Framme!

Framme i San Fran! Sitter på Subway på flygplatsen och har precis käkat lite. Valde att vänta här på Felle och Hampe istället för att åka in till stan direkt. Fördriver tiden med att kolla på Sagan om ringen och dricka öl, är det semester så är det!

Om drygt två och en halv timme kommer grabbarna fram, då blir det till att ta sig in till stan och fixa boende, sen jävlar ska vi se stan. Känns underbart att vara ledig och ha tre veckor framför sig utan egentligen några förpliktelser.

Life is good.

Fake Tales of San Francisco

Hets hets hets, stress stress stress.

Om 30 minuter måste jag vara på jobbet, borde kanske sluta lyssna på musik och klä på mig istället.
Om 6 timmar är jag förhoppningsvis tillbaka i detta kaos till lägenhet.
Om 7 timmar borde jag ha packat och gått och lagt mig.
Om 10 timmar kommer jag förmodligen inte ha varken packat eller gått och lagt mig.
Om 15 timmar borde jag och min bättre hälft Emil vakna och ta oss ut till flygplatsen.
Om 17 timmar och 30 minuter lyfter Air Canada 757 mot sydligare breddgrader.

Och om jag/vi nu lyckas med allt ovanstående så:

Om 23 timmar landar vi i San Francisco.

Ni vet staden där man hänger från spårvagnar i branta nerförsbackar, dit ska vi.



Nu har 30 minuter blivit 20, var har jag lagt min domartröja, ahhhhhhhh.

Hang with me.

Pratade med min fantastiska syster idag. Hon sade att hon gillar min blogg men hade även lite att klaga på, nämligen mitt användande av de och dem. Självklart, borde jag ju veta, har fått höra det sen man vart gammal nog att kunna ta konstruktiv kritik från diverse svensklärare. Men va fan. Vägrar skriva dom, och kommer förmodligen aldrig lära mig de rätta reglerna, så ni får helt enkelt försöka överleva med mina skrala kunskaper inom mitt eget språk. Hårt.

Har varit en grym helg i varje fall. Spännande och underhållande! Avslutade en hård arbetsvecka i fredags med att möta upp Amanda och de två sjuttonåriga brasilianarna, Leandro och Gustavo. Tillsammans promenerade vi bort till Rogers Center, på vägen fifflade vi till oss fyra baseballbiljetter av några hajar. Jag är ju, som jag tidigare bevisat, fantastisk på att handskas med dessa hajar. 35 dollar fattigare var men med gott humör äntrade vi i alla fall detta monster till arena. Matchen var riktigt underhållande, tyvärr gick det ju inte så bra för våra blåfinkar. Redan efter tre innings låg de under med 13-0, aldrig sett något liknande. Vi hade skoj ändå och träffade lite nya vänner under matchen.

Efter matchen sade vi hejdå till de minderåriga latinamerikanarna och begav oss till en närliggande pub med våra nya bekanta. De bekanta bestod av två döttrar och deras mamma, samt sju-åtta fulla kanadensare från Montreal. Vi spelade öl-spel och var allmänt högljudda. Helt plötsligt var alla dudesen från Montreal försvunna. Mamman med sin egna dotter lade sin del för notan och försvann även de. Kvar satt jag när servitrisen glider fram och dumpar en 82-dollarsnota framför mig. Jahaaapp! Dags att ställa till en scen. Manager kallades in och det tjaffsades fram och tillbaka om vi verkligen var i sällskap med dessa grabbar som hade playat oss så fantastiskt. Tillslut lyckades vi förhandla ner våran del till 25 dollar och gick därifrån med en utnyttjad känsla i bakhuvudet. Jag, Amanda och Lauren gick i alla fall vidare till ett ställe en bit bort, så här kan ju inte kvällen sluta tänkte vi. Vi hann knappt sätta oss innan Lauren skamset berättade att hon pratat med sin mamma, och det visade sig att grabbarna visst hade gett henne lite pengar innan de försvann iväg, bara att denna kära mamman hade glömt det. Haha. Kontentan av dramat är nog att vi aldrig går tillbaka dit igen i alla fall.
Efter ett par öl på nästa ställe spenderades sen natten på en ouppblåst luftmadrass på ett hårt vardagsrumsgolv i en tom, men stekig, lägenhet på 27.e våningen med utsikt över CN-tower. Fråga mig inte hur, när eller varför.

