Sitter på ett café i downtown San Francisco. Vårat så kallade Internet på vårt kack-motell fungerar ju sådär lagom bra. Har i alla fall hunnit fixa lite grejer när vi nu fick tillgång till nätet. Reserverade en bil som vi ska plocka upp på tisdag, kommer förmodligen ha den hela resterande resan. Efter många långa diskussioner kom vi fram till att det nog var bäst.
Hittills har San Fran varit fantastiskt. Vi har mest gått, gått och gått runt. Försökt se så mycket som möjligt och dessutom shoppat en hel del. Igår kväll lyckades vi dessutom beta av en hooters-middag, som framförallt Hampe uppskattade.
Ikväll blir det baseball och förmodligen utgång för att sen gå upp tidigt imorgon och sticka ut till Alcatraz. Det ska bli sjukt coolt!
Resan började sådär däremot. Hampes väska är borta, det har nu gått tre dagar sen de landade och fortfarande inget nytt om var, när eller hur den ska dyka upp. Han inhandlade i alla fall lite nya kallingar idag, alltid nåt. Att Hampe inte bytt kallingar verkar dock inte stoppa Felix. Han vaknade upp igår natt med handen klämmandes på Hampes obefintliga bröst. Resans mest obehagliga redan efter ett par dagar, se där.
Nu stormade Felix in och skrek om att vi var tvungna att gå, så det blir tyvärr inget mer bloggande för mig, HAPP.
Framme i San Fran! Sitter på Subway på flygplatsen och har precis käkat lite. Valde att vänta här på Felle och Hampe istället för att åka in till stan direkt. Fördriver tiden med att kolla på Sagan om ringen och dricka öl, är det semester så är det!
Om drygt två och en halv timme kommer grabbarna fram, då blir det till att ta sig in till stan och fixa boende, sen jävlar ska vi se stan. Känns underbart att vara ledig och ha tre veckor framför sig utan egentligen några förpliktelser.
Om 30 minuter måste jag vara på jobbet, borde kanske sluta lyssna på musik och klä på mig istället. Om 6 timmar är jag förhoppningsvis tillbaka i detta kaos till lägenhet. Om 7 timmar borde jag ha packat och gått och lagt mig. Om 10 timmar kommer jag förmodligen inte ha varken packat eller gått och lagt mig. Om 15 timmar borde jag och min bättre hälft Emil vakna och ta oss ut till flygplatsen. Om 17 timmar och 30 minuter lyfter Air Canada 757 mot sydligare breddgrader.
Och om jag/vi nu lyckas med allt ovanstående så:
Om 23 timmar landar vi i San Francisco.
Ni vet staden där man hänger från spårvagnar i branta nerförsbackar, dit ska vi.
Nu har 30 minuter blivit 20, var har jag lagt min domartröja, ahhhhhhhh.
Pratade med min fantastiska syster idag. Hon sade att hon gillar min blogg men hade även lite att klaga på, nämligen mitt användande av de och dem. Självklart, borde jag ju veta, har fått höra det sen man vart gammal nog att kunna ta konstruktiv kritik från diverse svensklärare. Men va fan. Vägrar skriva dom, och kommer förmodligen aldrig lära mig de rätta reglerna, så ni får helt enkelt försöka överleva med mina skrala kunskaper inom mitt eget språk. Hårt.
Har varit en grym helg i varje fall. Spännande och underhållande! Avslutade en hård arbetsvecka i fredags med att möta upp Amanda och de två sjuttonåriga brasilianarna, Leandro och Gustavo. Tillsammans promenerade vi bort till Rogers Center, på vägen fifflade vi till oss fyra baseballbiljetter av några hajar. Jag är ju, som jag tidigare bevisat, fantastisk på att handskas med dessa hajar. 35 dollar fattigare var men med gott humör äntrade vi i alla fall detta monster till arena. Matchen var riktigt underhållande, tyvärr gick det ju inte så bra för våra blåfinkar. Redan efter tre innings låg de under med 13-0, aldrig sett något liknande. Vi hade skoj ändå och träffade lite nya vänner under matchen.
