Jag stod och tittade ut över Essingeleden. "Det är inte värt det", sa någon bakom mig. Jag ryckte till. Han var äldre. Visare kanske. Hade han någon gång stått här själv? Jag nickade, visste inte hur jag skulle reagera. Han stannade liksom aldrig. Han sade det i farten. Nickade i farten. Gick vidare.

Jag skramlade fram telefonen. Letade upp The Streets. Satt på låten. Jag är ju i den tänkte jag. Det är ju jag.

Jag hade ju aldrig tänkt något. Mannen hade inte behövt klargöra självklarheten. Jag visste det redan. Jag bara stod där och kände vilken enkel lösning det är på allt.

Jag hade tappat nycklarna. Betett mig illa. Skämt ut mig själv. Igen.

24 år. Borde man inte ha kommit någonstans vid det laget. Känna att man är vuxen kanske. Jag menar, vid den åldern var mina föräldrar redan föräldrar. Jag kan inte ens klara av att bete mig som en normal människa..

Jag är trött på att vakna med samma känsla. Jag tänkte tillbaka idag, när jag vaknade, när jag senast inte gjorde det. Jag minns det inte. Därför är det nog dags nu. Jag har stått på den där gränsen och steppat. Fram och tillbaka. Tänkt på kvällen att nu är jag över på fel sida. Vaknar och kännt att ähh, så farligt var det nog inte. Men det var det. Om och om och om igen.

Nu har jag trampat över med marginal. Äntligen kanske? "Jag tror ett break vore bra för dig" som han sade. Han känner mig. Klart det vore. Jag älskar att han känner mig så väl. Ett break. Det är ett bra ord. Låter ganska ofarligt och inte så hårt.

Så jag tar ett break.


Jag undrar om mannen vid Essingeleden någonsin tagit ett break.

I was satisfied being in love with lie.

Things used to be, now they're not.
Anything but us is who we are.
Disguising ourselves as secret lovers.
We've become public enemies.
We walk away like strangers in the street.
Gone for eternity.
We erased one another.
So far from were we came.
With so much of everything,
How did we leave with nothing?
Lack of visual empathy equates the meaning of L-O-V-E.
Hatred and attitude tear os entirely.

Let's play the blame game.

Just nu.

Ljug för mig.

Han tittar på klockan. 16.03. Halvtid, tänker han.

Han har stått där han står i sex och en halv timme och han ska stå där i sex och en halv timme till. Det gör inte så mycket. Han trivs. Här kan han rymma från ångesten. Rymma från flyttkartongerna som stirrar elakt på han där hemma. Rymma från den trasiga soffan, den smutsiga disken och den överhängande känslan av tomhet.

Någon frågar hur han mår. Jorå, svarar han slentriant, det är bra. Lite krasslig sådär men vem är inte det. Någon säger något om att det är svårt att hålla sig frisk i dessa tider. Han stirrar slött på datorskärmen och nickar med i vad som än sägs. Brummandet från läskkylar fyller tystnaden. Någon fortsätter prata, om vädret kanske, eller någon film. Han har slutat lyssna.

Han tröttnar på brummandet och sätter på musik. Tar en till kopp kaffe. Drömmer sig iväg. Till en stad han vill kalla sin egen, vänner han inte sett på länge, gator han längtat efter att få gå på. Han fortsätter drömma. Nu är han någon annanstans. Backarna är branta som bergväggar. Nästan så att bilarna inte kommer upp överhuvudtaget. Någonstans där borta skymtar den där bron..

Han rycker till. Ruskar på huvudet. Någon annan frågar hur han mår. Jorå, svarar han, man ska inte klaga. Ett lysrör blinkar till. Han tittar på klockan igen. Några timmar kvar, skönt. Hemma väntar bara vemod. Han önskar han hade mer ork. Ork att ta tag i allt det där hemma. Det är bara lathet, tänker han, men är själv rädd att det är mer än så.

Ännu någon frågar hur han mår. Jorå, svarar han, det är bra. Han fyller filmfodralet samtidigt som han tänker för sig själv när han senast faktiskt svarade på frågan och menade det han sade.
Håkan sjunger i bakgrunden. Han stannar upp och lyssnar litet extra.

"Jag tror. Att när vi går genom tiden. Att allt det bästa inte hänt än."

Ljug för mig Håkan, ljug för mig.

Fortsätt ljug.

Allting var så enkelt då.

När jag var liten hade jag en världskarta bredvid sängen. Jag kommer ihåg när jag och far hämtade hem den. Jag minns inte när, varifrån eller hur men jag minns klart hur jag vi lyfte ur pappbiten med världen på från hans bil. När jag inte kunde somna brukade jag tävla mot mig själv i att kunna namn på flaggor. Jag var ganska bra på T och framåt för det var där jag låg med huvudet.

Världen.

Jag fantiserade om vilka platser jag skulle besöka. Drömde mig bort till små öar mitt ute i haven med konstiga namn. Såg framför mig milslånga sandstränder. En dag så, en dag.

