstans avundas jag de som tror. De tror ju på något, och någonstans måste det ju betyda något, eller. Det är ju rätt mörkt att inte tro egentligen, men när livet gör det svårt för en så ja, är mörkret rätt svårt att komma undan från.

Mycket tankar. Mycket känslor. Hemlängtan som slåss med rädslan för vad som väntar. Saknad som slåss med sanningen om hur allt egentligen är. Två hål som växer i ett hjärta som krymper. Finns det plats för fler hål? Fanns det något man kunde göra? Finns det något man kan göra? För många frågor, för få svar.

Vågar man någonsin försöka vinna när man vet hur det känns att förlora?

Öga för öga, tand för tand.

Sliten tvåbarnsmorsa söker partner. Får ej rösta på moderaterna. Nollställd till det mesta annars.

Living for the weekend.

Nu, vid 23 års ålder, börjar jag förstå vad Richard Archer och de andra grabbarna i Hard-Fi menar med att leva för helgen. Jag har ju aldrig riktigt, i "vuxen" (tsss) ålder, haft riktiga helger. Enda sen jag började jobba har jag jobbat oregelbundna tider och oftast helger. Vilket ledde till att när andra vänner, som jobbade på "riktiga" jobb, njöt av att gå på helg och ha lediga dagar, jobbade jag oftast. Istället kunde jag spontan-gå-ut på en söndag eller tisdag. Men nu rackarns surrni, nu är det ändring på det. I och med mitt nya, och förhoppningsvis fasta, schema, jobbar jag 9-5 måndag till fredag. Så nu är jag en av dem. En av dem som sitter en söndag kväll och förbarmar mig över ännu en arbetsvecka med tidiga mornar. En av dem som på onsdagseftermiddagar börjar se början på ljuset. En av dem som vid fredagar klockan 2 på eftermiddagen redan har storslagna planer för helgen. En av dem som ett par timmar efter kliver av tåget med sunt förnuft och kliver på igen först måndag morgon. En av dem är jag.

Och nu är det ju en sån där söndagskväll klockan sent. Och här sitter man och åmar sig över att nu är det roliga över för denna gång. Dags att sova och vakna i något sorts work-mode. Sen försöka hålla i det där mode't i fem raka dagar. Fem raka dagar av ansvar och annat sånt där vuxet man lyckats klara sig undan förut. Eller nåt. Men man vet ju, att sen, sen, lååångt där framme. Där väntar två kvällar av galenskap och en vilodag.

Malin frågade mig i lördags hur jag orkade köra på då fredagen vart lite (ganska mycket) för hård. Och jag svarade ju lite som det är, man lever ju för helgen. Haha. Någon gång ska man ju göra det också. Antar jag.

Denna helg då. Ja, vi levde, som vi levde. I fredags mötte jag upp med min fantastiska franska vän Aurelien och på LCBO sprang vi in i brasilianska Sabrina. Vi lurade med henne till min patio där vi tre satt och socialiserade. När Emil äntligen snubblade hem från jobbet slet vi med honom och drog till Madison där ett brassegäng väntade. Det vart lite shots, lite öl och lite allsång i pianobaren innan vi greppade en taxi hem. Väl hemma har nog sängen aldrig varit skönare. Jag har inte riktigt kommit in i mina nya arbetssysslor vilket gör att det blivit några timmar övertid i veckan. När jag stämplade ut fredag eftermiddag hade jag klockat 50 timmar, så ni förstår att bäddsoffan lockade rätt bra.

