Seasons of love.

Vetskapen om att livet aldrig igen blir som det än gång var ligger ständigt och gnager i bakhuvudet. Men verkligheten är inte alltid så som man hoppats. Verkligheten idag är inte som jag hade hoppats den skulle vara. Men verkligheten är fortfarande verkligheten. Och när framtiden mest ser mörk och orolig ut kan man ju ibland vara nostalgisk och se bakåt. Även om det aldrig blir som förr finns det ingen eller inget som kan ta dem stunderna ifrån mig. Det var dem finaste stunderna i mitt liv. Stunder jag aldrig kommer glömma. Jag har alltid dem stunderna.










Livet går ju, trots allt, och vare sig om man vill eller inte, vidare.

Jag var bara inte gjord för dessa dar.

Det är konstigt ibland, livet.

På sex månader förlorade jag två av de viktigaste människorna i mitt liv. Två olika sorts förluster, två olika sorters saknad.

I tjugotvå år levde jag ett liv utan större motgångar. Det är spännande det där med -gångar. Med framgång kommer medgång, ibland går livet på tomgång, men mest känner man att man lever när livet bjuder på en motgång.

Livet bjöd mig på en motgång, tog något ifrån mig och jag flydde. Första tanken, bort. Bort bort bort. Jag åkte bort, livet bjöd på en till motgång, tog ännu mer ifrån mig. Ingenstans kvar att fly.

Man vet att man är ensam när man är med människor, och inte vilka människor som helst, utan människor man älskar, människor man trivs med, människor man skrattar med, kramas med och ler med, men inuti känner man sig ensam. Inuti slåss saknaden med sig själv. Ett slagsmål med endast förlorare.

Har tänkt mycket på det där med tro på senaste tiden. Hur mycket lättare saker verkar om man har något att tro på. Men det är svårt det där med tro också. Jag har aldrig trott. Aldrig. Vad finns där att tro på. I en värld med så mycket misär, och med ett år med så mycket motgång, känns det egentligen nu mer än någonsin overkligt att tro. Men någonstans avundas jag de som tror. De tror ju på något, och någonstans måste det ju betyda något, eller. Det är ju rätt mörkt att inte tro egentligen, men när livet gör det svårt för en så ja, är mörkret rätt svårt att komma undan från.

Mycket tankar. Mycket känslor. Hemlängtan som slåss med rädslan för vad som väntar. Saknad som slåss med sanningen om hur allt egentligen är. Två hål som växer i ett hjärta som krymper. Finns det plats för fler hål? Fanns det något man kunde göra? Finns det något man kan göra? För många frågor, för få svar.

Vågar man någonsin försöka vinna när man vet hur det känns att förlora?

Öga för öga, tand för tand.

Sliten tvåbarnsmorsa söker partner. Får ej rösta på moderaterna. Nollställd till det mesta annars.

Living for the weekend.

Nu, vid 23 års ålder, börjar jag förstå vad Richard Archer och de andra grabbarna i Hard-Fi menar med att leva för helgen. Jag har ju aldrig riktigt, i "vuxen" (tsss) ålder, haft riktiga helger. Enda sen jag började jobba har jag jobbat oregelbundna tider och oftast helger. Vilket ledde till att när andra vänner, som jobbade på "riktiga" jobb, njöt av att gå på helg och ha lediga dagar, jobbade jag oftast. Istället kunde jag spontan-gå-ut på en söndag eller tisdag. Men nu rackarns surrni, nu är det ändring på det. I och med mitt nya, och förhoppningsvis fasta, schema, jobbar jag 9-5 måndag till fredag. Så nu är jag en av dem. En av dem som sitter en söndag kväll och förbarmar mig över ännu en arbetsvecka med tidiga mornar. En av dem som på onsdagseftermiddagar börjar se början på ljuset. En av dem som vid fredagar klockan 2 på eftermiddagen redan har storslagna planer för helgen. En av dem som ett par timmar efter kliver av tåget med sunt förnuft och kliver på igen först måndag morgon. En av dem är jag.

