Ja ni. Sitter i samma soffa som jag lämnade för drygt 5 dagar sen ganska på minuten. Känns som det gått en kvart ungefär. Jag for iväg, sen stannade jag inte för en sekund innan jag var tillbaka på samma ställe igen. Intensivt! Och jag tänkte att det är väl lika bra att hålla i det tempot nu så jag inte går in i väggen. Så jag drar iväg direkt. Baseball med ett gäng svenskar. Mitt Blue Jays mot, ja, alla andras (?) Yankees. Ska bli skoj!
Hoppas och tror på ett sådant där härligt monsterinlägg ikväll. Kanske med en massa bilder från helgen också. Men kan i alla fall säga att den här helgen var den bästa, ja, på kanske hela året. Jag hann med det mesta. Träffa gamla vänner och ha en fantastiskt rolig kväll. Umgås med världens bästa familj så mycket som bara möjligt. Både äta och dricka gott. Hänga med syskonbarn. Lära känna en "ny" familj.
Kort och gott. Helt underbart. Tack. Det behövdes.
Trots lite drygt 20 timmars sömn på fyra nätter känner jag mig mer pigg än någonsin. Eller ja, mentalt i alla fall! Nu ska jag springa iväg och möta upp fröken Frimodig för en powerwalk innan matchen börjar.
Fridens!
måndag 27 september 2010
tisdag 21 september 2010
Samma men på ett annat sätt.
Samma gata ner.
Samma gnisslande spårvagn. Samma nattjobbande damer i gathörnen. Samma polisbil som rullar fram. Samma parkerade taxibilar utanför den arabiska restaurangen. Samma hemlösa kvinna på samma kala träbänk. Samma nattöppna korvkiosk utan samma kunder. Samma regn på mina axlar, men en annan känsla i kroppen.
En annan typ av känsla.
En annan glöd i blicken, en annan luft i lungorna, en annan bestämdhet i gången.
Det är det här vi har att erbjuda. Det är det här som finns att tillgå. Ta det, lämna det, gå vidare, stanna kvar.
Oavsett val och oavsett förutsättningar. Det här är livet. Det här är ditt liv. Din chans. Din enda chans.
Ta den.
Samma gnisslande spårvagn. Samma nattjobbande damer i gathörnen. Samma polisbil som rullar fram. Samma parkerade taxibilar utanför den arabiska restaurangen. Samma hemlösa kvinna på samma kala träbänk. Samma nattöppna korvkiosk utan samma kunder. Samma regn på mina axlar, men en annan känsla i kroppen.
En annan typ av känsla.
En annan glöd i blicken, en annan luft i lungorna, en annan bestämdhet i gången.
Det är det här vi har att erbjuda. Det är det här som finns att tillgå. Ta det, lämna det, gå vidare, stanna kvar.
Oavsett val och oavsett förutsättningar. Det här är livet. Det här är ditt liv. Din chans. Din enda chans.
Ta den.
Not Afraid.
"And I just cant keep livin' this way,
so starting today,
I'm breaking out of this cage.
I'm standin' up, Imma face my demons,
I'm manin' up, Imma hold my ground,
I've had enough, now I'm so fed up, time to put my life back together right now."
"It was my decision to get clean, I did it for me,
Admittedly I probably did it subliminally for you,
So I could come back a brand new me, you helped see me through."
so starting today,
I'm breaking out of this cage.
I'm standin' up, Imma face my demons,
I'm manin' up, Imma hold my ground,
I've had enough, now I'm so fed up, time to put my life back together right now."
"It was my decision to get clean, I did it for me,
Admittedly I probably did it subliminally for you,
So I could come back a brand new me, you helped see me through."
söndag 19 september 2010
Och dessa dar, var inte gjorda för mig.
Lördagsnatt och ångestfyllda tankar. Söndag dag och solfyllda skratt.
Upp och ner va, eller hur. Ibland måste man ju ner och gräva för att inse att ytan kanske inte är så jävla långt borta som man tror. Och visst. Ibland är det tufft. Ibland kanske man inte vill vara med. Men det ska mycket till för att man ska blunda och lägga mig på den där rälsen. Livet får nog bjuda upp till ett par danser till.
Jag reste mig på nio och kisade mot solen. En låtsaslillasyster, en kall öl, en av de sista sensommardagarna och ett Argonauts som faktiskt vann. Ibland krävs det kanske inte mer för att man ska inse att livet kanske inte är så dumt i alla lägen.