Det var en sån där klassisk världskarta. Grönland såg gigantiskt ut. Nya Zealand var på med på båda kanterna. Och så alla färger. Alla länder hade olika färger. Jag brukade ligga om kvällarna och stirra på kartan. Tänka att alla länder med samma färg var i samma lag. Sen tävlade de mot varandra i diverse sporter. Jag minns att Sveriges färg skulle fått ihop ett rätt schysst hockeylag, har för mig att vi hade både Ryssland och antingen USA eller Canada. Fotbollsmässigt såg det sämre ut dock. Där tror jag Danmark hade ett litet vassare gäng. Minns jag rätt hade de både Italien och Brasilien.

Det var i mitten av 90-talet och ens största bekymmer var vilken färg Sverige hade på kartan eller var Seychellerna låg nu igen.

Allting var så enkelt då.

Pojken och drömmar.

I drömmen står han i en butik. Han känner igen butiken, han har varit där förut. Men det är ändå inte samma butik. Hyllorna är tomma, väggarna kala. Det osar av hopplöshet. Bakom disken står flickan. Han känner igen henne, han har sett henne förut. Men det är ändå inte samma flicka.

Pojken blinkar.

I verkligheten sitter han i sin soffa. Missfärgad och trasig. Den har varit med ett tag, tänker pojken. Precis som jag. Han stirrar på en datorskärm. Det känns som timmar. Samma ställe på skärmen, där ingeting hänt för evigt. I bakgrunden hörs Mike Skinners röst. Han sjunger om drömmar. Pojken tänker på drömmen.

Pojken blundar.

Tillbaka i drömmen. Det är nu framtid. Fast det har liksom redan hänt. Pojken tittar upp, får ögonkontakt. Flickan tittar ner på en datorskärm. Hon väntar på någonting Har han redan frågat något? Hon tittar upp. Ger honom en svårläst blick. Han tittar ner i marken. Gråa kakelplattor. Han kan svära på att han varit här förut. Nej tyvärr, säger flickan, vi har slut. Pojken tittar upp. På vadå? Stammar han fram. Flickan ser honom djupt i ögonen. Som att hon förstår att han egentligen är någon helt annanstans. Det du söker, svarar hon, lyckliga slut.

Pojken öppnar ögonen.

Någonting har hänt där han stirrat. Pricken är inte grön längre. Någon är offline. Mike Skinner sjunger om något annat nu. Pojken lyssnar inte längre. Han stänger igen datorn. Kanske imorgon, tänker han, innan han kryper ner under täcket.

Kanske imorgon.

Sanningen som slår en när man inser att man inte har något att komma med.

Jag är 23 år gammal.

För tre år sen var jag förmodligen på topp. Jag tyckte om mitt liv. Jag hade precis flyttat till en egen lägenhet. Jag kommer ihåg hur jag på morgonen drog upp gardinerna, satt på Columbus med Kent och samtidigt som jag såg ut över mitt Spånga sjöng med i refrängen.

Jag jobbade heltid på ett jobb jag trivdes med. Jag älskade det. Jag jobbade förmiddag, jag jobbade kväll. Det spelade ingen roll. Jag hade världens bästa jobb. Trettio sekunder från min port.

Jag hade världen bästa flickvän. Hon var det viktigaste i mitt liv. Hon fick mig att varje dag var glad när jag vaknade. Att uppskatta livet. Att varje sekund känna att, wow, jag är verkligen lycklig, jag har verkligen tur.

I år satt den känslan i. I år mådde jag bra. Inte bara bra, jag mådde fantastiskt. Jag hade, verkligen, inga problem. Inga bekymmer. Jag trivdes med allt. Min familj, min bostad, mitt jobb, min tjej, mina vänner. Allting var, och akta er nu, för detta ord är inget man slänger sig med, men allting var - perfekt.

Tre år senare har ordet liksom lösts upp. Sen ett och ett halvt år tillbaka har ingenting varit perfekt. Det har egentligen inte ens varit nära. Men tack vare låtsasverkligheter har jag lyckats spela ett spel där mitt liv varit någonting i närheten av perfekt.

Jag flydde landet. Jag träffade nya människor, nya f a n t a s t i s k a människor. Och jag låtsades. Låtsades och intalade mig själv att allting var bra, att allting var - perfekt.

Sen står man där. Några månader senare. På ett dansgolv man brukade kalla sitt eget. Vid en bar som kändes som ens hem. Och plötsligt inser man. Plötsligt slår det en. Man har ingenting - INGENTING - att komma med.

Hon tittar på en med en tomhet i blicken. Hon ler lite försiktigt så där som man gör när man låtsas att man bryr sig. Hon flackar med blicken. Hon skrapar med foten i golvet och tittar år sin vän. "Vi ska ut och röka" säger hon. Sen vänder hon sig om och går.