Tyvärr fick jag inte direkt sova ut. Mobilen ringer klockan 9.20 och jag svarar förvirrad (och fortfarande lite berusad) på svenska. Det visar sig att det är kaos på jobbet och T min butikschef behöver någon där för att öppna med han. Jag ramlar på mig ett par shorts och en tisha och stapplar på ostadiga ben bort till jobbet. Där däckade jag i stort sett på en av bänkarna och kämpade för att hålla mig vaken medans T fick ta hand om kunderna. Vid elva kom det in en kollega och jag kunde masa mig hem till sängen igen. Vid tre-tiden ringde telefonen igen, denna gång var det Amanda som undrade vad jag höll på med. Ingen ro, ingen ro. Hon for (såklart) ner från suburbia och vi möttes upp på systemet innan vi gick hem och slog oss ner på pation. Efter ett tag kom Malin och Peter och tittade in. De fick touren av vår spartanska lya och efter ett par öl på den välkända pation tog vi en taxi till Ossington/Dundas. Där vart det smaskiga hamburgare och lite mer sällskap i form av Jill och så småningom Natte (som lyckades hitta dit trots att det var flera kvarter bort!). Det blev sedan en liten barrunda längs Queen Street och vi fick lite förstärkning under kvällen. Oerhört trevligt, och fantastiskt roligt att Malin och Peter har flyttat hit. Dem kommer nog få dras med mig mer i framtiden, så det så.

Idag har det mest blivit slappande innan jag for upp mot Amanda. Jag gjorde ett pit-stop hos Lena för lite efterlängtad pool-badning innan det vankades supergod middag hos Amandas familj. Kom fram till att det var den första hemlagade maten jag ätit på över en månad. Vad säger ni om det, hah. Efter maten vart det filmen The Hangover, och jag tror nästan att Amanda höll en hel halvtimme innan hon börja drägla på soffan. Det är rätt skoj att kolla om den filmen nu när man varit i Vegas. Man känner ju verkligen igen sig, både hotellen och hangovern, så att säga.

Men nu, nu blir det till att sova. Ska bara vara säker på att jag bäddar ut hela sängen ordentligt, och inte lägger den sista tredjedelen på soffborden, som jag hade lyckats med i fredags natt. Hur jag sov en hel natt med benen upp i 30-gradig vinkel förundras jag över. Men som Phil säger: "We tend to do dumb shit when we're fucked up."

Måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag, sen lever vi på helgen igen. Förhoppningsvis stannar denna vecka runt 40 timmar jobb och inte mer. För övrigt blir det förmodligen Kanadensisk Fotboll på fredag och grillparty på lördag. Veckan har inte ens börjat men helgen är bokad, snacka om att leva för helgen.

Adios.

Two great european narcotics, alcohol and christianity, I know wich one I prefer.

I never cared about god when life was sailing on the calm.
So I said I'd get my head down and I deal with the ache in my heart.
For that if god exists I reckon he'd pay me regard.
Mum says me and you were the same from the start.

Garden State.

Andrew Largeman: You know that point in your life when you realize the house you grew up in isn't really your home anymore? All of a sudden even though you have some place where you put your shit, that idea of home is gone.
Sam: I still feel at home in my house.
Andrew Largeman: You'll see one day when you move out it just sort of happens one day and it's gone. You feel like you can never get it back. It's like you feel homesick for a place that doesn't even exist. Maybe it's like this rite of passage, you know. You won't ever have this feeling again until you create a new idea of home for yourself, you know, for your kids, for the family you start, it's like a cycle or something. I don't know, but I miss the idea of it, you know. Maybe that's all family really is. A group of people that miss the same imaginary place.


Lite av ett förtydligande.





Andrew Largeman: Fuck, this hurts so much.
Sam: I know it hurts. That's life. If nothing else, It's life. It's real, and sometimes it fuckin' hurts, but it's sort of all we have.

Augusti i helvetet med gårdakvarnar och skit.

Tillbaka i verkligheten. Eller ja. Tillbaka till det här livet som faktiskt är verkligheten men som inte riktigt känns som verkligheten för vi bor ju inte riktigt hemma egentligen och ja... ni förstår.