Söndagsångest, det har vi ju pratat om förut. Inatt känns det som hela, eller ja, uppenbarligen inte hela, svenska folket gick och lade sig med söndagsångest. Oavsett. Vi har alltså röstat in ett främlingsfientligt parti i våran riksdag. Nu ska jag ju inte säga så mycket då jag inte tog mitt ansvar och röstade, även om jag skyller på dåliga förhållanden, egentligen är det ju latheten som spökar. Men hallå. SD i riksdagen, är det verkligen där vi är idag?
Personligen tror jag inte dem kommer få så mycket att säga till om. Alliansen kommer nog svälja stolthet och slicka lite miljöstjärt. Dem är nog ganska på det klara med att det är nåt sorts politiskt självmord att samarbeta med SD. Smygrassarna kommer väl glida med lite här och var under fyra år för att sen, förhoppningsvis, glömmas bort och preskriberas.
Det är mer själva grejen att vi faktiskt röstat in dem. Att jag nu som svensk i ett annat land nästan skäms lite när jag ska säga var är ifrån. Sen är det ju tur att alla nordamerikaner är så obildade, och alltför sällan har en aning om vad som händer på andra sidan atlanten, så egentligen behöver jag nog inte oroa mig.
Men under flera år stötte jag på flera amerikanare som varje gång dem sade var dem var ifrån skämdes på grund av Bush. Nu känns det som att, i varje fall i Europa, där det har förmodligen klingar runt lite, man kommer få säga med skammen i rösten att man är från Sverige, "du vet landet som röstade in ett främlingsfientligt parti i riksdagen".
Menmen, nog med det. Nu är det gjort, och över, och done osv. Och egentligen är jag ju alldeles för opåläst och egentligen alldeles för lat för att ens bry mig. Men till och med jag lackade ur lite ikväll.
Tillbaka till det där livet då. Det finns ju människor som har det värre. Jag har det ju egentligen rätt bra. Det är den där ensamheten bara. Den smyger sig på ibland och framförallt när man är som minst ensam kan man inse att man är som mest ensam. Har man då konsumerat lite alkohol och kommer hem med ensamheten jagandes bakom en kanske man behöver skriva av sig för att den där ensamheten ska bege sig iväg igen. Så.
Men inte ska man dra för stora växlar. Jag är här. Jag vill fortfarande vara med. Bara för att man förlorar en match betyder det inte att säsongen är körd. Bollen är rund osv.
Nu ska jag sova och kontemplera livet. Det känns som att det kan behövas.
Heja Argos.
Upp och ner va, eller hur. Ibland måste man ju ner och gräva för att inse att ytan kanske inte är så jävla långt borta som man tror. Och visst. Ibland är det tufft. Ibland kanske man inte vill vara med. Men det ska mycket till för att man ska blunda och lägga mig på den där rälsen. Livet får nog bjuda upp till ett par danser till.
Jag reste mig på nio och kisade mot solen. En låtsaslillasyster, en kall öl, en av de sista sensommardagarna och ett Argonauts som faktiskt vann. Ibland krävs det kanske inte mer för att man ska inse att livet kanske inte är så dumt i alla lägen.
Söndagsångest, det har vi ju pratat om förut. Inatt känns det som hela, eller ja, uppenbarligen inte hela, svenska folket gick och lade sig med söndagsångest. Oavsett. Vi har alltså röstat in ett främlingsfientligt parti i våran riksdag. Nu ska jag ju inte säga så mycket då jag inte tog mitt ansvar och röstade, även om jag skyller på dåliga förhållanden, egentligen är det ju latheten som spökar. Men hallå. SD i riksdagen, är det verkligen där vi är idag?
Personligen tror jag inte dem kommer få så mycket att säga till om. Alliansen kommer nog svälja stolthet och slicka lite miljöstjärt. Dem är nog ganska på det klara med att det är nåt sorts politiskt självmord att samarbeta med SD. Smygrassarna kommer väl glida med lite här och var under fyra år för att sen, förhoppningsvis, glömmas bort och preskriberas.
Det är mer själva grejen att vi faktiskt röstat in dem. Att jag nu som svensk i ett annat land nästan skäms lite när jag ska säga var är ifrån. Sen är det ju tur att alla nordamerikaner är så obildade, och alltför sällan har en aning om vad som händer på andra sidan atlanten, så egentligen behöver jag nog inte oroa mig.
Men under flera år stötte jag på flera amerikanare som varje gång dem sade var dem var ifrån skämdes på grund av Bush. Nu känns det som att, i varje fall i Europa, där det har förmodligen klingar runt lite, man kommer få säga med skammen i rösten att man är från Sverige, "du vet landet som röstade in ett främlingsfientligt parti i riksdagen".
