Att korsa hav.

Jag var nio år första gången jag korsade atlanten. Det var hösten -96 och jag tyckte dem kunde spela Will Smiths "Miami" när vi landade med flyget. USA - landet man bara sett på TV. Förhoppningar och förväntningar. Vi spelade minigolf på världens största minigolfbana (åtminstone enligt skylten), vi kollade NHL-hockey, vi shoppade i ett köpcentrum så stort att vid varje ingång välkomnade en vänlig röst en till den blå delfinens, eller kanske den gula sjöhästens, ingång. Vi åt snabbmat, åh som vi åt snabbmat. Arby's, KFC, Wendy's, Taco Bell, Pizza Hut och så vidare. Det var min oskuldsresa till Nordamerika och jag var frälst.

Det tog bara ett år, sedan åkte vi tillbaka igen, och igen, och igen, och igen, och igen - och igen.

Jag var tretton år när jag först skådade min nuvarande hemstad. Hockeystaden. Mats Sundins stad. Jag minns hur jag tittade uppåt mot alla skyskrapstoppar och förundrades över höjderna. Det var något speciellt med den här staden, kanske kände jag redan då att vi skulle skriva mer historia ihop, Toronto och jag. Vi återkom hit två gånger till tillsammans, dessutom vart det en resa till den fantastiska staden Vancouver, som jag hoppas att jag får återse snart igen.

Du tog mig dit, du tog mig hit, du tog mig runt.

29 gånger. Så många gånger har jag korsat atlanten. 22 av dem har du suttit bredvid. Vid sju av dem, framförallt igår, har du varit med mig i sinnet.

Du, du som lärde mig att korsa hav.