Gone till november

Vart ingen utgång igår, inte ens en mini. Fastnade på vår patio där vi satt och snackade skit med våra nya svenska vänner Totta och Lisa. Det var lite öl och lite bra musik, lagom för en måndagskväll.

Idag har jag och Emil betalat hyran för juli och samtidigt passat på att förlänga vårt hyreskontrakt med två månader. Vilket betyder att vi som tidigast är hemma någon gång i november. Det känns kanon. Igår snackade jag med min distriktschef och vart lovad heltid från och med nästa vecka. När vi kommer hem från Kalifornien ska jag ta över ordentligt som lageransvarig, känns bra.

Nu sitter vi och kollar Spanien - Portugal, känns som det kan bli en bra match. Heja Spanien. Både jag och Emil jobbar kväll idag så Ralle ska försöka underhålla sig själv, jag gissar på att han kommer sitta och spela PES med de brasilianska 17-åringarna.

Ciao.

Riot Van

Nämen, två inlägg på två dagar, klockorna står stilla.

Men för att försöka hålla upp det här så kallande bloggandet är det väl lika bra att satsa hårt direkt. Just nu sitter jag, Emil och Ralle på vår patio och tar en kall McClays. Blir kanske en liten miniutgång ikväll, skyller på att vi ska fira Brasiliens vinst, eller nåt, typ.

Har spenderat dagen städande efter helgens eskapader. Sopat glas och fixat och donat osv. Sen hade vi så mycket att ta igen efter allt som inte gjordes i helgen att jag glömde äta lunch, det är inte ofta ska ni veta mina vänner. Tog igen det med en fantastisk angus-burgare på ett ställe här i närheten. Tog en liten kvällspromenad i solen för att visa Ralle gay-village. Han funderar på att flytta dit låter han hälsa.

Nu ska jag lyssna på "Dum av Dig" med Daniel Adams-Ray för sjuhundraelfte gången.

Så det så.

Det här med att blogga..

.. har ju aldrig riktigt varit min grej. Vadå, har ni hört den förut? Ja just ja.

Men här sitter jag ju på mina höga hästar och kritiserar andras bloggar på diverse statusuppdateringar så då måste man väl någon, en endaste, gång leverera lite själv. Det här med att kasta glashus och så vidare.

Vi är fortfarande här. Oroa er inte.

År 2010 har hittills varit väldigt mycket upp-och-ner. Hade mitt efternamn varit Dorian och jag varit en karaktär i en fantastisk tv-serie hade jag förmodligen sagt att "It feels like I'm on this emotional rollercoaster...".

Jag har förlorat och jag har vunnit.

Jag har förlorat en fantastisk far. En käftsmäll som jag inte riktigt tror går att beskriva hur mycket man än försöker. Som tur var kan faktiskt det här med att skriva ibland vara ganska skönt. Att få ut sig i alla fall lite av det här som ligger någonstans inom en och bara sjuder. Men mer behövs egentligen inte säga. Han var den bästa pappa någon liten puppe kunnat önska sig och jag älskar honom över allt annat. Men jag saknar honom, något så fruktansvärt. Saudade, som en brasse skulle sagt. <3

Ja just ja, på tal om brassar, jag har ju vunnit också. Någonstans där mitt i all oreda och kaos så fick jag istället ett gäng nya familjemedlemmar. Mina brasilianska bröder. Precis som Rasmus sade just innan han somnade in här bakom mig; "Dem är så himla ödmjuka dem där brassarna".

22 juni 2010, 11.14 PM.
Jag konstaterar att jag ska gå och lägga mig och säger godnatt till brassarna, hinner bara halvvägs till tandborstningen innan jag hör sjungande bakom mig. Felipe och Rodrigo kommer in med tårta. "Vi försökte hålla dig vaken till midnatt men det är ju tekniskt sett din födelsedag i Sverige just nu!". Sötare än socker. Dem har verkligen blivit en del av mitt liv och jag är oerhört glad över att ha dem som grannar, mina brasilianska bröder. Meus irmãos.

Jag hann ju fylla år där också ja, 23 år, grattis till mig. Det är ju inte riktigt samma sak att fylla år nu som det var förut, men livet trallar ju på och äldre blir man, vare sig man vill eller inte.

Annars är mycket som det var förut här i T.O. Jag jobbar vidare på Foot Locker, detta skämt till arbetsplats, och gnatar om timmar och arbetssysslor osv. Som tur var har jag rätt fantastiska arbetskamrater vilket gör att dagarna rullar på rätt bra även om man ibland kan fettröttna på detta förbannande säljande.