Resan ja. Jag försökte ju uppdatera rätt flitigt men som jag fått påpekat för mig vart ju innehållet lite tunnare och tunnare ju längre vi kom på vår road trip. Men jag tänkte sammanfatta lite kortfattat, framförallt så att jag kanske kan kolla tillbaka om 50 år och ha ett facit på hur vi åkte. Följer jag i min kära (världens bästa) mors fotspår minnesmässigt kommer jag väl vara övertygad om att sommaren 2010, ja då bilade vi genom Ryssland. Då kanske jag kan hitta den här gamla dammiga bloggen ute i etern och rätta mig själv. Eller nåt.

Vi landade ju i alla fall i San Francisco, denna vackra stad, onsdagen den 14.e juli. Där stannade vi sex nätter och hann med att besöka Alcatraz, shoppa lite och gå på baseball innan vi hyrde vår kära Bettan, en Jeep Patriot, och bilade söderut. Eller ja, vi körde ju egentligen norrut först men det var ju bara för att korsa Golden Gate.. anywhoooo.
Första stoppet vart Santa Cruz där vi åkte berg- och dalbana och åt resans godaste, och mest vitlökssmakande, mat. Därifrån for (!) vi söderut till Santa Barbara, där badade vi på stranden och blev filmade när vi spelade strandfotboll. Vi fortsatte nedåt och lunchade i Venice Beach innan vi landade i ett nördinvaderat San Diego utan lediga motellrum. Efter en läskig natt på något Bates Motel-liknande ställe vart det tre nätter till på ett lite mindre skrämmande motell i Pacific Beach. Efter San Diego väntade Las Vegas. Detta påhitt till stad mitt ute i öknen som man sett i serier och på film sen man var liten knatte. Det visade ju sig vara precis exakt så som man trodde att det skulle vara, och efter två hårda (och preskriberade) nätter masade vi oss mot LA. Vi stannade en natt i någon liten håla jag glömt namnet på för att spendera dagen efter på nöjesfältet Six Flags. Efter att de modiga grabbarna i gänget, alltså alla utom jag, åkt varenda berg- och dalbana de kunde hitta for vi till Hollywood där vi spenderade semesterns sista sex nätter. Den första natten på Julia Roberts sjaskiga motellrum från Pretty Women (slutscenen), de andra fem på ett helt okej motell med en mindre okej indisk man som manager. I LA hann vi bland annat med att bränna oss och gå på Universal Studios innan vi flög hem torsdagen den 5.e augusti. Allt som allt var det 22 magnifika nätter (kan feltolkas) och en resa jag sent kommer glömma. Så tack! Tack Felix "jag höjde farten på AC'n!" Reichard, tack Hampus "American WHAAAAAT!?" Lennerhed och tack Emil "Det står på skylten!" Pettersson. Tack för en sjukt rolig och mysig semester! Från er John "vad sa han!?" Witt.
Nene nene nene.

Men "verkligheten" var det ja. Lite konstigt att åka på semester och inte komma hem-hem liksom. Men ibland känns det knappt som att det finns något hem-hem kvar. Jag tvingade Amanda (och hennes "familj") att se Garden State ikväll, och hade Amanda inte somnat efter 22 minuter hade hon sett den scenen då Andrew (Zach Braff) och Sam (Natalie Portman) är i poolen och Andrew pratar om den stunden i ens liv då man inser att huset man växte upp i och som alltid varit hem inte är hem längre. I mitt fall är det väldigt påtagligt då Månstigen, huset som alltid funnits där och alltid varit det där riktiga hem-hem'et, såldes för ett tag sen. Sen pratar han om att ha en falsk hemlängtan till något som egentligen inte ens finns kvar. Precis så känner jag nu, jag längtar just nu väldigt mycket hem till något som faktiskt inte ens finns kvar. Men längtan är ändå där. Längtan och saknad. Saknaden tar dock ofta över. Det är lite konstigt, och väldigt jobbigt ibland, att man kan sakna något som inte finns kvar mer än att längta till saker som fortfarande finns kvar.
Men någonstans i längtandet finns det alltid en glimt av nåt bra, att det där längtandet kommer en dag försvinna, för då är man där, där dit man längtat. Men saknaden, saknaden kommer aldrig försvinna. Den bara växer och växer och när man minst anar det vänder man sig om och inser att man stirrar den rakt i ansiktet. Saudade, som en brasse skulle sagt.