Menmen, nog med det. Nu är det gjort, och över, och done osv. Och egentligen är jag ju alldeles för opåläst och egentligen alldeles för lat för att ens bry mig. Men till och med jag lackade ur lite ikväll.
Tillbaka till det där livet då. Det finns ju människor som har det värre. Jag har det ju egentligen rätt bra. Det är den där ensamheten bara. Den smyger sig på ibland och framförallt när man är som minst ensam kan man inse att man är som mest ensam. Har man då konsumerat lite alkohol och kommer hem med ensamheten jagandes bakom en kanske man behöver skriva av sig för att den där ensamheten ska bege sig iväg igen. Så.
Men inte ska man dra för stora växlar. Jag är här. Jag vill fortfarande vara med. Bara för att man förlorar en match betyder det inte att säsongen är körd. Bollen är rund osv.
Nu ska jag sova och kontemplera livet. Det känns som att det kan behövas.
Heja Argos.
Jag var bara inte gjord för dessa dar. Fortfarande.
Det är upp och ner. Det är tungt. Det är verkligheten. Det är framförallt, ibland, och nu, mycket ner. Ja, livet alltså. Att stå på ett dansgolv klockan två på natten och inse att man inte vill vara med längre. Att det inte är kul längre. Att det aldrig kommer bli som förut. Att man aldrig kommer känna samma sak. Att man aldrig kommer se livet på samma sätt igen. Att det liksom inte är roligt längre.
Fasaden är fantastisk tills den krossas. Då är det inte mycket kvar mer än glassplitter och krossade drömmar.
Tjugotre år och med framtiden bakom sig. För gammal för att känna sig ung och för ung för att känna sig gammal.
När verkligheten och dess vänner plötsligt står framför dig som ett gäng mobbare på en lågstadierast, och du inser att du är den där tjocka pojken med glasögon som dem kommer mula, då är du inte så kaxig längre. Då inser du att det är inte ett tv-spel. Du får inte en andra chans. Du kan inte själv bestämma hur du vill att det ska vara.
Acceptera och gå vidare. Även om du inte vill acceptera det. Även om du - ibland - inte ens vill gå vidare.
Allt du vill är att gå tillbaka.
Men tillbaka finns inte längre.
Tillbaka försvann, och tog dina skratt och leenden med sig. Tog dina drömmar och sprang iväg. Kvar står du med en grå och bitter verklighet. En verklighet som sparkar på dig när du ligger. Som spottar dig i ryggen när du försöker gå därifrån. En verklighet som är allt annan än den du trodde du lärde känna för ett par år sen.
Men det är fortfarande verkligheten. Och även om du hatar den måste du älska den. För den är allt du har. Allt du har.
Fasaden är fantastisk tills den krossas. Då är det inte mycket kvar mer än glassplitter och krossade drömmar.
Tjugotre år och med framtiden bakom sig. För gammal för att känna sig ung och för ung för att känna sig gammal.
När verkligheten och dess vänner plötsligt står framför dig som ett gäng mobbare på en lågstadierast, och du inser att du är den där tjocka pojken med glasögon som dem kommer mula, då är du inte så kaxig längre. Då inser du att det är inte ett tv-spel. Du får inte en andra chans. Du kan inte själv bestämma hur du vill att det ska vara.
Acceptera och gå vidare. Även om du inte vill acceptera det. Även om du - ibland - inte ens vill gå vidare.
Allt du vill är att gå tillbaka.
Men tillbaka finns inte längre.
Tillbaka försvann, och tog dina skratt och leenden med sig. Tog dina drömmar och sprang iväg. Kvar står du med en grå och bitter verklighet. En verklighet som sparkar på dig när du ligger. Som spottar dig i ryggen när du försöker gå därifrån. En verklighet som är allt annan än den du trodde du lärde känna för ett par år sen.
Men det är fortfarande verkligheten. Och även om du hatar den måste du älska den. För den är allt du har. Allt du har.
fredag 17 september 2010
Jag har varit i alla städer.
På grund av ett par havsgröna ögon for jag, men Toronto blir alltid min stad.
Det känns som jag gett allt jag kan ge, ändå har jag inte hittat det jag letat efter.
Håkan H. Min vän. Ikväll river vi en vacker dröm.
Det känns som jag gett allt jag kan ge, ändå har jag inte hittat det jag letat efter.
Håkan H. Min vän. Ikväll river vi en vacker dröm.
måndag 13 september 2010
Lovetrap.
