So long min vän.

"Jag minns ljudet från gruset, när vi kröp med våran kombi ... och hur pappa tutade". De orden får mig alltid att tänka på Åland. Just idag saknar jag Åland, just nu längtar jag till Åland.

När jag var liten hade jag världens bästa sommarställe, det hette Sommarlunds och var som en sommarfantasi. Ni vet ett sånt där sommarställe man går omkring och längtar till hela vintern. Man borstade tänderna vid ett staket och spottade i gräset, man vaktade utedasset när storesyster skulle gå och sprang som en dåre när kossorna kom, man lekte i sandtaget och man badade vid den lilla stenen vid vattnet. Fångade löjor. Fångade fjärilar. Fångade drömmar.

Midsommarlunds finns inte mer. Dem tog det ifrån oss och jag tror att dem nånstans där i samma veva tog det här med sommarställe ifrån mig. Åland vart nog aldrig riktigt samma sak för mig. Jag växte upp till en storstadsmänniska i jakt på betong och skyskrapor. Åland fanns ju såklart alltid där, men när åren gick försvann successivt det där längtandet till sommaren och sommarstället.

Men idag, just idag, längtar jag dit. Jag skulle vilja sitta med min mor på hennes däck med nytt staket, skratta åt Arvid när han går på ostadiga fötter och åka ut och fiska med storebror och morfar. Jag skulle ta en öl med morbror Henken och kolla på någon friidrottstävling på TV, promenera ner till byn med Madde och köpa mumindricka. Sen skulle jag sätta på "So long" i iPoden och sätta mig i sommarrummet, fars rum, en stund. Känna den påtagliga tomheten. Blunda och försvinna bort till Sommarlunds för några minuter, ta mig 15 år tillbaka i tiden, tillbaka till den där stunden då ens största bekymmer var att det bara var 8 veckor kvar av sommaren på världens bästa sommarställe. Tänk va.