Efter matchen sade vi hejdå till de minderåriga latinamerikanarna och begav oss till en närliggande pub med våra nya bekanta. De bekanta bestod av två döttrar och deras mamma, samt sju-åtta fulla kanadensare från Montreal. Vi spelade öl-spel och var allmänt högljudda. Helt plötsligt var alla dudesen från Montreal försvunna. Mamman med sin egna dotter lade sin del för notan och försvann även de. Kvar satt jag när servitrisen glider fram och dumpar en 82-dollarsnota framför mig. Jahaaapp! Dags att ställa till en scen. Manager kallades in och det tjaffsades fram och tillbaka om vi verkligen var i sällskap med dessa grabbar som hade playat oss så fantastiskt. Tillslut lyckades vi förhandla ner våran del till 25 dollar och gick därifrån med en utnyttjad känsla i bakhuvudet. Jag, Amanda och Lauren gick i alla fall vidare till ett ställe en bit bort, så här kan ju inte kvällen sluta tänkte vi. Vi hann knappt sätta oss innan Lauren skamset berättade att hon pratat med sin mamma, och det visade sig att grabbarna visst hade gett henne lite pengar innan de försvann iväg, bara att denna kära mamman hade glömt det. Haha. Kontentan av dramat är nog att vi aldrig går tillbaka dit igen i alla fall. Efter ett par öl på nästa ställe spenderades sen natten på en ouppblåst luftmadrass på ett hårt vardagsrumsgolv i en tom, men stekig, lägenhet på 27.e våningen med utsikt över CN-tower. Fråga mig inte hur, när eller varför.
Masade oss upp på lördagen och tog oss ut till Amanda, spenderade sen mestadels dagen halvsovandes i Amandas fasters pool. Det behövdes kan jag tala om. Vi åkte sen och handlade i världens största matbutik, fruktansvärt nödvändigt då vi inhandlade typ fyra varor, men vafan, är man i nordamerika så ska man ju passa på! Sen vart det grillade hamburgare innan vi fick förstärkning av Natte och hans två roomies, senare pallrade sig även Totta och Joel upp. Det vart lite öl-spel innan Totta tvingade alla att avsluta kvällen genom att titta på den första halvtimmen av första Indiana Jones, till Amandas stora förtret. Sen slet jag tag i Nathanael och skedade med honom i världens skönaste hästenssäng. Som dag och natt mot natten innan, så att säga.
Söndagen gick i stillhetens tecken. Lite vm-final, lite thaimat och en hel del Totta. Det sista kan ju i och för sig inte riktigt placeras in i stillhetens tecken, snarare duracellkaninens tecken.
Nu blir det till att sova och drömma söta drömmar.
Förresten, om två dagar åker vi till San Francisco, det är ju lite galet, eller hur. Om jag lyckas övertala Felle kanske jag får gunga till denna fantastiska låt om ett par veckor, då våran svenska stolthet ska spela i både L.A. och San Diego under tiden vi är i Kalifornien.
Torsdag kväll. Stoppar i hörlurarna och sätter mig på spårvagn nummer sju till himmelen...
Eller ja, egentligen var det ju bara en vanlig spårvagn på queen street, men det kändes som mer än så. Var ensam till en början men ju närmre downtown desto mer fylldes det på. Det är ganska mysigt att sitta ensam på en spårvagn när kvällen börjar bli natt och man bara stirrar ut genom fönstret och försvinner iväg.
Vart lite öl och trevligt sällskap hemma hos Magnus ikväll. Tanken var att spela lite sällskapsspel men på grund av min sena ankomst och framförallt på grund av diverse diskussioner om fördelar och nackdelar med Sverige och Canada fastnade vi på enbart sällskapsdelen. Men det var ack så trevligt ändå.
Nu ska jag försöka mig på ännu ett försök att sova i denna hetta. Emil har som vanligt flytt till Sarah och hennes svalkande AC. Kvar sitter jag i min ensamhet och lyssnar på musik och försöker komma på ursäkter för att inte gå och lägga mig. Har blivit sämre på det här med ursäkter dock. Vet ju att det finns människor där ute som tycker att jag ofta ursäktar mig undan saker, men det verkar som jag tappat stinget, kanske är det den uteblivna träningen?
Min far kallade mig ibland Alfons Åberg, för att jag hela tiden sade "jag ska bara, jag ska bara". Men det finns ju alltid nåt man bara kan göra innan man måste göra det där man egentligen kanske inte vill göra, eller hur.
Nu ska jag bara lyssna på en låt till innan jag ska gå och lägga mig.
So I write you this blog post just to say, don't let anyone stand in your way. Yours truly, John Witt.
Under ett gäng fantastiska år vart jag lika glad varje gång jag hörde Robyns röst ljuda från höger framficka. Erik! Idag när jag gick till jobbet och inte orkade välja musik för jag var för trött för att ens orka kolla ner på iPoden tryckte jag på blanda spår, direkt när jag hörde melodin visste jag att det skulle bli en bra dag.
Vi har haft ett gäng sköna minnen tillsammans, nattpromenad till blåsut i dimmiga skogar, bittert dricka sommardrinkar efter mösspåtagning, århundradets förfest i gbg och så såklart flens bästa pizza.
'Cause you always were, and you always will be mine.