Jahapp. Monsteruppdatering? Njae. Men kanske. Ännu en härlig helg i alla fall.
I fredags kom Daniel över, vi sletade av hela säsong ett av Entourage till ett gäng öl innan vi satte oss på spårvagnen västerut och mötte upp med hans brorsa Rik med kompisen Jeff på en pub. Där vart det lite allmänt skitsnack, innebandyplanerande och en massa garv innan vi masade oss hemåt på ännu en spårvagn.
I lördags jobbade jag på dagen och efter hårt slitande unnade jag mig en smaskig kebab med min kollega Hamza. Vi satt och garvade över alla crack heads i mitt kackiga område innan vi önskade varann en trevlig helg. Jag gick och mötte upp Amanda och vi inhandlade lite dricka. Tanken var att föra lite och sen gå ut och möta upp Daniel och diverse finnar men planerna ändrades lite och en halv finsk armé invaderade min lagom städade lägenhet. Men oerhört kul! Massa nya ansikten. Efter ett tag dök även Olle upp och ännu lite senare Måns, en ny svensk bekantskap. Det vart ölspel på finska/engelska/svenska med mycket pekande och drickande. När klockan började dra iväg stack vi iväg till Kensington Market och nattklubben Supermarket. Där vart det dansande in på småtimmarna. Sen vart det en sån där härligt spännande hemmåtpromenad som man liksom bara kan lyckas med om man promenerar med fröken Frimodig från skellefte(å). Först sprang vi in i några kanadicker som av någon outgrundlig anledning kände igen att vi pratade svenska, där vart det mest ett massa namedroppande av hockeyspelare innan vi high-five'ade och gick vidare. Nästa stopp var en avdäckad herre på en parkbänk. Där skulle Amanda prompt agera livräddare och jag fick dra fram mitt footlocker-lingo och snacka lite med herrens ghettovän. Han dök tillslut upp och hela situationen var väldigt obehaglig och annorlunda men vi lyckades stuva in den smått berusade herren i ett baksäte och småsprang därifrån. Efter det lilla äventyret vart det mat-stopp på vårat stammis-nattmats-kinasmisk-hak. Två vårrullar och en sweet and sour-kyckling i påsen senare var vi äntligen hemma. Politiska diskussioner, obefintligt killsnack och kinamat till perfekt nattmusik rundade av en alldeles fantastisk lördag.
Söndag morgon vaknade Amanda upp precis lagom till att väcka mig så jag kunde se DIF-ÖSK. Mitt kära fantastiska Djurgården som jag saknar så. Det var längesen jag kunde se en match och det var värt varenda krona att få se dem totalt köra över tråk-örebro i andra halvlek. Längesen jag såg sådan kämparvilja och finlir från blåränderna. Efter matchen spenderade jag helt seriöst 7 timmar utan att pallra mig ur sängen. Det vart skype med varenda människa jag känner och det var skönt att bara få dega. Men vid sjutiden kände jag att nu kanske man borde klä på sig va, så jag slängde mig i duschen och gick för att möta upp Måns. Tillsammans promenerade vi över till Kensington Market där vi mötte upp med Elise och Reetta, två av de finska damerna från lördagen. En chicken sandwiiiiiiich senare och man var mätt och belåten, men kvällen kändes inte riktigt över. Vi sade hejdå till Reetta men gick vidare till Super Market där dem har open mic på fredagar. Det var faktiskt ruggigt bra snubbar som uppträdde och när klockan närmade sig halv tolv slog det mig att Nikola Sarcevic, sångaren från Millencollin, skulle spela vid midnatt på ett ställe inte långt därifrån. Har inte lyssnat på han så mycket men det jag hört gillade jag så jag lurade med Elise och Måns. En halvtimme senare stod vi i Toronto och lyssnade på melankolisk pop på svenska, lite annorlunda, men fruktansvärt bra. Efter konserten vart det en nattpromenad hem innan jag tokdäckade i min underbara bäddsoffa.
Idag vart det galet mycket jobb, jobb och jobb. Suck. Menmen, tiden springer iväg och jag halvdog i soffan när jag kom hem. Hade dock rätt mycket att ta tag i här hemma (det är ju måndag för guds skull!). Så nu har det tvättats, plockats undan och fixats och donats. Har avnjutit en shawarma från ali babas och sitter nu spänt och väntar på min bättre hälft så vi kan bränna av sista avsnittet av Entourage för denna säsong. Smått sjukt mycket spännande alltså!
