Kanske ar jag kar i dig.

Torsdag kväll. Stoppar i hörlurarna och sätter mig på spårvagn nummer sju till himmelen...

Eller ja, egentligen var det ju bara en vanlig spårvagn på queen street, men det kändes som mer än så. Var ensam till en början men ju närmre downtown desto mer fylldes det på. Det är ganska mysigt att sitta ensam på en spårvagn när kvällen börjar bli natt och man bara stirrar ut genom fönstret och försvinner iväg.

Vart lite öl och trevligt sällskap hemma hos Magnus ikväll. Tanken var att spela lite sällskapsspel men på grund av min sena ankomst och framförallt på grund av diverse diskussioner om fördelar och nackdelar med Sverige och Canada fastnade vi på enbart sällskapsdelen. Men det var ack så trevligt ändå.

Nu ska jag försöka mig på ännu ett försök att sova i denna hetta. Emil har som vanligt flytt till Sarah och hennes svalkande AC. Kvar sitter jag i min ensamhet och lyssnar på musik och försöker komma på ursäkter för att inte gå och lägga mig. Har blivit sämre på det här med ursäkter dock. Vet ju att det finns människor där ute som tycker att jag ofta ursäktar mig undan saker, men det verkar som jag tappat stinget, kanske är det den uteblivna träningen?

Min far kallade mig ibland Alfons Åberg, för att jag hela tiden sade "jag ska bara, jag ska bara". Men det finns ju alltid nåt man bara kan göra innan man måste göra det där man egentligen kanske inte vill göra, eller hur.

Nu ska jag bara lyssna på en låt till innan jag ska gå och lägga mig.

So I write you this blog post just to say, don't let anyone stand in your way.
Yours truly, John Witt.