Och nu är det ju en sån där söndagskväll klockan sent. Och här sitter man och åmar sig över att nu är det roliga över för denna gång. Dags att sova och vakna i något sorts work-mode. Sen försöka hålla i det där mode't i fem raka dagar. Fem raka dagar av ansvar och annat sånt där vuxet man lyckats klara sig undan förut. Eller nåt. Men man vet ju, att sen, sen, lååångt där framme. Där väntar två kvällar av galenskap och en vilodag.

Malin frågade mig i lördags hur jag orkade köra på då fredagen vart lite (ganska mycket) för hård. Och jag svarade ju lite som det är, man lever ju för helgen. Haha. Någon gång ska man ju göra det också. Antar jag.

Denna helg då. Ja, vi levde, som vi levde. I fredags mötte jag upp med min fantastiska franska vän Aurelien och på LCBO sprang vi in i brasilianska Sabrina. Vi lurade med henne till min patio där vi tre satt och socialiserade. När Emil äntligen snubblade hem från jobbet slet vi med honom och drog till Madison där ett brassegäng väntade. Det vart lite shots, lite öl och lite allsång i pianobaren innan vi greppade en taxi hem. Väl hemma har nog sängen aldrig varit skönare. Jag har inte riktigt kommit in i mina nya arbetssysslor vilket gör att det blivit några timmar övertid i veckan. När jag stämplade ut fredag eftermiddag hade jag klockat 50 timmar, så ni förstår att bäddsoffan lockade rätt bra.

Tyvärr fick jag inte direkt sova ut. Mobilen ringer klockan 9.20 och jag svarar förvirrad (och fortfarande lite berusad) på svenska. Det visar sig att det är kaos på jobbet och T min butikschef behöver någon där för att öppna med han. Jag ramlar på mig ett par shorts och en tisha och stapplar på ostadiga ben bort till jobbet. Där däckade jag i stort sett på en av bänkarna och kämpade för att hålla mig vaken medans T fick ta hand om kunderna. Vid elva kom det in en kollega och jag kunde masa mig hem till sängen igen. Vid tre-tiden ringde telefonen igen, denna gång var det Amanda som undrade vad jag höll på med. Ingen ro, ingen ro. Hon for (såklart) ner från suburbia och vi möttes upp på systemet innan vi gick hem och slog oss ner på pation. Efter ett tag kom Malin och Peter och tittade in. De fick touren av vår spartanska lya och efter ett par öl på den välkända pation tog vi en taxi till Ossington/Dundas. Där vart det smaskiga hamburgare och lite mer sällskap i form av Jill och så småningom Natte (som lyckades hitta dit trots att det var flera kvarter bort!). Det blev sedan en liten barrunda längs Queen Street och vi fick lite förstärkning under kvällen. Oerhört trevligt, och fantastiskt roligt att Malin och Peter har flyttat hit. Dem kommer nog få dras med mig mer i framtiden, så det så.

Idag har det mest blivit slappande innan jag for upp mot Amanda. Jag gjorde ett pit-stop hos Lena för lite efterlängtad pool-badning innan det vankades supergod middag hos Amandas familj. Kom fram till att det var den första hemlagade maten jag ätit på över en månad. Vad säger ni om det, hah. Efter maten vart det filmen The Hangover, och jag tror nästan att Amanda höll en hel halvtimme innan hon börja drägla på soffan. Det är rätt skoj att kolla om den filmen nu när man varit i Vegas. Man känner ju verkligen igen sig, både hotellen och hangovern, så att säga.

Men nu, nu blir det till att sova. Ska bara vara säker på att jag bäddar ut hela sängen ordentligt, och inte lägger den sista tredjedelen på soffborden, som jag hade lyckats med i fredags natt. Hur jag sov en hel natt med benen upp i 30-gradig vinkel förundras jag över. Men som Phil säger: "We tend to do dumb shit when we're fucked up."

Måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag, sen lever vi på helgen igen. Förhoppningsvis stannar denna vecka runt 40 timmar jobb och inte mer. För övrigt blir det förmodligen Kanadensisk Fotboll på fredag och grillparty på lördag. Veckan har inte ens börjat men helgen är bokad, snacka om att leva för helgen.

Adios.

Two great european narcotics, alcohol and christianity, I know wich one I prefer.

I never cared about god when life was sailing on the calm.
So I said I'd get my head down and I deal with the ache in my heart.
For that if god exists I reckon he'd pay me regard.
Mum says me and you were the same from the start.

Garden State.

Andrew Largeman: You know that point in your life when you realize the house you grew up in isn't really your home anymore? All of a sudden even though you have some place where you put your shit, that idea of home is gone.
Sam: I still feel at home in my house.
Andrew Largeman: You'll see one day when you move out it just sort of happens one day and it's gone. You feel like you can never get it back. It's like you feel homesick for a place that doesn't even exist. Maybe it's like this rite of passage, you know. You won't ever have this feeling again until you create a new idea of home for yourself, you know, for your kids, for the family you start, it's like a cycle or something. I don't know, but I miss the idea of it, you know. Maybe that's all family really is. A group of people that miss the same imaginary place.


Lite av ett förtydligande.





Andrew Largeman: Fuck, this hurts so much.
Sam: I know it hurts. That's life. If nothing else, It's life. It's real, and sometimes it fuckin' hurts, but it's sort of all we have.

Augusti i helvetet med gårdakvarnar och skit.

Tillbaka i verkligheten. Eller ja. Tillbaka till det här livet som faktiskt är verkligheten men som inte riktigt känns som verkligheten för vi bor ju inte riktigt hemma egentligen och ja... ni förstår.

Resan ja. Jag försökte ju uppdatera rätt flitigt men som jag fått påpekat för mig vart ju innehållet lite tunnare och tunnare ju längre vi kom på vår road trip. Men jag tänkte sammanfatta lite kortfattat, framförallt så att jag kanske kan kolla tillbaka om 50 år och ha ett facit på hur vi åkte. Följer jag i min kära (världens bästa) mors fotspår minnesmässigt kommer jag väl vara övertygad om att sommaren 2010, ja då bilade vi genom Ryssland. Då kanske jag kan hitta den här gamla dammiga bloggen ute i etern och rätta mig själv. Eller nåt.

Vi landade ju i alla fall i San Francisco, denna vackra stad, onsdagen den 14.e juli. Där stannade vi sex nätter och hann med att besöka Alcatraz, shoppa lite och gå på baseball innan vi hyrde vår kära Bettan, en Jeep Patriot, och bilade söderut. Eller ja, vi körde ju egentligen norrut först men det var ju bara för att korsa Golden Gate.. anywhoooo.
Första stoppet vart Santa Cruz där vi åkte berg- och dalbana och åt resans godaste, och mest vitlökssmakande, mat. Därifrån for (!) vi söderut till Santa Barbara, där badade vi på stranden och blev filmade när vi spelade strandfotboll. Vi fortsatte nedåt och lunchade i Venice Beach innan vi landade i ett nördinvaderat San Diego utan lediga motellrum. Efter en läskig natt på något Bates Motel-liknande ställe vart det tre nätter till på ett lite mindre skrämmande motell i Pacific Beach. Efter San Diego väntade Las Vegas. Detta påhitt till stad mitt ute i öknen som man sett i serier och på film sen man var liten knatte. Det visade ju sig vara precis exakt så som man trodde att det skulle vara, och efter två hårda (och preskriberade) nätter masade vi oss mot LA. Vi stannade en natt i någon liten håla jag glömt namnet på för att spendera dagen efter på nöjesfältet Six Flags. Efter att de modiga grabbarna i gänget, alltså alla utom jag, åkt varenda berg- och dalbana de kunde hitta for vi till Hollywood där vi spenderade semesterns sista sex nätter. Den första natten på Julia Roberts sjaskiga motellrum från Pretty Women (slutscenen), de andra fem på ett helt okej motell med en mindre okej indisk man som manager. I LA hann vi bland annat med att bränna oss och gå på Universal Studios innan vi flög hem torsdagen den 5.e augusti. Allt som allt var det 22 magnifika nätter (kan feltolkas) och en resa jag sent kommer glömma. Så tack! Tack Felix "jag höjde farten på AC'n!" Reichard, tack Hampus "American WHAAAAAT!?" Lennerhed och tack Emil "Det står på skylten!" Pettersson. Tack för en sjukt rolig och mysig semester! Från er John "vad sa han!?" Witt.
Nene nene nene.