Ni pratar aldrig mer. Ni får ögonkontakt en gång. En halvtimme senare ett par meter bort från sist. Du känner pulsen höjas, du får förhoppningar. Dem krossas. Hon låtsas som hon inte sett dig. Hon går förbi. Du känner hennes axel nudda din. Du håller andan. Men det är allt. Det är allt du får.

Du tittar dig om. Ser hennes ryggtavla promenera iväg likt en dröm som sakta försvinner iväg samtidigt som man vaknar upp. Du önskar du kunde somna om igen. Ta dig tillbaka dit där du och hon var något annat. I drömmen var det ju inte så här. Men du somnar inte om.

Istället står du med din öl i handen på ett kallt dansgolv i en ytlig stad och stirrar på en ryggtavla som vandrar ifrån dig.

Där någonstans slår det dig.

Du har ingenting att komma med.

2011 - året då allt skulle klarna upp?

Det var ju så vi sa. Den där sena decemberkvällen i Toronto. I den gröna bäddsoffan som under dem ensamma kalla nätterna var min bästa vän. Det känns som år sen. Och det var ju faktiskt år sen, i alla fall ett år sen. Eller ja, i alla fall förra året. Så att säga.

Men det känns som år, i plural, sen. Ett flygplan landade på Arlanda och en pojke vaknade upp ur en dröm. Vad hände egentligen? Nu famlar han runt i ett evigt mörkt vinterland där den vita snön ena dagen är grå slask den andra. Han drömde om ett år då allt skulle klarna upp men dimman ligger tätare och lägre än en septembermorgon på den engelska landsbygden.

Han drömde om en tid då allt skulle vara som förut. Trots att han gång efter gång upprepat för sig själv att förut är inte samma sak som nu. Förut och framtid ser sällan likadana ut och trots att framtiden kan vara ljus har den svårt att slå ett förut där det inte fanns några mörker.

Den gyllene mellanzonen. Det var så hon sade. Det var det hon kallade det. Den där utopin, den där drömmen, den där fantasin han så frenetiskt hoppats ska infinna sig när det där planet väl landat och väskan har rullat ut på bandet.

Men väskan fastnade i Köpenhamn och den där Gyllene Mellanzonen försvann någonstans över Atlanten, om det nu någonsin existerat. Verklighetsuppfattningen, ja den verkar det som att han glömde packa ner. Den ligger kvar på ett kalt trägolv bredvid en trasig bäddsoffa i en halvtom och ensam lägenhet i en storstad som en gång var hans hem.

Två nätter innan hemresa gick bäddsoffan sönder. Sista natten spenderades inte ens tillsammans. Som ett hån mot den enda sak i hans liv som inte svikit honom det senaste året lät han den försvinna ur hans liv utan att ens vända sig om och ge den en sista blick. Med bäddsoffan gick även hoppet sönder. Hoppet om att komma tillbaka till ett enkelt liv.

Finns det verkligen på riktigt - enkla liv.

Han fick ju trots allt prova på det, pojken. Många får nog aldrig det. Å andra sidan vet de många inte hur det känns att få det ryckt ifrån sig. Nu är det enkla livet en verklighet lika långt borta som den grönblommiga bäddsoffan. Pojken och soffan ses aldrig mer, pojken och det enkla livet ses nog heller aldrig mer.

Men pojken har någonstans lärt sig något. Kanske har bäddsoffan förmedlat något alla de nätter de tillsammans tagit sig igenom. Pojken hade skorna på, han hade jackan på, han hade mössan på. Mössan, köpt i sin gamla hemstad, som sakta börjat ramla isär likt hans drömmar från staden.

Han var påklädd, skulle lämna lägenheten som hånler åt honom varje gång han kallar den "hem". Han skulle gå ut, gå upp för backen som aldrig verkar ta slut, över det osynlige krönet och ner för nästa backe. Över korsningen där han spelade innebandy som ännu mindre pojke. Kanske sätta sig på elskåpet. Elskåpet som en gång stod för hopp och längtan, längtan efter vad som fanns på andra sidan och hopp om vad som skulle komma skall.

Men vad skulle han dit att göra. Han vet att på andra sidan elskåpet finns inget kvar. Det är inte samma bil som står på uppfarten. Det är inte samma namn på brevlådan. Det är inte samma färg på väggarna, samma tyg på trappan eller samma lampa som alltid står tänd i köksfönstret.

Det är inte samma far som ligger och sover på övervåningen.

Så pojken stänger dörren igen. Tar av sig skorna. Tar av sig jackan. Han tar av sig mössan, låter pekfingret glida över hålet högst upp och tänker att det här går att fixa. Lite nål och tråd så fixar vi det här hålet, syr ihop drömmarna om sin gamla hemstad igen.

Hålen i hjärtat kan dock ingen nål sy ihop. Men man behöver inte riva upp det och göra det större för det. Så pojken slänger upp mössan på hatthyllan, han borstar sina tänder och han går och lägger sig.

Tänk, imorgon kan ju vara den dagen då allting klarnar upp.

Det sista vi tappar är hoppet, tänker pojken, sen somnar han.