Att korsa hav.

Jag var nio år första gången jag korsade atlanten. Det var hösten -96 och jag tyckte dem kunde spela Will Smiths "Miami" när vi landade med flyget. USA - landet man bara sett på TV. Förhoppningar och förväntningar. Vi spelade minigolf på världens största minigolfbana (åtminstone enligt skylten), vi kollade NHL-hockey, vi shoppade i ett köpcentrum så stort att vid varje ingång välkomnade en vänlig röst en till den blå delfinens, eller kanske den gula sjöhästens, ingång. Vi åt snabbmat, åh som vi åt snabbmat. Arby's, KFC, Wendy's, Taco Bell, Pizza Hut och så vidare. Det var min oskuldsresa till Nordamerika och jag var frälst.

Det tog bara ett år, sedan åkte vi tillbaka igen, och igen, och igen, och igen, och igen - och igen.

Jag var tretton år när jag först skådade min nuvarande hemstad. Hockeystaden. Mats Sundins stad. Jag minns hur jag tittade uppåt mot alla skyskrapstoppar och förundrades över höjderna. Det var något speciellt med den här staden, kanske kände jag redan då att vi skulle skriva mer historia ihop, Toronto och jag. Vi återkom hit två gånger till tillsammans, dessutom vart det en resa till den fantastiska staden Vancouver, som jag hoppas att jag får återse snart igen.

Du tog mig dit, du tog mig hit, du tog mig runt.

29 gånger. Så många gånger har jag korsat atlanten. 22 av dem har du suttit bredvid. Vid sju av dem, framförallt igår, har du varit med mig i sinnet.

Du, du som lärde mig att korsa hav.

We Never Went To Church.

En generation av omladdningar.

Eller hur. Ladda om. Det har alltid varit så enkelt. När man förlorat den där avgörande matchen på Football Manager, eller på PES eller FIFA. Så har man, när ingen tittat, svurit för sig själv och stängt av, laddat om.
När man kört av vägen i det där avgörande racet, när man fastnat någonstans i det där kluriga spelet eller när man inte fixat det där sista uppdraget i GTA. Lösning - ladda om.

Att ladda om - lösningen som alltid funnits där. Nu finns den inte längre. Någonstans känns det ändå som att det bara skulle vara att ladda om, så kommer allt vara som vanligt. Någonting gick helt enkelt fel med den här sparningen. Tyvärr har livet ingen ladda-om-funktion, man får helt enkelt spela vidare. Spela vidare på en sparning som, just nu, inte alls känns lika skoj som för ett tag sen.

Som tur vad har livet andra funktioner som är bättre än ett tv-spel. Som när du gjort det där snygga målet i FIFA, eller den där volten i GTA, och glömt spara. Man kan återberätta till sin vän i kanske ett par dagar men sen försvinner det där målet, den där volten. Kroppens sparningar däremot, minnena, finns på något sätt alltid kvar. Som någon slags autosave har jag nu istället tusentals minnen från fina stunder. Det är dit man får försvinna när allting annat känns tomt.

We've been around dad. Jag har sett saker många andra missat, tack vare Dig. Och alla dem minnena kommer jag aldrig glömma. Och jag kommer aldrig sluta älska Dig.