Augusti i helvetet med gårdakvarnar och skit.

Tillbaka i verkligheten. Eller ja. Tillbaka till det här livet som faktiskt är verkligheten men som inte riktigt känns som verkligheten för vi bor ju inte riktigt hemma egentligen och ja... ni förstår.

Resan ja. Jag försökte ju uppdatera rätt flitigt men som jag fått påpekat för mig vart ju innehållet lite tunnare och tunnare ju längre vi kom på vår road trip. Men jag tänkte sammanfatta lite kortfattat, framförallt så att jag kanske kan kolla tillbaka om 50 år och ha ett facit på hur vi åkte. Följer jag i min kära (världens bästa) mors fotspår minnesmässigt kommer jag väl vara övertygad om att sommaren 2010, ja då bilade vi genom Ryssland. Då kanske jag kan hitta den här gamla dammiga bloggen ute i etern och rätta mig själv. Eller nåt.

Vi landade ju i alla fall i San Francisco, denna vackra stad, onsdagen den 14.e juli. Där stannade vi sex nätter och hann med att besöka Alcatraz, shoppa lite och gå på baseball innan vi hyrde vår kära Bettan, en Jeep Patriot, och bilade söderut. Eller ja, vi körde ju egentligen norrut först men det var ju bara för att korsa Golden Gate.. anywhoooo.
Första stoppet vart Santa Cruz där vi åkte berg- och dalbana och åt resans godaste, och mest vitlökssmakande, mat. Därifrån for (!) vi söderut till Santa Barbara, där badade vi på stranden och blev filmade när vi spelade strandfotboll. Vi fortsatte nedåt och lunchade i Venice Beach innan vi landade i ett nördinvaderat San Diego utan lediga motellrum. Efter en läskig natt på något Bates Motel-liknande ställe vart det tre nätter till på ett lite mindre skrämmande motell i Pacific Beach. Efter San Diego väntade Las Vegas. Detta påhitt till stad mitt ute i öknen som man sett i serier och på film sen man var liten knatte. Det visade ju sig vara precis exakt så som man trodde att det skulle vara, och efter två hårda (och preskriberade) nätter masade vi oss mot LA. Vi stannade en natt i någon liten håla jag glömt namnet på för att spendera dagen efter på nöjesfältet Six Flags. Efter att de modiga grabbarna i gänget, alltså alla utom jag, åkt varenda berg- och dalbana de kunde hitta for vi till Hollywood där vi spenderade semesterns sista sex nätter. Den första natten på Julia Roberts sjaskiga motellrum från Pretty Women (slutscenen), de andra fem på ett helt okej motell med en mindre okej indisk man som manager. I LA hann vi bland annat med att bränna oss och gå på Universal Studios innan vi flög hem torsdagen den 5.e augusti. Allt som allt var det 22 magnifika nätter (kan feltolkas) och en resa jag sent kommer glömma. Så tack! Tack Felix "jag höjde farten på AC'n!" Reichard, tack Hampus "American WHAAAAAT!?" Lennerhed och tack Emil "Det står på skylten!" Pettersson. Tack för en sjukt rolig och mysig semester! Från er John "vad sa han!?" Witt.
Nene nene nene.

Men "verkligheten" var det ja. Lite konstigt att åka på semester och inte komma hem-hem liksom. Men ibland känns det knappt som att det finns något hem-hem kvar. Jag tvingade Amanda (och hennes "familj") att se Garden State ikväll, och hade Amanda inte somnat efter 22 minuter hade hon sett den scenen då Andrew (Zach Braff) och Sam (Natalie Portman) är i poolen och Andrew pratar om den stunden i ens liv då man inser att huset man växte upp i och som alltid varit hem inte är hem längre. I mitt fall är det väldigt påtagligt då Månstigen, huset som alltid funnits där och alltid varit det där riktiga hem-hem'et, såldes för ett tag sen. Sen pratar han om att ha en falsk hemlängtan till något som egentligen inte ens finns kvar. Precis så känner jag nu, jag längtar just nu väldigt mycket hem till något som faktiskt inte ens finns kvar. Men längtan är ändå där. Längtan och saknad. Saknaden tar dock ofta över. Det är lite konstigt, och väldigt jobbigt ibland, att man kan sakna något som inte finns kvar mer än att längta till saker som fortfarande finns kvar.
Men någonstans i längtandet finns det alltid en glimt av nåt bra, att det där längtandet kommer en dag försvinna, för då är man där, där dit man längtat. Men saknaden, saknaden kommer aldrig försvinna. Den bara växer och växer och när man minst anar det vänder man sig om och inser att man stirrar den rakt i ansiktet. Saudade, som en brasse skulle sagt.

Nu gled jag iväg igen, jag gör tydligen rätt lätt det. Det var ju den där "verkligheten" vi pratade om. Livet här i Toronto. Det är ju lite speciellt. Håkan H är ju en vis man och idag vart det som så att jag satt på den där tråkiga tunnelbanan upp mot Sheppard och lyssnade på hans ord. Framförallt vissa ord träffar ju rätt bra. Och just nu, just nu känns det som en tavla allt det här. Som en tavla över rätt och fel. Man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.