Masade oss upp på lördagen och tog oss ut till Amanda, spenderade sen mestadels dagen halvsovandes i Amandas fasters pool. Det behövdes kan jag tala om. Vi åkte sen och handlade i världens största matbutik, fruktansvärt nödvändigt då vi inhandlade typ fyra varor, men vafan, är man i nordamerika så ska man ju passa på! Sen vart det grillade hamburgare innan vi fick förstärkning av Natte och hans två roomies, senare pallrade sig även Totta och Joel upp. Det vart lite öl-spel innan Totta tvingade alla att avsluta kvällen genom att titta på den första halvtimmen av första Indiana Jones, till Amandas stora förtret. Sen slet jag tag i Nathanael och skedade med honom i världens skönaste hästenssäng. Som dag och natt mot natten innan, så att säga.

Söndagen gick i stillhetens tecken. Lite vm-final, lite thaimat och en hel del Totta. Det sista kan ju i och för sig inte riktigt placeras in i stillhetens tecken, snarare duracellkaninens tecken.

Nu blir det till att sova och drömma söta drömmar.

Förresten, om två dagar åker vi till San Francisco, det är ju lite galet, eller hur. Om jag lyckas övertala Felle kanske jag får gunga till denna fantastiska låt om ett par veckor, då våran svenska stolthet ska spela i både L.A. och San Diego under tiden vi är i Kalifornien.

God natt.

Kanske ar jag kar i dig.

Torsdag kväll. Stoppar i hörlurarna och sätter mig på spårvagn nummer sju till himmelen...

Eller ja, egentligen var det ju bara en vanlig spårvagn på queen street, men det kändes som mer än så. Var ensam till en början men ju närmre downtown desto mer fylldes det på. Det är ganska mysigt att sitta ensam på en spårvagn när kvällen börjar bli natt och man bara stirrar ut genom fönstret och försvinner iväg.

Vart lite öl och trevligt sällskap hemma hos Magnus ikväll. Tanken var att spela lite sällskapsspel men på grund av min sena ankomst och framförallt på grund av diverse diskussioner om fördelar och nackdelar med Sverige och Canada fastnade vi på enbart sällskapsdelen. Men det var ack så trevligt ändå.

Nu ska jag försöka mig på ännu ett försök att sova i denna hetta. Emil har som vanligt flytt till Sarah och hennes svalkande AC. Kvar sitter jag i min ensamhet och lyssnar på musik och försöker komma på ursäkter för att inte gå och lägga mig. Har blivit sämre på det här med ursäkter dock. Vet ju att det finns människor där ute som tycker att jag ofta ursäktar mig undan saker, men det verkar som jag tappat stinget, kanske är det den uteblivna träningen?

Min far kallade mig ibland Alfons Åberg, för att jag hela tiden sade "jag ska bara, jag ska bara". Men det finns ju alltid nåt man bara kan göra innan man måste göra det där man egentligen kanske inte vill göra, eller hur.

Nu ska jag bara lyssna på en låt till innan jag ska gå och lägga mig.

So I write you this blog post just to say, don't let anyone stand in your way.
Yours truly, John Witt.

And now you're gone there's like an echo in my head.

Under ett gäng fantastiska år vart jag lika glad varje gång jag hörde Robyns röst ljuda från höger framficka. Erik! Idag när jag gick till jobbet och inte orkade välja musik för jag var för trött för att ens orka kolla ner på iPoden tryckte jag på blanda spår, direkt när jag hörde melodin visste jag att det skulle bli en bra dag.

Vi har haft ett gäng sköna minnen tillsammans, nattpromenad till blåsut i dimmiga skogar, bittert dricka sommardrinkar efter mösspåtagning, århundradets förfest i gbg och så såklart flens bästa pizza.

'Cause you always were, and you always will be mine.





Lite blödigt men vafan, bromance. <3

So long min vän.

"Jag minns ljudet från gruset, när vi kröp med våran kombi ... och hur pappa tutade". De orden får mig alltid att tänka på Åland. Just idag saknar jag Åland, just nu längtar jag till Åland.

När jag var liten hade jag världens bästa sommarställe, det hette Sommarlunds och var som en sommarfantasi. Ni vet ett sånt där sommarställe man går omkring och längtar till hela vintern. Man borstade tänderna vid ett staket och spottade i gräset, man vaktade utedasset när storesyster skulle gå och sprang som en dåre när kossorna kom, man lekte i sandtaget och man badade vid den lilla stenen vid vattnet. Fångade löjor. Fångade fjärilar. Fångade drömmar.

Midsommarlunds finns inte mer. Dem tog det ifrån oss och jag tror att dem nånstans där i samma veva tog det här med sommarställe ifrån mig. Åland vart nog aldrig riktigt samma sak för mig. Jag växte upp till en storstadsmänniska i jakt på betong och skyskrapor. Åland fanns ju såklart alltid där, men när åren gick försvann successivt det där längtandet till sommaren och sommarstället.

