Sanningen som slår en när man inser att man inte har något att komma med.

Jag är 23 år gammal.

För tre år sen var jag förmodligen på topp. Jag tyckte om mitt liv. Jag hade precis flyttat till en egen lägenhet. Jag kommer ihåg hur jag på morgonen drog upp gardinerna, satt på Columbus med Kent och samtidigt som jag såg ut över mitt Spånga sjöng med i refrängen.

Jag jobbade heltid på ett jobb jag trivdes med. Jag älskade det. Jag jobbade förmiddag, jag jobbade kväll. Det spelade ingen roll. Jag hade världens bästa jobb. Trettio sekunder från min port.

Jag hade världen bästa flickvän. Hon var det viktigaste i mitt liv. Hon fick mig att varje dag var glad när jag vaknade. Att uppskatta livet. Att varje sekund känna att, wow, jag är verkligen lycklig, jag har verkligen tur.

I år satt den känslan i. I år mådde jag bra. Inte bara bra, jag mådde fantastiskt. Jag hade, verkligen, inga problem. Inga bekymmer. Jag trivdes med allt. Min familj, min bostad, mitt jobb, min tjej, mina vänner. Allting var, och akta er nu, för detta ord är inget man slänger sig med, men allting var - perfekt.

Tre år senare har ordet liksom lösts upp. Sen ett och ett halvt år tillbaka har ingenting varit perfekt. Det har egentligen inte ens varit nära. Men tack vare låtsasverkligheter har jag lyckats spela ett spel där mitt liv varit någonting i närheten av perfekt.

Jag flydde landet. Jag träffade nya människor, nya f a n t a s t i s k a människor. Och jag låtsades. Låtsades och intalade mig själv att allting var bra, att allting var - perfekt.

Sen står man där. Några månader senare. På ett dansgolv man brukade kalla sitt eget. Vid en bar som kändes som ens hem. Och plötsligt inser man. Plötsligt slår det en. Man har ingenting - INGENTING - att komma med.

Hon tittar på en med en tomhet i blicken. Hon ler lite försiktigt så där som man gör när man låtsas att man bryr sig. Hon flackar med blicken. Hon skrapar med foten i golvet och tittar år sin vän. "Vi ska ut och röka" säger hon. Sen vänder hon sig om och går.

Ni pratar aldrig mer. Ni får ögonkontakt en gång. En halvtimme senare ett par meter bort från sist. Du känner pulsen höjas, du får förhoppningar. Dem krossas. Hon låtsas som hon inte sett dig. Hon går förbi. Du känner hennes axel nudda din. Du håller andan. Men det är allt. Det är allt du får.

Du tittar dig om. Ser hennes ryggtavla promenera iväg likt en dröm som sakta försvinner iväg samtidigt som man vaknar upp. Du önskar du kunde somna om igen. Ta dig tillbaka dit där du och hon var något annat. I drömmen var det ju inte så här. Men du somnar inte om.

Istället står du med din öl i handen på ett kallt dansgolv i en ytlig stad och stirrar på en ryggtavla som vandrar ifrån dig.

Där någonstans slår det dig.

Du har ingenting att komma med.