2011 - året då allt skulle klarna upp?

Det var ju så vi sa. Den där sena decemberkvällen i Toronto. I den gröna bäddsoffan som under dem ensamma kalla nätterna var min bästa vän. Det känns som år sen. Och det var ju faktiskt år sen, i alla fall ett år sen. Eller ja, i alla fall förra året. Så att säga.

Men det känns som år, i plural, sen. Ett flygplan landade på Arlanda och en pojke vaknade upp ur en dröm. Vad hände egentligen? Nu famlar han runt i ett evigt mörkt vinterland där den vita snön ena dagen är grå slask den andra. Han drömde om ett år då allt skulle klarna upp men dimman ligger tätare och lägre än en septembermorgon på den engelska landsbygden.

Han drömde om en tid då allt skulle vara som förut. Trots att han gång efter gång upprepat för sig själv att förut är inte samma sak som nu. Förut och framtid ser sällan likadana ut och trots att framtiden kan vara ljus har den svårt att slå ett förut där det inte fanns några mörker.

Den gyllene mellanzonen. Det var så hon sade. Det var det hon kallade det. Den där utopin, den där drömmen, den där fantasin han så frenetiskt hoppats ska infinna sig när det där planet väl landat och väskan har rullat ut på bandet.

Men väskan fastnade i Köpenhamn och den där Gyllene Mellanzonen försvann någonstans över Atlanten, om det nu någonsin existerat. Verklighetsuppfattningen, ja den verkar det som att han glömde packa ner. Den ligger kvar på ett kalt trägolv bredvid en trasig bäddsoffa i en halvtom och ensam lägenhet i en storstad som en gång var hans hem.

Två nätter innan hemresa gick bäddsoffan sönder. Sista natten spenderades inte ens tillsammans. Som ett hån mot den enda sak i hans liv som inte svikit honom det senaste året lät han den försvinna ur hans liv utan att ens vända sig om och ge den en sista blick. Med bäddsoffan gick även hoppet sönder. Hoppet om att komma tillbaka till ett enkelt liv.

Finns det verkligen på riktigt - enkla liv.

Han fick ju trots allt prova på det, pojken. Många får nog aldrig det. Å andra sidan vet de många inte hur det känns att få det ryckt ifrån sig. Nu är det enkla livet en verklighet lika långt borta som den grönblommiga bäddsoffan. Pojken och soffan ses aldrig mer, pojken och det enkla livet ses nog heller aldrig mer.

Men pojken har någonstans lärt sig något. Kanske har bäddsoffan förmedlat något alla de nätter de tillsammans tagit sig igenom. Pojken hade skorna på, han hade jackan på, han hade mössan på. Mössan, köpt i sin gamla hemstad, som sakta börjat ramla isär likt hans drömmar från staden.

Han var påklädd, skulle lämna lägenheten som hånler åt honom varje gång han kallar den "hem". Han skulle gå ut, gå upp för backen som aldrig verkar ta slut, över det osynlige krönet och ner för nästa backe. Över korsningen där han spelade innebandy som ännu mindre pojke. Kanske sätta sig på elskåpet. Elskåpet som en gång stod för hopp och längtan, längtan efter vad som fanns på andra sidan och hopp om vad som skulle komma skall.

Men vad skulle han dit att göra. Han vet att på andra sidan elskåpet finns inget kvar. Det är inte samma bil som står på uppfarten. Det är inte samma namn på brevlådan. Det är inte samma färg på väggarna, samma tyg på trappan eller samma lampa som alltid står tänd i köksfönstret.

Det är inte samma far som ligger och sover på övervåningen.

Så pojken stänger dörren igen. Tar av sig skorna. Tar av sig jackan. Han tar av sig mössan, låter pekfingret glida över hålet högst upp och tänker att det här går att fixa. Lite nål och tråd så fixar vi det här hålet, syr ihop drömmarna om sin gamla hemstad igen.

Hålen i hjärtat kan dock ingen nål sy ihop. Men man behöver inte riva upp det och göra det större för det. Så pojken slänger upp mössan på hatthyllan, han borstar sina tänder och han går och lägger sig.

Tänk, imorgon kan ju vara den dagen då allting klarnar upp.

Det sista vi tappar är hoppet, tänker pojken, sen somnar han.

...

Jag vill verkligen inte hem till ett Sverige utan dig.



Snälla ta mig bara någon annanstans.

Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå.

Hej. Det är jag som brukade skriva på den här bloggen. Hah.

Yeah, and I could die now, rebirth, baby,
Hop up in my spaceship and leave earth, baby,
I'm gone, baby, I'm gone.

Smått censurerat, men så är ju livet ibland, censurerat. Just nu känner jag att min verklighet är censurerad. Kanske är det därför jag känner mig så låg över att lämna den här staden som jag nu ser som min och åka hem. Jag har ju faktiskt världens bästa familj där hemma. Världens bästa familj, världens bästa släkt och världens bästa vänner. Ändå är det som en grop i halsen som inte riktigt vill försvinna. Någonting ligger där nere och gnager, gnager i hjärtat och i själen. Rädsla förmodligen. Rädslan över att komma tillbaka till verkligheten. Bort från den här drömvärlden man har rusat runt i i snart ett år och fantiserat om ett liv utan bekymmer och besvär.

Rädslan över att det som väntar hemma är precis det jag en gång sprang ifrån.

Man, it feels like these walls are closin' in,
this roof is cavin' in.

Men det är ju så det är, trots allt. Oavsett om man vill leva sitt bekymmerslösa liv i sin fantasivärld för evigt är det inte direkt optimalt. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp en och det är nog bättre att stanna upp, vända om och möta verkligheten med rak rygg och ärlighet istället för en spark i ryggen i hopp om att lögnerna ska hålla. Man kan ju trots allt inte springa för evigt.