Men idag, just idag, längtar jag dit. Jag skulle vilja sitta med min mor på hennes däck med nytt staket, skratta åt Arvid när han går på ostadiga fötter och åka ut och fiska med storebror och morfar. Jag skulle ta en öl med morbror Henken och kolla på någon friidrottstävling på TV, promenera ner till byn med Madde och köpa mumindricka. Sen skulle jag sätta på "So long" i iPoden och sätta mig i sommarrummet, fars rum, en stund. Känna den påtagliga tomheten. Blunda och försvinna bort till Sommarlunds för några minuter, ta mig 15 år tillbaka i tiden, tillbaka till den där stunden då ens största bekymmer var att det bara var 8 veckor kvar av sommaren på världens bästa sommarställe. Tänk va.

Vi vet inte vart vi ska, men, du vet, vi ska komma dit.

Hola!

Sitter, alldeles för pigg för att tänka på att gå och lägga sig, i soffan och lyssnar på Snook. Emil sitter halvnaken bredvid och svettas och Rasmus ligger på rygg med händerna i luften (det är tydligen skönt när man ska sova) och hänger som vanligt. Nu drog han precis årets sämsta skämt varpå Emil knappt orkade få ur sig "du är så.. kass". Haha gotta love it.

Det är måndag natt och jag borde ju vara väldigt trött. Jag har spenderat de senaste 4 timmarna med en liten trådlös scanner i handen och gått runt på lagret på jobbet och blippat. Vi hade inventering och hela ligan var där till midnatt. Jobbade dessutom 9-15 på förmiddagen så är lite sliten nu. Framförallt för att det var en så fantastisk och händelserik helg.

Fredagen var i och för sig ganska lugn, vi satt på vår patio och lyssnade på bra musik och snackade skit in på småtimmarna. Det var fruktansvärt trevligt.

På lördagen segade jag mig upp och tillsammans med Ralle och Rodrigo städade vi upp lite på pation. Ali the Landlord har ringt oss alla ett gäng gånger och skällt på oss på grund av vår lilla flask-samling så det vart till att springa upp och ner för trappan i 30-gradig värme, svettigt värre. Efter det mötte jag upp med Amanda, en ny bekant här i Toronto, hon flyttade hit för en månad sen och hade inte ens varit downtown förrän hon kom ner och hängde med oss i torsdags då vi käkade på Red Lobster (!) (världens mest osammanhängande mening (!)). Jag tyckte hon behövde en liten guidad tour och i och med att jag är expert på Toronto efter alla timmar på turistbussen ifjol vart det en långpromenad genom alla fantastiska områden. Vi mötte sen upp med Ralle, Totta, Lisa och Natalie (ännu en ny svensk bekantskap!) och tog en öl på pation innan vi satt oss på en spårvagn västerut.

Framme vid destinationen Dufferin/Dundas lyckades vi tillslut (trots allt för mycket skånskt lokalsinne inblandat) hitta Nathanael (som vi raggade upp i silldisken på IKEA för en vecka sen) och hans vän Max. Vi knata hem till Natte och grillade tillsammans med ett gäng kanadensare. (Jag älskar parenteser, om ni inte redan märkt det, just den här har egentligen inget att säga, förutom att jag älskar parenteser, som ni förmodligen redan visste.) Efter ett gäng korvar och ett större gäng öl masade vi oss ut till en pub där vi tog ett par öl innan det vart vidare till nattklubb. Jag vet inte exakt hur, men vi lyckades gå före kön, utan inträde. Jag hade dessutom shorts och tisha på mig. Kostymnissarna i kön slog hakan i marken. Där inne dansade vi till in på småtimmarna (bra ord, gillar det) och det vart till och med en liten efterfest innan man tokslocknade. Grym lördag!

Söndagen var det ju pride-festival, men jag spenderade största delen av dagen i lagret på jobbet för att förbereda inventeringen. Rasmus var dock där i ett gäng timmar och var mäkta imponerad. Vad Emil egentligen gjorde är det ingen som vet, han hade lika gärna kunnat gå naken i fronten för allt vi vet, höga odds, men vafan, Uruguay är i semifinal i VM, vem trodde det på förhand?

På söndagskvällen vart det bio med Natte och Max och nu sitter vi som sagt här och degar. Ralle och Emil börjar kasta in handduken och jag borde ju verkligen sova eftersom jag ska upp och jobba klockan 9 imorn. Mycket sovande kommer det nog säkerligen inte bli dock då det är typ 47 grader här inne. Så sjukt varmt i Toronto just nu, tropisk hetta verkligen, och varmare ska det bli, helt galet.

För att avsluta bjuder jag på en fantastisk Youtube-video, nån galning (det finns det många av här, tro mig) vill komma in och shoppa på Eaton Centre, men dem har låst dörrarna, VARFÖR!? Hahah, helt fantastisk människa.




God Natt!