Men "verkligheten" var det ja. Lite konstigt att åka på semester och inte komma hem-hem liksom. Men ibland känns det knappt som att det finns något hem-hem kvar. Jag tvingade Amanda (och hennes "familj") att se Garden State ikväll, och hade Amanda inte somnat efter 22 minuter hade hon sett den scenen då Andrew (Zach Braff) och Sam (Natalie Portman) är i poolen och Andrew pratar om den stunden i ens liv då man inser att huset man växte upp i och som alltid varit hem inte är hem längre. I mitt fall är det väldigt påtagligt då Månstigen, huset som alltid funnits där och alltid varit det där riktiga hem-hem'et, såldes för ett tag sen. Sen pratar han om att ha en falsk hemlängtan till något som egentligen inte ens finns kvar. Precis så känner jag nu, jag längtar just nu väldigt mycket hem till något som faktiskt inte ens finns kvar. Men längtan är ändå där. Längtan och saknad. Saknaden tar dock ofta över. Det är lite konstigt, och väldigt jobbigt ibland, att man kan sakna något som inte finns kvar mer än att längta till saker som fortfarande finns kvar.
Men någonstans i längtandet finns det alltid en glimt av nåt bra, att det där längtandet kommer en dag försvinna, för då är man där, där dit man längtat. Men saknaden, saknaden kommer aldrig försvinna. Den bara växer och växer och när man minst anar det vänder man sig om och inser att man stirrar den rakt i ansiktet. Saudade, som en brasse skulle sagt.

Nu gled jag iväg igen, jag gör tydligen rätt lätt det. Det var ju den där "verkligheten" vi pratade om. Livet här i Toronto. Det är ju lite speciellt. Håkan H är ju en vis man och idag vart det som så att jag satt på den där tråkiga tunnelbanan upp mot Sheppard och lyssnade på hans ord. Framförallt vissa ord träffar ju rätt bra. Och just nu, just nu känns det som en tavla allt det här. Som en tavla över rätt och fel. Man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.

I helgen har det dock varit mycket gårdakvarnar. Min svenska trupp, dem är mina gårdakvarnar. Fredag, lördag och söndag har spenderats i gott sällskap med framförallt Emil, Natte och Amanda men även lite Totta. Det har blivit lite "skate night", lite patio-häng och lite smak av Danforth a.k.a. Greek Town. Oerhört trevligt och jag är mäkta glad att jag har min trupp. Vi är ett rätt roligt gäng egentligen. Två rent allmänt coola stockholmare, en förvirrad skåning, en nollställd (haha!) norrlänning och en tokig göteborgare. Snacka om att vi är bra reklam för världens bästa land.

Nu ska jag nog sova. Imorgon blir det upp tidigt och jobba, sen ska jag försöka få ordning på vår kaosiga lägenhet. Har en massa tvätt och fixande kvar. Vi hoppas på gårdakvarnar imorgon med.

Eftersom jag haft en håkan-dag så blir det två låtar idag, god natt.

-------------------------------


Allt det bästa till dig min vän, må kärlek gå din väg igen, även om det är slut med mig. Jag står utanför din dörr, bara för att säga, att jag aldrig, aldrig känt mig så ensam.



-------------------------------

Jag vet ett berg, dit jag brukade gå, det är så vackert där, nästan som en tavla åh. Nästan som en tavla över rätt och fel, för man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.




Jag har aldrig varit normal, bara när jag går med dig.