Har sprungit enda sen barnsben,
från allt jag egentligen var,
sprickor blev hål i fasaden,
nånstans emellan var jag.

Så det är precis vad jag tänker göra. Man up så att säga. Konfrontera verkligheten och allt vad det innebär. Jag är ju faktiskt inte ensam, även om man ibland känner sig så. Ni vet, det där med ensamhet och så vidare. Personer i ditt liv som du älskar försvinner, så är det, man kan antingen bryta ihop eller bita ihop. I slutet är det du som står där med ryggen mot kanten och måste ta dig förbi dina egna problem. Bryt ihop eller bit ihop.

Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om,
men jag vänder om än en gång,
orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt,
samma gamla visa men vet inte vad det är för låt.

Man borde liksom bara sluta vända om. För jag vet, jag vänder om, om och om och om igen tills jag snurrat runt alldeles för många gånger. Ibland är det lättaste alternativet att blicka bakåt. Det lättaste, men inte det bästa. Så nog med att vända sig om, nu blickar vi framåt, för vet ni. Allting börjar om, och jag kan också börja om.

Hem. Ny kula. Nytt år. Och så vidare.

Och jag tycker ju om Hem. Jag tycker ju egentligen om min lägenhet, mitt Spånga, min, m i n, videobutik. Säga vad nu säga vill, det är min kyrka och så är det med det. Ibland är det väl bara lättare att se det negativa än det positiva, konstigt nog.

Hopp är en illusion,
att falla är tradition,
så vi fortsätter, fortsätter fortsätta.

Falla så fort vi reser oss upp,
Vi faller så fort vi reser oss upp,
det blir bättre varje dag.

Så hem kommer jag. 21.a december landar jag. I alla fall fysiskt. När den mentala landningen inträffar lovar jag att tala om det. Jag räknar med att dansa ut de sista dagarna av detta oerhört märkliga år, och likt förbannat dansa in ett 2011 som vi hoppas blir det året då allting liksom klarnade upp.

Och jag räknar med att göra det med er, så det så.

Och vet ni, vi har ju alltid musiken. M U S I K E N. För guds skull.

Det där med vänner.

Dem är ju faktiskt alltid där, och dem är ju faktiskt alltid fantastiska.

Dessutom fyller den allra bästa av dem år idag. Fröken Frimodig blir stor fröken och fyller 22 och klart att vi önskar henne ännu ett fantastiskt år av nya äventyr.

Amanda är alltså den galna kossan till vänster.

Grattis "lillasyster", du är världens bästa!




Ibland får man faktiskt vara lite emo förresten.
För att få det ur systemet så att säga.
Bara så ni vet.

Nu ska jag gå och jobba, jävligt oklart varför jag gick med på det men jag ska alltså softa i butiken till 6-7 imorgon bitti. Det kommer säkert gå jättebra med tanke på att jag sovit typ 10 timmar allt som allt senaste två nätterna. JIPPI.

Fred ut.

Det där med ensamhet.

Ensamhet. Konstigt ord egentligen, konstig känsla. Kan liksom vara så mycket.

Man kan känna sig ensam i livet, man kan känna sig ensam för dagen, man kan känna sig ensam i hjärtat.

Folk kan lämna en, personer kan försvinna. Och man känner sig ensam. Man kan vara med människor, runt personer, och känna sig ensam. Ensamheten kan slå en som en överraskande käftsmäll, eller smyga sig på som en krypande känsla av oro.

Ibland antar jag att det inte är mycket att göra åt. Ibland måste man stå där och se sig i spegeln och förstå att detta är livet, detta är sanningen. Om än sur, om än bitter, så är det.

Ibland är kvällarna inte som man vill att de ska vara. Ibland är livet inte ens som man vill att det ska vara. Men så är det. Det är ditt liv, det är så. Livet är liksom livet. Otolkningsbar sanning, ologisk verklighet.

Snart åker jag hem. Eller ja, jag åker till Sverige. Till Stockholm. Till Spånga. Till ett land utan verklighetsuppfattning, en stad utan framtidsutsikter och en förort utan hopp. Men det är ju mitt, någonstans, mitt hem. Min verklighet, min framtid, mitt hopp.

Mycket är annorlunda. Eller egentligen inte. Mycket är precis likadant, fast ändå inte.

Vänner har försvunnit. Vänner har flyttat. Hopp har försvunnit, hopp har flyttat. Försvunnit, förvisats, förlorats.

Kommer sakna mitt Toronto, mitt Canada. Mitt låtsasliv som levts i hopp om att verkligheten aldrig ska hinna ifatt en. Men sen kommer den dagen då verkligheten inte bara hinner ifatt utan springer om. Den springer om, tittar tillbaka över axeln och skrattar åt dig. Pekar och skrattar.

Kvar står du med sanningen i halsgropen, hållandes i ett hopp som egentligen inte existerar. Ett hopp och en tro om att livet ska bli precis så som du lovades, precis så som du hoppades det skulle.

Fast verkligheten är sällan drömmen. Drömmen sällan verkligheten. Och när du vaknar inser du att alla lurats och att livet är... livet.

There is a light that never goes out.

"The point is, I'm messed up. I am.
You know, on the one hand, I want to forget her.
On the other hand, I know that she's the only person
in the entire universe that will make me happy"

Ja ni.

En helg som inte är helt lätt att beskriva faktiskt. Men typ så här var den:

Ska försöka mig på en mer ordfylld beskrivning vid ett annat tillfälle. Men ja, herregud vilken helg.

Bäddsoffa rädda mig.