2011 - året då allt skulle klarna upp?

Det var ju så vi sa. Den där sena decemberkvällen i Toronto. I den gröna bäddsoffan som under dem ensamma kalla nätterna var min bästa vän. Det känns som år sen. Och det var ju faktiskt år sen, i alla fall ett år sen. Eller ja, i alla fall förra året. Så att säga.

Men det känns som år, i plural, sen. Ett flygplan landade på Arlanda och en pojke vaknade upp ur en dröm. Vad hände egentligen? Nu famlar han runt i ett evigt mörkt vinterland där den vita snön ena dagen är grå slask den andra. Han drömde om ett år då allt skulle klarna upp men dimman ligger tätare och lägre än en septembermorgon på den engelska landsbygden.

Han drömde om en tid då allt skulle vara som förut. Trots att han gång efter gång upprepat för sig själv att förut är inte samma sak som nu. Förut och framtid ser sällan likadana ut och trots att framtiden kan vara ljus har den svårt att slå ett förut där det inte fanns några mörker.

Den gyllene mellanzonen. Det var så hon sade. Det var det hon kallade det. Den där utopin, den där drömmen, den där fantasin han så frenetiskt hoppats ska infinna sig när det där planet väl landat och väskan har rullat ut på bandet.

Men väskan fastnade i Köpenhamn och den där Gyllene Mellanzonen försvann någonstans över Atlanten, om det nu någonsin existerat. Verklighetsuppfattningen, ja den verkar det som att han glömde packa ner. Den ligger kvar på ett kalt trägolv bredvid en trasig bäddsoffa i en halvtom och ensam lägenhet i en storstad som en gång var hans hem.

Två nätter innan hemresa gick bäddsoffan sönder. Sista natten spenderades inte ens tillsammans. Som ett hån mot den enda sak i hans liv som inte svikit honom det senaste året lät han den försvinna ur hans liv utan att ens vända sig om och ge den en sista blick. Med bäddsoffan gick även hoppet sönder. Hoppet om att komma tillbaka till ett enkelt liv.

Finns det verkligen på riktigt - enkla liv.

Han fick ju trots allt prova på det, pojken. Många får nog aldrig det. Å andra sidan vet de många inte hur det känns att få det ryckt ifrån sig. Nu är det enkla livet en verklighet lika långt borta som den grönblommiga bäddsoffan. Pojken och soffan ses aldrig mer, pojken och det enkla livet ses nog heller aldrig mer.

Men pojken har någonstans lärt sig något. Kanske har bäddsoffan förmedlat något alla de nätter de tillsammans tagit sig igenom. Pojken hade skorna på, han hade jackan på, han hade mössan på. Mössan, köpt i sin gamla hemstad, som sakta börjat ramla isär likt hans drömmar från staden.

Han var påklädd, skulle lämna lägenheten som hånler åt honom varje gång han kallar den "hem". Han skulle gå ut, gå upp för backen som aldrig verkar ta slut, över det osynlige krönet och ner för nästa backe. Över korsningen där han spelade innebandy som ännu mindre pojke. Kanske sätta sig på elskåpet. Elskåpet som en gång stod för hopp och längtan, längtan efter vad som fanns på andra sidan och hopp om vad som skulle komma skall.

Men vad skulle han dit att göra. Han vet att på andra sidan elskåpet finns inget kvar. Det är inte samma bil som står på uppfarten. Det är inte samma namn på brevlådan. Det är inte samma färg på väggarna, samma tyg på trappan eller samma lampa som alltid står tänd i köksfönstret.

Det är inte samma far som ligger och sover på övervåningen.

Så pojken stänger dörren igen. Tar av sig skorna. Tar av sig jackan. Han tar av sig mössan, låter pekfingret glida över hålet högst upp och tänker att det här går att fixa. Lite nål och tråd så fixar vi det här hålet, syr ihop drömmarna om sin gamla hemstad igen.

Hålen i hjärtat kan dock ingen nål sy ihop. Men man behöver inte riva upp det och göra det större för det. Så pojken slänger upp mössan på hatthyllan, han borstar sina tänder och han går och lägger sig.

Tänk, imorgon kan ju vara den dagen då allting klarnar upp.

Det sista vi tappar är hoppet, tänker pojken, sen somnar han.