Ljug för mig.

Han tittar på klockan. 16.03. Halvtid, tänker han.

Han har stått där han står i sex och en halv timme och han ska stå där i sex och en halv timme till. Det gör inte så mycket. Han trivs. Här kan han rymma från ångesten. Rymma från flyttkartongerna som stirrar elakt på han där hemma. Rymma från den trasiga soffan, den smutsiga disken och den överhängande känslan av tomhet.

Någon frågar hur han mår. Jorå, svarar han slentriant, det är bra. Lite krasslig sådär men vem är inte det. Någon säger något om att det är svårt att hålla sig frisk i dessa tider. Han stirrar slött på datorskärmen och nickar med i vad som än sägs. Brummandet från läskkylar fyller tystnaden. Någon fortsätter prata, om vädret kanske, eller någon film. Han har slutat lyssna.

Han tröttnar på brummandet och sätter på musik. Tar en till kopp kaffe. Drömmer sig iväg. Till en stad han vill kalla sin egen, vänner han inte sett på länge, gator han längtat efter att få gå på. Han fortsätter drömma. Nu är han någon annanstans. Backarna är branta som bergväggar. Nästan så att bilarna inte kommer upp överhuvudtaget. Någonstans där borta skymtar den där bron..

Han rycker till. Ruskar på huvudet. Någon annan frågar hur han mår. Jorå, svarar han, man ska inte klaga. Ett lysrör blinkar till. Han tittar på klockan igen. Några timmar kvar, skönt. Hemma väntar bara vemod. Han önskar han hade mer ork. Ork att ta tag i allt det där hemma. Det är bara lathet, tänker han, men är själv rädd att det är mer än så.

Ännu någon frågar hur han mår. Jorå, svarar han, det är bra. Han fyller filmfodralet samtidigt som han tänker för sig själv när han senast faktiskt svarade på frågan och menade det han sade.
Håkan sjunger i bakgrunden. Han stannar upp och lyssnar litet extra.

"Jag tror. Att när vi går genom tiden. Att allt det bästa inte hänt än."

Ljug för mig Håkan, ljug för mig.

Fortsätt ljug.