I helgen har det dock varit mycket gårdakvarnar. Min svenska trupp, dem är mina gårdakvarnar. Fredag, lördag och söndag har spenderats i gott sällskap med framförallt Emil, Natte och Amanda men även lite Totta. Det har blivit lite "skate night", lite patio-häng och lite smak av Danforth a.k.a. Greek Town. Oerhört trevligt och jag är mäkta glad att jag har min trupp. Vi är ett rätt roligt gäng egentligen. Två rent allmänt coola stockholmare, en förvirrad skåning, en nollställd (haha!) norrlänning och en tokig göteborgare. Snacka om att vi är bra reklam för världens bästa land.

Nu ska jag nog sova. Imorgon blir det upp tidigt och jobba, sen ska jag försöka få ordning på vår kaosiga lägenhet. Har en massa tvätt och fixande kvar. Vi hoppas på gårdakvarnar imorgon med.

Eftersom jag haft en håkan-dag så blir det två låtar idag, god natt.

-------------------------------


Allt det bästa till dig min vän, må kärlek gå din väg igen, även om det är slut med mig. Jag står utanför din dörr, bara för att säga, att jag aldrig, aldrig känt mig så ensam.



-------------------------------

Jag vet ett berg, dit jag brukade gå, det är så vackert där, nästan som en tavla åh. Nästan som en tavla över rätt och fel, för man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.




Jag har aldrig varit normal, bara när jag går med dig.

Los Angeles Pt 3.

Tiden går fort, ruggigt fort, och nu är våran fantastiska semester över. Imorgon flyger jag och Emil tillbaka hem till the big T.O. Det ska på sätt och vis bli rätt skönt men också riktigt tråkigt, det har varit tre riktigt bra veckor här i Kalifornien. Sett mycket och upplevt mycket. Men nu säger vi alltså hejdå till staterna och blickar hemåt och framåt. Håller tummarna för att mina väskor inte väger för mycket bara, det känns lite oklart.

Vi avslutade i alla fall den här resan på bästa sätt, genom att sleta av Inception i IMAX. Det var galet fett. Sjukt bra film, Chris Nolan visar än en gång att han är en av 2000-talets absolut bästa filmskapare. Dessutom visar Leo att han är en av de absolut bästa skådespelarna just nu. Och han är inte ensam i den här filmen, uppbackad av en fantastisk ensemble med ett gäng personliga favoriter så som Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page och Cillian Murphy. Allt som allt, en fruktansvärt bra film som man borde se på bio.

Nu ska jag sova, blir upp ganska tidigt imorn för att ta sig till flygplatsen.

Tack och god natt.

Los Angeles Pt 2.

Frågan är hur många gånger man kan bränna sig innan man inser att man kanske inte ska vara ute i solen hela hela dagen utan typ solskyddsfaktor 79. Japp, jag har bränt mig, lite liiiiite sjukt jävla mycket. Känns som jag har typ solsting. Men eftersom vi inte kunde gå ut igår, då vi lämnade tillbaka Bettan imorse, så ska vi ut och öla lite ikväll istället.

Blir lite middag först och sen spontangår vi någonstans. Det ska bli trevligt! Snart börjar den här resan gå mot sitt slut men lite mer äventyr ska vi väl klara av tycker jag.

Över och ut.

Los Angeles.

USA är ett jävligt skönt land. Fyllt av jävligt osköna människor.
USA är ett väldigt charmigt land. Fyllt av jävligt ocharmiga människor.

Ge mig ett dansgolv värt att nämna era douchebags.

Vi är i L.A. förresten. Igår sov vi i samma rum som Julia Roberts softar i i filmen Pretty Women, ni vet slutscenen där Richard Gere rullar in och tutar på henne för att sen klättra upp i en brandstege- Där bodde vi, så det så.

Nu bor vi någon annanstans, och nu ska jag sova.

Många tankar.


Kram kram osv.

Vad som händer i Las vegas...

... stannar i Las Vegas. Till exempel om man snor en nacho-tallrik från våning 26. Om någon såg mig i någon sorts övervakningskamera så borde dem förstå att jag förtjänade den där tallriken. Så det så.

Tack per, tack tack, tack för det tacket.

Imorgon lämnar vi Vegas, det har tamejsjuttsingen varit fantastiskt, minnen för livet. Men två kvällar är nästan mer än nog.

Nu tar vi sikte på LA. Vi ska vara allmänt coola och ragga kändisar.

Puss puss osv.

The Hangover.

Skjut mig.

Spännande att man kan vakna upp klockan 2 på eftermiddagen (om klockan nu var det, vi ändrade tiden på alla våra klockor) i Vegas och känna sig precis så som man alltid trott man skulle känna sig om man skulle vakna upp klockan 2 på eftermiddagen i Vegas. Get it.

På det igen. Brrrring it.

Las Vegas.

Heeellooooooo Veeeeeegas!

Vi är framme, nu ska vi ut och promenera i vad som känns som 40-gradig värme. Sen jäklarns.

HAH!