Nu ska jag hämta sista tvätten, mobilen surrade precis till. Fridens.
I fredags kom Daniel över, vi sletade av hela säsong ett av Entourage till ett gäng öl innan vi satte oss på spårvagnen västerut och mötte upp med hans brorsa Rik med kompisen Jeff på en pub. Där vart det lite allmänt skitsnack, innebandyplanerande och en massa garv innan vi masade oss hemåt på ännu en spårvagn.
I lördags jobbade jag på dagen och efter hårt slitande unnade jag mig en smaskig kebab med min kollega Hamza. Vi satt och garvade över alla crack heads i mitt kackiga område innan vi önskade varann en trevlig helg. Jag gick och mötte upp Amanda och vi inhandlade lite dricka. Tanken var att föra lite och sen gå ut och möta upp Daniel och diverse finnar men planerna ändrades lite och en halv finsk armé invaderade min lagom städade lägenhet. Men oerhört kul! Massa nya ansikten. Efter ett tag dök även Olle upp och ännu lite senare Måns, en ny svensk bekantskap. Det vart ölspel på finska/engelska/svenska med mycket pekande och drickande. När klockan började dra iväg stack vi iväg till Kensington Market och nattklubben Supermarket. Där vart det dansande in på småtimmarna. Sen vart det en sån där härligt spännande hemmåtpromenad som man liksom bara kan lyckas med om man promenerar med fröken Frimodig från skellefte(å). Först sprang vi in i några kanadicker som av någon outgrundlig anledning kände igen att vi pratade svenska, där vart det mest ett massa namedroppande av hockeyspelare innan vi high-five'ade och gick vidare. Nästa stopp var en avdäckad herre på en parkbänk. Där skulle Amanda prompt agera livräddare och jag fick dra fram mitt footlocker-lingo och snacka lite med herrens ghettovän. Han dök tillslut upp och hela situationen var väldigt obehaglig och annorlunda men vi lyckades stuva in den smått berusade herren i ett baksäte och småsprang därifrån. Efter det lilla äventyret vart det mat-stopp på vårat stammis-nattmats-kinasmisk-hak. Två vårrullar och en sweet and sour-kyckling i påsen senare var vi äntligen hemma. Politiska diskussioner, obefintligt killsnack och kinamat till perfekt nattmusik rundade av en alldeles fantastisk lördag.
Söndag morgon vaknade Amanda upp precis lagom till att väcka mig så jag kunde se DIF-ÖSK. Mitt kära fantastiska Djurgården som jag saknar så. Det var längesen jag kunde se en match och det var värt varenda krona att få se dem totalt köra över tråk-örebro i andra halvlek. Längesen jag såg sådan kämparvilja och finlir från blåränderna. Efter matchen spenderade jag helt seriöst 7 timmar utan att pallra mig ur sängen. Det vart skype med varenda människa jag känner och det var skönt att bara få dega. Men vid sjutiden kände jag att nu kanske man borde klä på sig va, så jag slängde mig i duschen och gick för att möta upp Måns. Tillsammans promenerade vi över till Kensington Market där vi mötte upp med Elise och Reetta, två av de finska damerna från lördagen. En chicken sandwiiiiiiich senare och man var mätt och belåten, men kvällen kändes inte riktigt över. Vi sade hejdå till Reetta men gick vidare till Super Market där dem har open mic på fredagar. Det var faktiskt ruggigt bra snubbar som uppträdde och när klockan närmade sig halv tolv slog det mig att Nikola Sarcevic, sångaren från Millencollin, skulle spela vid midnatt på ett ställe inte långt därifrån. Har inte lyssnat på han så mycket men det jag hört gillade jag så jag lurade med Elise och Måns. En halvtimme senare stod vi i Toronto och lyssnade på melankolisk pop på svenska, lite annorlunda, men fruktansvärt bra. Efter konserten vart det en nattpromenad hem innan jag tokdäckade i min underbara bäddsoffa.
Idag vart det galet mycket jobb, jobb och jobb. Suck. Menmen, tiden springer iväg och jag halvdog i soffan när jag kom hem. Hade dock rätt mycket att ta tag i här hemma (det är ju måndag för guds skull!). Så nu har det tvättats, plockats undan och fixats och donats. Har avnjutit en shawarma från ali babas och sitter nu spänt och väntar på min bättre hälft så vi kan bränna av sista avsnittet av Entourage för denna säsong. Smått sjukt mycket spännande alltså!
Nu ska jag hämta sista tvätten, mobilen surrade precis till. Fridens.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)