We Never Went To Church.

En generation av omladdningar.

Eller hur. Ladda om. Det har alltid varit så enkelt. När man förlorat den där avgörande matchen på Football Manager, eller på PES eller FIFA. Så har man, när ingen tittat, svurit för sig själv och stängt av, laddat om.
När man kört av vägen i det där avgörande racet, när man fastnat någonstans i det där kluriga spelet eller när man inte fixat det där sista uppdraget i GTA. Lösning - ladda om.

Att ladda om - lösningen som alltid funnits där. Nu finns den inte längre. Någonstans känns det ändå som att det bara skulle vara att ladda om, så kommer allt vara som vanligt. Någonting gick helt enkelt fel med den här sparningen. Tyvärr har livet ingen ladda-om-funktion, man får helt enkelt spela vidare. Spela vidare på en sparning som, just nu, inte alls känns lika skoj som för ett tag sen.

Som tur vad har livet andra funktioner som är bättre än ett tv-spel. Som när du gjort det där snygga målet i FIFA, eller den där volten i GTA, och glömt spara. Man kan återberätta till sin vän i kanske ett par dagar men sen försvinner det där målet, den där volten. Kroppens sparningar däremot, minnena, finns på något sätt alltid kvar. Som någon slags autosave har jag nu istället tusentals minnen från fina stunder. Det är dit man får försvinna när allting annat känns tomt.

We've been around dad. Jag har sett saker många andra missat, tack vare Dig. Och alla dem minnena kommer jag aldrig glömma. Och jag kommer aldrig sluta älska Dig.