Nu gled jag iväg igen, jag gör tydligen rätt lätt det. Det var ju den där "verkligheten" vi pratade om. Livet här i Toronto. Det är ju lite speciellt. Håkan H är ju en vis man och idag vart det som så att jag satt på den där tråkiga tunnelbanan upp mot Sheppard och lyssnade på hans ord. Framförallt vissa ord träffar ju rätt bra. Och just nu, just nu känns det som en tavla allt det här. Som en tavla över rätt och fel. Man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.

I helgen har det dock varit mycket gårdakvarnar. Min svenska trupp, dem är mina gårdakvarnar. Fredag, lördag och söndag har spenderats i gott sällskap med framförallt Emil, Natte och Amanda men även lite Totta. Det har blivit lite "skate night", lite patio-häng och lite smak av Danforth a.k.a. Greek Town. Oerhört trevligt och jag är mäkta glad att jag har min trupp. Vi är ett rätt roligt gäng egentligen. Två rent allmänt coola stockholmare, en förvirrad skåning, en nollställd (haha!) norrlänning och en tokig göteborgare. Snacka om att vi är bra reklam för världens bästa land.

Nu ska jag nog sova. Imorgon blir det upp tidigt och jobba, sen ska jag försöka få ordning på vår kaosiga lägenhet. Har en massa tvätt och fixande kvar. Vi hoppas på gårdakvarnar imorgon med.

Eftersom jag haft en håkan-dag så blir det två låtar idag, god natt.

-------------------------------


Allt det bästa till dig min vän, må kärlek gå din väg igen, även om det är slut med mig. Jag står utanför din dörr, bara för att säga, att jag aldrig, aldrig känt mig så ensam.



-------------------------------

Jag vet ett berg, dit jag brukade gå, det är så vackert där, nästan som en tavla åh. Nästan som en tavla över rätt och fel, för man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.




Jag har aldrig varit normal, bara när jag går med dig.

Los Angeles Pt 3.

Tiden går fort, ruggigt fort, och nu är våran fantastiska semester över. Imorgon flyger jag och Emil tillbaka hem till the big T.O. Det ska på sätt och vis bli rätt skönt men också riktigt tråkigt, det har varit tre riktigt bra veckor här i Kalifornien. Sett mycket och upplevt mycket. Men nu säger vi alltså hejdå till staterna och blickar hemåt och framåt. Håller tummarna för att mina väskor inte väger för mycket bara, det känns lite oklart.

Vi avslutade i alla fall den här resan på bästa sätt, genom att sleta av Inception i IMAX. Det var galet fett. Sjukt bra film, Chris Nolan visar än en gång att han är en av 2000-talets absolut bästa filmskapare. Dessutom visar Leo att han är en av de absolut bästa skådespelarna just nu. Och han är inte ensam i den här filmen, uppbackad av en fantastisk ensemble med ett gäng personliga favoriter så som Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page och Cillian Murphy. Allt som allt, en fruktansvärt bra film som man borde se på bio.

Nu ska jag sova, blir upp ganska tidigt imorn för att ta sig till flygplatsen.

Tack och god natt.

Los Angeles Pt 2.

Frågan är hur många gånger man kan bränna sig innan man inser att man kanske inte ska vara ute i solen hela hela dagen utan typ solskyddsfaktor 79. Japp, jag har bränt mig, lite liiiiite sjukt jävla mycket. Känns som jag har typ solsting. Men eftersom vi inte kunde gå ut igår, då vi lämnade tillbaka Bettan imorse, så ska vi ut och öla lite ikväll istället.

Blir lite middag först och sen spontangår vi någonstans. Det ska bli trevligt! Snart börjar den här resan gå mot sitt slut men lite mer äventyr ska vi väl klara av tycker jag.

Över och ut.