Emil jobbar vidare på sin restaurang, med sitt skämt till chef, men han biter ihop som den hjälte han är och gnetar på. Emil är ju underbar, för er som inte redan visste det, kanske blir man lite överdramatisk såhär på sentimmen när man bara sovit 4 timmar natten innan, men vad glad jag är att vi åkte hit tillsammans, och jag kan bara tacka han för alla skratt och allt stöd.

Saker som hänt annars i Toronto och våra liv den senaste tiden:

* G20 möte i downtown Toronto = brinnande polisbilar, sönderslagna skyltfönster (bland annat manglade dem min butik i lördags) och rent allmänt en cirkus nere på stan med poliser och demonstranter.

* Midsommarafton i svensk anda. Jag träffade två svenska tjejer som råkade svänga in på Foot Locker. Tillsammans firade vi midsommar på vår patio med våra brassar. Vi smaskade sill, potatis, knäckebröd, gravad lax osv. Det var en härlig succé! Kul med lite nya svenska bekantskaper dessutom! (Träffade dessutom en annan svensk i sill-disken på IKEA!)

* Rasmus lyckades efter mycket om och men hitta hit i onsdags. Han ligger just nu och sussar i en säng bakom min bäddsoffa. Vi har inte direkt hunnit visa han stan på grund av G20 men han är här i mer än en vecka till så vi ska nog hinna ta oss runt. I helgen har det förutom midsommar mest blivit hängandes med brassarna och diverse fotbolls-tvspels-turneringar.

* Rodrigo har fått besök av sin 17-åriga kusin och hans kompis. Haha. Dem ska plugga engelska här i en månad, sköna grabbar. Vart lite chockade när dem kom upp till vår patio och fick syn på vårt ölflasksförråd som bara växer och växer. Är uppe i runt 400 flaskor tror jag (smågrabbarna vart så fascinerade att dem räknade alla flaskor), Rodrigo har tjatat om nån vän med en bil som ska hjälpa oss att panta men jag vet inte om han bara lyssnat på Håkan H för mycket på sistonde.


Ja ni, vilket jobbigt jävla blogginlägg tänker ni nu. Haha. Där fick ni något att bita i. Och för att dra en härlig gammal mening som är lika uttjatad som den jag öppnar med, jag ska försöka bättre mig. Ska på riktigt försöka skriva mer. Mest för att min fantastiska mamma (som jag vägrar låta skaffa facebook) ska kunna se vad jag gör här borta på andra sidan jorden.

Nu ska jag sova i alla fall, det är en sak som är säker. Börjar jobba 7AM imorgon bitti (that's a first!). Ska sopa glas och fixa och dona i butiken efter helgens rabalder. För övrigt kan ju alla demonstranter gå och dra något gammalt över sig. Visst, ni 10% som faktiskt tror att politikerna lyssnar och faktiskt försöker få ut ett budskap, big up, cred till er. Men ni andra 90% som bara vill ha en ursäkt till att fuck things up, seriöst, väx upp. Ett gäng överemotionella tonåringar som spenderar 99% av sin tid sittandes på diverse internetforum och spy galla över saker dem egentligen inte ens förstår sig på, än mindre faktiskt har konkreta lösningar eller svar på. För att helt plötsligt få chansen att slå sönder saker tillsammans med andra likasinnade bara för the fun of it. Våga åtminstone stå för det du gör och ta av dig den där palestinasjalen du har på dig, som du ju dessutom har handlat i butiken du PRECIS slog sönder skyltfönstret på, din dubbelmoraliska fjant. Sådärja, fick jag ut aggressioner också, kan alltid behövas. Mest tycker jag bara synd om dessa små små små människor.

Näst på schemat för våra liv står ju i alla fall att hänga med Ralle höst upp. Han åker hem den 6.e och samma dag kommer Emils pappa och styvmor. De är här till den 13.e och dagen efter det far vi iväg. Kalifornien väntar. Vi flyger till San Francisco den 14.e juli och där möter vi uppe med Felix och Hampe. Sen väntar en tre veckors road trip genom Kalifornien. Flyger hem den 4.e augusti från L.A. Ska bli tokfett, en resa som varit en dröm så fruktansvärt länge.

MEN, nu ska jag sova (jag lurades tydligen bara förut).

Om någon orkat läsa så här långt, tack! Jag älskar er. God natt.

/John Sweden, som de kallar mig på jobbet.